Gym och La Traviata.

Så kan det inte bli mer uppladdat inför 24-timmars än vad det är. I går var jag en liten stund på gymet och lyfte lite skrot. Kvällen tillbringade jag på Operan i Stockholm med frugan, det var La Traviata. Kanske inte mitt favoritstycke om man så säger. Men något får man väl göra för frugan också.
Jag känner mig inte i den form som jag hade hoppats, men det kan också vara ett gott tecken. Då har jag inte den förväntningen på mig själv. Ska i alla fall försöka slå 24-timmars resultatet från Oslo förra året. Det var något med 94 km, ska väl komma upp över 100. Fast målet är ju att komma över 160 km.
I eftermiddag bär det av till Stockholm och båtfärd över till Finland. På båten vankas det julbord både dit och hem. Fast på ditvägen får man ta det lite lugnt. Går ju inte att springa med en allt för full mage. Fast man behöver ju en del kalorier för att springa 24-timmar.
På hemvägen är det en fråga om att kunna hålla sig vaken så länge att man får i sig lite mat.
Drycken är inkluderad i julborden. Få se vad jag tar. Lite öl kan det nog bli dit och hem får jag se vad som smakar bäst.
Om det är någon som vill följa oss hur mycket vi springer finns det möjlighet att göra det on-line. Resultatet lär bli uppdaterat en gång i timmen.
www.championchip.ee

Ögonlaser.

Nu ser jag bättre ut!!??
Nu är ögonoperationen överstånden. Helt fantastiskt resultat så långt.
Jag kom till kliniken i Istanbul strax efter 12 i måndags. Jag hade ju läst en hel del om laser ingrepp och då speciellt information från den här kliniken, så jag var inte så värst nervös.
Först var det diverse undersökningar. För att fastställa hornhinnans tjocklek och ytstruktur om man så säger. Mätning av trycket i ögonen och allt vad det var. Vanlig synundersökning för att se vad som skulle korrigeras. Droppar för att utvidga pupillen och sedan när de undersökt vad de skulle, droppar för att få dem att bli normala.
Sedan var det väntetid inför operationen. Här började jag bli lite nervös beroende på papper som skulle skrivas under där man friskrev kliniken från diverse. Men så är den ju också amerikansk, med alla de möjligheter där för att stämma.
Sedan var det tvättning av ansiktet runt ögonen och sterila kläder och mössa. Strax bar det av in i operationsrummet. Där skulle man ligga på en brits och titta på en grön prick. Och innan man viste ordet av var det klart. Då kändes det lite till en början i ögonen och jag tänkte att vad är det jag gjort. Ska det göra så här ont i kväll och i natt vet jag inte var jag ska ta vägen. Så fick jag några droppar i ögonen och det kändes bra. Jag tittade ut tvärs över en 4-filig väg med refug, och jag såg reklamskyltarna på andra sidan klart. Det första jag såg var DHL. Helt utan sudd eller oskärpa. Men jag var lite ljuskänslig. Allt var väl klart vid 18-tiden.
Så fick jag åka till hotellet. Det var mörkt men det var med solglasögon på för gatlyktor och bilstrålkastare var rätt skarpa. Sedan var det en del droppar som skulle droppas i med 1 timmes mellanrum så vida man ej gick och lade sig. Jag tog bara och Skypade familjen och sedan gjorde jag mig i ordning för natten. Ögonen skulle täckas av några lappar för att man inte kulle komma åt dem under natten. Jag var väl vaken någon gång under natten men annars var det lugnt.
Så kom morgonen och det spännande att ta bort lapparna och se vad man såg. Det var helt fantastiskt. Jag såg klart utan glasögon. Vilken känsla.
Det ända är att jag ju inte är purung längre så jag har ju också ålderssyntheten att dras med. Alltså måste jag ha läsglasögon. Och mitt seende på nära hål var sämre nu än vad jag hade väntat mig. Men man kan ju inte få allt. Kanske det här är något som kan bli lite bättre med tiden när jag väl tränar upp synen lite. Armarna räckte med nöd och näppe till för att se displayen på mobilen.
Men summan av kardemumman är att nu slipper jag glasögon som regnar igen, blir nerrunna av svett, blir immiga. När jag går på badhuset kan jag se alla vackra flickor. När jag går in i en bastu ser jag direkt så jag inte gått fel.
Nu ska jag bara hålla på och droppa ögonen några dagar.
Det fanns ett papper med vad man fick och inte fick göra den närmaste tiden, men det stod inget om att springa 24-timmars lopp, så när jag frågade blev de lite ställda. Men efter lite funderande tyckte de att det väl skulle var ok. Försöka svettas måttligt så det inte rinner ner för mycket svett i ögonen. Använda pannband.
Det värsta är väl nästan att jag inte får spela tennis på 1 månad. :-)
Och nu åker jag till Finland, men någon bastu blir det inte heller, det måste jag också vänta en månad med.Jag kan varmt rekommendera ögonlaser, och att åka till Turkiet var snarare en fördel än nackdel.

Istanbul

1-2-3- många km. Säkert bortåt 20 km många av dagarna.
Så är Istanbul avverkad. När jag är ute på sådana här resor brukar jag traska runt mycket. Dels kostar det ju pengar att ta sig runt med taxi eller buss, men också att det tar längre tid att gå runt, man fördriver mer tid. Och fram för allt att man ser mer om man går. Och som uppladdning för ett lopp har det tidigare visat sig bra. Jag håller mig igång med lågintensiv träning så att säga.
Det var många handlare som var påstridiga och tyckte att man skulle handla deras produkter, skinnjackor – mattor – klockor – eller annat som de tyckte att man absolut inte kunde vara utan.
Men eftersom jag åkte ensam körde jag mycket med att frugan och jag hade olika smak och då komma hem med något som inte föll i god jord och bara fick läggas i garderoben accepterade de fult ut och tyckte bara synd om mig.
Sedan fans det andra som när de hörde att jag kom från Sverige bara ville bjuda på te eller kaffe för att de hade någon släkting som bott eller bodde i Sverige. Så fick men sig en liten pratstund och gick sedan vidare.
Varje morgon började jag med ordentlig stretching.
På lördagen var jag också på turkiskt bad. Fick först ligga på varm marmor och svettas ordentligt. Sedan kom det en kille och skrubbade mig och gav lite massage. Sedan blev det riktig oljemassage. Skönt avslappad satte jag mig sedan med ett eller annat turkiskt bakverk och en dubbel turkisk kaffe. Kan livet vara bättre?
På söndag eftermiddagen efter att ha varit och sett på blå moskeen och Sofia kyrkan, hittade jag vägen till en park med utsikt över Bosporen. Här fanns en del små serveringar. Här satte jag mig med en stor kanna turkiskt te och läste Runners World, och bara njöt av tillvaron. Det är inte ofta jag annars gör det, det är oftast något som ska fixas.
Så mycket shopping har det inte blivit. Matintresserad som jag är har det blivit en del kryddblandningar. Jag hittade en blandning av torkad frukt, apelsinskal, nötter och vad det mer är, att använda vid bakning. 2 sorters spännande ost har jag köpt.
Och jag kan ju inte komma hem utan att ha med någon form av köksatiralj som jag bara inte kan vara utan. Denna gång är det en grej till att göra sådana där vinbladsrullar med ris. Ja, man kan göra andra rullar också – cannelloni – avlånga ”köttbullar” – eller vad jag nu finner på att göra med den. Frugan blir väl ”förtjust” som vanligt. J
När jag nu kommer hem är det dags att hinka i mig kolhydratdryck inför 24-timmars loppet.

PM inför 24 timmar i Esbo

15,33 km.
Jag hade tänkt ta en längre runda i dag. Min 26 km runda. Men det är inte alltid det går som planerat på jobbet. Jag var kvar och gjorde full tid i dag men i gengäld tar jag helt ledigt i morgon vilket innebär att jag antagligen hinner med en runda på förmiddagen innan jag åker till Turkiet. Det ska bli skönt med några dagar avslappning. Kanske lite julklapps inköp.
Normalt innan ett lopp brukar jag ta en sista runda 5-6 dagar innan, men nu blir det lite längre innan. Eventuellt kommer jag att ta en väldigt kort runda när jag kommer hem.
I går fick jag PMét inför 24 timmars i Esbo i Finland. Som icke löpare kan jag tänka att det kan vara rätt roligt att läsa ett sådant.
10 massörer kommer att finnas till vårt förfogande.
En läkare kommer att finnas tillgänglig från klockan 20 på lördag kvällen. Innan dess räknar man alltså inte med att det ska ha inträffat något.
Man ska använda den inre banan när man springer, den är 390 meter lång. Den ska vi alltså hålla på och springa på i 24 timmar. Tar man det lugnt, på grund av att man är tillsammans med en annan deltagare, håller på och äta, har fotproblem, är utmattad, bör man gå ut i andra banan. Men så länge man bara rör sig framåt har man så att säga rätt att vara i bana 1.
Var sjätte timma kommer man att skifta löpriktning.
Under loppet kommer det att serveras massor av mat såsom: pasta, havregrynsgröt, bananer, apelsiner, russin, saltgurka, oliver, havrekex, salta kex, bröd, potatischips, choklad, wingummi, kaffe, tea, cola, Squeezy sport dryck.
Det kommer att finnas ett antal spypåsar längs banan. Om man behöver spy ombeds man försöka träffa dessa.
Om man nu kan tänkas spy på grund av att man anstränger sig, äter en massa konstiga saker eller för att man blir snurrig av att springa runt, det är frågan. Hittills har jag inte spytt vid något lopp.
Resultat kommer också att rapporteras varje heltimme på www.championchip.ee.
Själva kommer vi att kunna se resultatet i real time på en wide screen sidan om banan.

Nu bär det av till Turkiet för ögonoperation. Om jag får någon möjlighet att blogga därifrån vet jag inte annars blir det inget förrän i mitten av nästa vecka.

Att axla ett problem.

18+0.
I dag blev det ingen träning över huvud taget. Varken löpning eller annan. Jag hade tänkt gå på gymet, men det blev så stressigt. Jag är helt ensam med kompis. Och jag skulle ett ärende i stan.
Men jag var hos sjukgymnasten i dag och fick besked om att jag måste träna mer. Inte löpträning då alltså. Jag har en längre tid haft problem med axlarna och då speciellt vänster. (Jag är vänsterhänt) Annars brukar det gå över när det är lite lugnare på jobbet, men det gjorde det inte nu. Sjukgymnasten trodde först det var något som behövde åtgärdas med kniv, så jag var först på röntgen. Men som tur var var det inte det. Det är musklerna vid/runt axlarna som behöver tränas och stabiliseras. Få se hur jag nu ska få till det. Måste köpa mig ett sådant där träningsband så jag kan träna hemma i stor utsträckning. Löpningen är ju det viktigaste. Jag kan ju inte ge avkall på den för att ta 2 pass mer på gymet.
Jag har ju inget problem med att träna, men när det blir ett nödvändigt ont känns det jobbigt. När det är något som jag inte bestämmer över själv så att säga.
Nu är det inte många dagar kvar till att jag förhoppningsvis slipper mina glasögon. Det börjar bli lite nervöst. Men när jag sprang i går tänkte jag på hur skönt det ska bli. När det är som nu ute immar glasögonen så lätt igen. Det var så att när jag sprang ”för sakta” började imman komma på glasen.

Jag har placerat min blogg i http://bloggkartan.se/registrera/25815/uppsala/
på bloggkartan.se

Nya hjärnceller eller...?

12 + 24,5 km.
I går morse när jag satt med morgonteet och tidningen kom grabben och meddelade att han var sjuk, han som skulle vara ensam med kompis. Jag skulle ju iväg på en trivselweekend med jobbet och hade tänkt ta det lugnt på förmiddagen. Men det var till att tänka om. Om kompisen fick en något så när hyfsad runda skulle han antagligen klare sig med att bara komma ut i trädgården till jag kom hem igen. Så vi gav oss iväg på en kortrunda, 12 km.
Trivselweekenden var trevlig och avslappande. På kvällen var det vinprovning och en 5 rätters middag med vin och därpå följande kaffe och en wirre. Jag kom inte i säng förrän över 12. Långt över min normala sängtid. Trodde jag skulle kunna sova ordentligt nu, men ack nej, som vanligt vaknade jag strax efter 4 och sedan var det inte mer reda med sovandet. Jag förstår inte det, det kvittar hur dags jag lägger mig så vaknar jag ungefär vid den här tiden. Jag känner mig aldrig riktigt utvilad.
Sedan i morse blev det en ordentlig frukost, härligt.
När jag kom hem hade jag tänkt ge mig ut med kompis direkt, men det hade uppstått ett problem i källaren som fick fixas till. Jag ville inte ha ner kompis dit så jag stängde källardörren. När jag var klar och kom upp i hallen låg kompis där och hade tuggat sönder ett av mina speciella skoinlägg. Då var han inte min kompis i alla fall.
Sedan gjorde jag mig i ordning för att springa. Var väldigt osäker på hur långt det skulle bli i dag. Kände mig lite trång i huvudet, om det berodde på många nya hjärnceller eller vad….
Men när jag väl hade kommit i gång kändes det bara fint. Jag hade sådant flyt att jag tror det gick lite snabbare andra halvan än första.

"Tajin" till middag.

Dagens distans blev 20,5 km.
Det kändes lite stressigt i dag. Jag är så kallad gräsänkling några dagar. Och på fredagar ska det gärna köpas hem för helgen . Ska i väg på en personal grej från lördag lunch till söndag och grabben är hemma och tar hand om kompisen.
Men jag kom iväg från jobbet hyfsat, ca 13.30. Det var inte så värst mycket på inköpslistan. Jag kom iväg ut vid 15-tiden.
Till middag hade jag tagit upp köttfärs från frysen och skulle allts hitta på något med det.
Ett av mina intressen är ju matlagning, och jag har den ”gåvan” att jag kan få visioner om mat. Speciellt när jag är ute och springer. Jag kan ha tänkt så mycket innan att jag ska göra något med köttfärs – lamm eller någon/några andra ingredienser. Plötsligt ser jag maträtten framför mig, ser hur den är ”uppbyggd” och känner nästan doften av den.
I dag blev det tajin inspirerat, det är en marockansk maträtt. Skär i mindre bitar olika grönsaker, potatis, lök, squash, morötter, paprika, tomater. Fräs upp det i en ordentlig slatt olivolja. (När man springer långt är det inte bara kolhydrater som gäller, lite hälsosamt fett är också bra) Häll på vatten så de knappt täcker. Smaksätt med salt, peppar. Jag hällde också på lite chili/vitlök sås. Köttfärsen smaksatte jag med salt, peppar och ordentligt med riven parmesan. Sedan klickade jag köttfärsen i grönsaksröran. Lade på locket och gick och stretchade. Hällde på en burk med blandade bönor. Sedan knäckte jag 4 ägg i fördjupningar jag gjorde i röran. Allt ihop fick sedan stå till dess att äggen hade stelnat. Sedan åt vi det här med gott hembakt bröd. Till detta drack jag hembryggt mörkt öl. Det tycker jag att jag gjort mig förtjänt av efter löpturen.
Det spelar ingen roll hur mycket jag har att göra, men jag är nästan allergisk mot färdigrätter och halvfabrikat. Vill helst ha självlagat. Hemlagat har ju förlorat en del av sin betydelse.
Jag tror det är 3 saker jag någon gång köper färdigt så att säga. Det är blodpudding, ärtsoppa och bruna bönor. Men även då med de sistnämnda ska jag piffa till dem efter eget.
Till exempel ska jag i bruna bönorna ta sirap, ättika och vitlök samt stekfettet från fläsket som stekts till. Det blir ju nästan rena skogshuggar maten, men någon gång är det gott.

Farbröder med vita rockar.

Nästa tävling kanske en del undrar vad jag har på gång. Jo, jag ska till Finland första helgen i december och springa 24-timmar. Den vinner som springer längst på 24-timmar. Så får man disponera tiden som man vill. Äta, vila, sova. Det är en konst att disponera rätt. Jag har gjort en sådan här tidigare och då blev det bara 94 km för mig. Men jag var inte sist.
Äter man för lite och för sent kan det vara kört. Förra gången åt jag nog för lite. Jag började frysa något så fruktansvärt. Plus att jag hade inte haft möjlighet att ladda upp innan som jag hade velat. Jag hade varit på ett tufft jobb i veckan innan.
Den här 24-timmars går inomhus och man springer på en rundbana som är 390 meter tror jag.
Och med lämpliga intervall kommer vi att få byta löpriktning.
Jobbarkompisar har ”hotat” med att farbröder i vita rockar ska komma och ge mig en tröja med extra långa armar. Jag förstår inte det. Det här är ju inget konstigt, det är jätte många som håller på med sådant. Deltagarantalet var maximerat till 100 personer, och det tog inte lång tid innan det blev fulltecknat och med folk på väntelista.
Om någon vill läsa mer om loppet kan ni följa den här länken:
http://www.endurance.fi/24/index_eng.html

Jag kommer att se bra ut.

I dag blev det annan träning, 1 timma på gymmet. Kan vara bra att växla lite.
Om en dryg vecka bär det av till utlandet. Jag har bestämt mig för att försöka se bättre ut. Jag ska låta laser operera mina ögon.
För det här ingreppet åker jag till Turkiet. Det är framförallt plånboken som styr. En laser operation i Sverige kostar en dryg månadslön, och i Turkiet också en månadslön. Men en Turkisk månadslön. Själva grejen kostar 1/3 av i Sverige och sedan tillkommer resa och uppehälle. Jag sticker ner 5 dagar och får en weekend där nere samtidigt. Det bland annat för att slappa och ladda för nästa tävling.
Ska bli skönt att slippa glasögonen. Svett som rinner ner på dem, de immar igen, blir tillknycklade när man torkar svett i ansiktet.
I Turkiet har man hållit på med laser längre än i Sverige och det verkar som om de har modernare utrustning.
Frugan tycker det låter riskfyllt att åka ner dit för sådant. Kanske jag ska skoja med henne och när hon eventuellt hämtar mig på flygplatsen kommer jag ut med en vit käpp.

Skor och alkohol.

Det blev en runda i dag igen, skönt. Vi, min kompis och jag, tog bara en kortrunda på drygt 14 km. Kompisen vart så glad över att ut och springa igen att han hoppade och studsade i början, och halkade till på en fläck och fick tassen in under min fot så han skrek till. Men det var ingen fara. Blåsten var inte besvärlig i dag, bara något mot slutet. Annars förra veckan var det lite problem. Det blåste rakt genom kläderna. Är man då blött av svett blir det inte bättre.
När jag kommer hem från en sådan här runda känns det skönt att sätta sig ner med en liten whisky/glas rödvin/stort glas mörkt öl och en skål med lite nötter. Det har man verkligen gjort sig förtjänt av då.
Tänkte berätta lite om skor i dag. Det är inte så länge sedan jag riktigt fick upp ögonen för betydelsen av bra skor. I våras köpte jag ett par NB på Löplabbet. Ja, de hade faktiskt hemma i min storlek när jag behövde. Det var en M767ST. Det fungerade fint med dem över sommaren. I början på augusti skulle jag springa 100 milaren i Skåne, GAX100. Jag trodde att det skulle vara mer grusväg, men det var mycket ren terräng. Och vädret i somras var ju inte speciellt torrt. Så jag tog de här jogging skorna i stället för terräng skor. Skorna blev med andra ord tämligen blötta, trotts att jag inte fullföljde (men det är ju en annan historia).
Som vanligt efter en tävling med längre distans tog jag 1-2 veckors löpledigt efteråt. Men när jag började lubba igen fick jag ont i lårens framsida. Kunde inte förstå varför. Hade jag vilat för lite efter loppet? Tog jag i för hårt? Jag sprang på och hoppades att det skulle gå över, men det gjorde det inte. Till slut tänkte jag att det kanske hade med skorna att göra, så jag tog ett par andra skor (881) och sprang i. Vilken skillnad. Rundan på 26 km tog plötsligt 19,5 minuter kortare tid och inget ont i låren. Skorna hade alltså inte tålt blötläggningen.
Löpningen är alltså inte bara en produkt av träningen utan också av vilket material man använder.
Många jag pratar med säger att de inte kan springa för att de får ont i knän eller vader eller rygg, eller någon annan stans. Men sanningen är nog att de har fel skor eller borde ha någon form av individuellt inlägg i skon. Eller springer på fel sätt.
Men det är ju väldigt bekvämt om man inte är riktigt motiverad för löpningen att skylla på att man får ont någonstans.
Har man bara rätt grejor och kommit över första motståndet mot att springa kan man inte vara utan det, även om det ibland fortfarande tar emot.
Jag har ändå någon form av hat-kärlek till löpningen.

Stycka lamm.

Så nu har jag varit på kurs 2 dagar och ingen löpning. Kursen var i att skriva bättre tekniska rapporter. Kanske snappat upp något jag kan använda här med. Som dagens kryptiska rubrik. Vad har det med löpning att göra kan man ju undra. Och det har det ju naturligtvis inte, men det kan ju locka läsare som undrar vad det har med löpning att göra. Men det är så att vi har fått levererat ett helt lamm från en uppfödare i närheten och det har jag sedan styckat lite till och packeterat för frysen.
Efter det skulle jag kolla mina mail och där fanns ett som gjorde mig jätte glad. Jag fick ett erbjudande från New Balance att välja 2 par skor från deras sight. Jag har problem att hitta skor när jag behöver för butikerna har inte så ofta hemma i min storlek, 49. Och absolut inte när jag behöver ett par.
Jag är väldigt nöjd med NB:s skor. De finns ju i olika vidder och det är suveränt när man håller på med ultralöpning. Fötterna sväller ju när man håller på och springa länge och speciellt när man springer i öknar som jag gjort några gånger.
Mer om skor senare. Det är något som är väldigt viktigt för hur löpningen går.

Femte långpasset.

Så var hårdkörningen över för denna gång. Det verkar som det gått hyfsat varannan dag. I dag var det hårt. Det blev 26,25 km.
Mot slutet var det så hårt att jag tog 4-5 km på skogsstigar. Där kunde man inte springa utan bara lufsar, och det passade mig bra.
Totalt på 5 dagar har det blivit 123 km. Så mycket har jag aldrig avverkat på en hel veckas träning. Men jag har ju klarat längre distanser på ökenloppen, ca 250 km, eller 100 mils som är ca 160 km. Det längsta tidigare på en träningsvecka har varit 100-105 km. Så det går tydligen bara bättre med åren. :-)
Jag var ute och kollade hur många visningar min blogg haft nu när den varit i gång sa att säga en vecka, och den har haft 71 visningar. Det tycker jag är fantastiskt. Jag har ju inte riktigt kommit ut med att jag bloggar ännu.

Nära runners high.

Vilken runda i dag. Jag hade glömt ladda på GPSén ordentligt , så den lade av innan jag kom hem. Men det var samma runda som här om dagen, 26 km.
Det kändes träligt att ge mig ut, men väl ute blev jag förvånad hur bra det gick. Helt annat flyt än i går. Sedan efter ett tag fick jag vad jag kallar nära runners high känsla. Det är otroligt vad det är skönt när sådant kommer. Det är värt alla jobbiga slitsamma pass när man får till ett sådant här. Det kan man leva på ett tag. Antagligen är det belöningscentrat i hjärnan som får sitt.
Vädret i dag var lite småkallt, och det hade snöat under natten. På många ställen var det småhalt. Mot slutet var det en riktigt kall och bitande vind.
Kompisen fick inte följa med. Jag tyckte att det nog var bäst om han fick vila en dag. Men det tyckte inte han. När jag gett mig av hade han suttit och ylat det mesta av tiden jag var ute. Det hjälpte inte att grabben var ute med honom en runda, för när de kom in igen fortsatte han yla.
När jag kom hem gjorde jag direkt mig en koktail. Ska jag ut i morgon igen på långrunda var det bäst att ladda med något ordentligt.
Jag tog 1,5 - 2 dl apelsinjuice, 1 rått ägg, 3 skopor Vitargo (utan smak), 1 dl havregryn, några msk turkisk youghurt, en banan i bitar och fyllde på till det blev totalt ca 8 dl med lättmjölk. Det här körde jag i mixer. Smakar fantastiskt gott och ger ordentligt med energi.

Räddad av regnet :-)

Jag kom ut i dag också. Gick hem från jobbet till lunch, och väl hemma käkade jag ett ordentligt lass med mackor. Mitt eget hembakade bröd.
Lade mig på soffan 15 minuter innan jag bytte om.
De pratade om busväder på radion men det märktes inte så mycket innan jag kom iväg. Jag hade hoppats på det, för att ha något att skylla på för att inte ut och springa.
Kompisen var med i dag igen. Oförskämt pigg fortfarande. Han höll bara på att stretcha mer än vänligt när han såg att jag började byta om.
Jag hade inte kommit så långt när regnet strilade ner. Skönt tänkte jag, då har jag något att skylla på för att korta av rundan. Distansen i dag blev 17,91 km. Inte fy skam det heller. Tiden ska vi bara inte tala om. Ett ställe jag passerat på ca 33 minuter när jag sprang själv, och ca 36 med kompisen (pga kiss och bajs stopp). Det tog i dag 40 minuter dit. Men när man tränar för långa distanser är inte tiden så viktig. Det viktiga är att vänja kroppen vid att hålla på länge och mala på.
Det är bra att hunden är med nu, då kan jag alltid skylla på honom om det tar längre tid.

Ännu ett långpass.

Ja, den där fina känslan av att ut igen i dag satt inte i när det var dags att ge mig av. Det kändes en anningen träligt. Men envisheten segrade ändå. På med kläderna och lufsa iväg.
Det blev 26,01 km. I början gick det något långsammare än i går, men sluttiden blev inte så mycket längre än i går. Det var det att det var segt i början.
Det var något kallare i dag, och bitvis blåste det en kall vind. Det är jätte jobbigt att springa om man får den kalla vinden någon stans framifrån och låren blir nedkylda. Då är det svårt att hålla igång.
Jag fick också mer ont i muskler i dag. Så fort det gör ont någonstans går farten ner.
Sedan har jag det problemet att jag svettas något kopiöst när jag springer. Kläderna blir lätt genomblöta och så blir man lätt kall. Är nästan så man försöker öka på för att få upp värmen.
Kompisen hade inga problem i dag heller. Ibland tog han sådana jättehopp så han kom upp i ansiktshöjd med mig. Det verkade som han försökte få mig att lägga på ett kol.
Jag upptäckte att jag inte kan köra 7 dagars långrunda. Jag ska på kurs i början på nästa vecka och kommer hem lite småsent.
Jag har också ett annat kuriosa problem eller vad man ska säga. Jag har låg vilopuls, och när jag tränar så här hårt blir den ännu lägre. Till och med när jag sitter och jobbar är den nere i ca 40 eller under. När den är så låg börjar jag frysa. Det är så jag måste röra på mig för att få upp pulsen några slag.

Nya hjärnceller.

För ett tag sedan såg jag den här informationen:
Att motion ger en likartad effekt mot depression som antidepressiva läkemedel. Det är något som forskningen har visat tidigare. Nu har en forskare vid Karolinska Institutet, Astrid Bjørnebekk, förklarat varför det kan vara så. Jo, att motion stimulerar produktionen av nya hjärnceller.
Det är väl det i kombination med endorfinproduktionen som gör att man känner sig så himla glad och nöjd när man avverkat en långrunda.
I dag blev det 26,78 km. Det kändes så bra. Löpningen flöt på att det gick så lätt. Det var så jag sprang med ett leende på läpparna och "trallade" med i musiken på radion. Det duggregnade lite, men då tänker jag bara: Singing in the rain....
De sista 5 k gick lite tyngre.
Tanken på att jag ska ut på samma runda i morgon känns än så länge bara bra, nästan oförskämt bra. Hoppas känslan håller i sig.
Det där med nya hjärnceller märker jag då inget av när det gäller minnet.

På gång igen.

Till mitten av förra vecka hade jag haft ett löparuppehåll på ett par veckor. Jag kände mig tjock i halsen och lite hängig. Det gäller att lyssna på kroppen och inte vara rädd för att hoppa över träningen om det är så att man känner sig lite sjuk eller misstänker att det är något på gång. Ett par veckors uppehåll påverkar inte kondisen så värst mycket. Men om man tränade och var sjuk skulle det kunna leda till ännu längre tränings bortvaro.
Jag kanske skulle börjat något lugnare, men ska det vara så ska det. I onsdags blev det 18 k, torsdag 12 k, fredag 26 k och i går 26 igen. Och nu har jag min löparkompis blivit gammal nog att börja hänga med på lite längre rundor. Det tar bara lite längre tid när han är med för han ska pinka, bajsa och snusa en hel del. Ja, det är inte någon mänsklig träningskompis utan det är våran hund. En boxer som nyligen fyllt 1 år. Och även efter 26 km så är han inte trött, utan börjar leka när vi kommer hem. Pust säger jag bara.
Sedan har jag ett sådant jobb att jag ibland är på tjänsteresa, men då tar jag oftast inte löpargrejorna med, utan låter kroppen få ett vil. Har jag vetat om resan innan kanske jag kör lite extra hårt veckan innan. När jag sedan kommer hem och kan springa igen känns det så skönt och går oftast rätt bra.
I den här veckan ska jag försöka samla mig till att göra ett test. Ska försöka springa minst 25 k om dagen i minst 1 vecka. Det är väl inte något vetenskapligt test, utan något jag själv kommit på. Klarar jag det här kan jag fortsätta tänka på ett häftigt lopp till nästa år. Jag vill inte säga mer innan jag bestämt mig.

I brist på sponsorer.

Nu är min blogg utrustad med reklam.
Som löpare på den nivån jag befinner mig är det svårt, praktiskt taget omöjligt att få sponsorer. Visserligen är det reklam, men vem vet om ni kanske klickar er fram til något "matnyttigt".
Och det är ju inte bara löpare på min nivå som har sponsor problem. Vem vill bli förknippad med en genomblött, uttröttad, och i många fall snorig person. Sponsorerna tänker inte på att de ju förknippas med uthållighet och styrka.
Då tycker de ju det är läckrare att ha en snygg tjej i bikini eller så att förknippas med. Men hur mycket uthållighet och styrka de utstrålar är ju svårt att säga.
Inte ens företaget jag jobbar för vill sponsra mig. Deras motto är: "one step ahead". Jag har försökt förklara för dem att det också är mitt mål. :-) Att vara ett steg före alla andra i loppet. Men mellan mål och verklighet är det långt i det här fallet.
Men jag försöker åtminstone vara ett steg föra den sista i loppet.
Lite sponsring har jag fått trotts allt. New Balance har de senaste åren hållit mig med utomordentliga skor. Mer härom senare.
Några firmor har hjälpt mig med material inför större äventyr, och ibland har jag fått lite rabatt när jag köpt någon utrustning.
Klicka på om ni hittar något intressant.