Vårvindar friska. Tjoho, nog var det vindar alltid. Men så särskilt friska var de inte. Jag deltog i Aros marathon i går, och där blåste det rejält. Till på köpet var det ordentlig motvind. Det var ett väldigt välorganiserat lågbudget lopp som gick mestadels på den gamla banvallen mellan Uppsala och Enköping. Privatpersoner hade på vissa ställen ställt upp med servering av vatten, sportdryck och diverse tilltugg. På ett ställe hade det ställts ut kastruller med nyponsoppa och blåbärs dito, och det var bara att ta för sig.

Som tur var gick banvallen tidvis in mi skogen så att det blev lite vila från vinden. På några partier var det bara ett smalt upptrampat spår. Här blev det svårt för mig att springa med mina 49-or. Men å andra sidan var det kanske inte så dumt med en påtvingad promenad.

Jag hade hoppats på en tid under 6 timmar. Dels var loppet längre än en mara, 45 km, och dels var det väldigt länge sedan jag sprang så långt. Men målet uppnåddes inte, det blev ca 6:20. Jag får väl skylla en del på vinden också. Men det kändes bättre än väntat efter målgång. Jag hade inga problem att göra en ca 0,5 timmes promenad till bussen efteråt. Natten däremot har varit tämligen orolig, ofta gjort ont så jag behövt ändra ställning ofta. Men här på morgonen har jag gjort lite uppmjukningsövningar.

Att det var tufft visar även att det var väldigt många som bröt, och vinnartiden låg visst på 3:50 ungefär.

Kort sagt det var skönt att få ha genomfört ett så här långt lopp igen. Min erfarenhet från tidigare är ju att första långa loppet för året eller efter en längre tid utan långspring är alltid lite segare, men om jag sedan springer långt inom några veckor så har kroppen förstått vad det handlar om.

Tiden rinner iväg. Tiden går och jag kommer mig inte för att skriva något. Så är det väl när inte mycket händer.

För 2 veckor sedan hade jag en mängd vecka. Med envishet lyckades jag komma upp i över 100 k på den veckan. Närmare bestämt 100,45 km. Någon fart var det inte tal om. Jag lyckas inte få upp farten. Kanske kommer när det blir varmare. Inför långrundan på söndagen den veckan hade jag att avverka minst 27 km. Mot slutet var jag tvungen att ändra den tänkta rundan så att jag precis skulle komma över det. Det blev 27,35 km.

Förra veckan tog jag sedan det lite lugnare. Kom “bara” upp i 56 km. Den här veckan är det åter tänkt att komma upp i lite längre. Kanske jag kan få ihop bortåt 80 k. Jag har ju planer på att springa mara den 4 maj – Uppsala till Enköping. Men jag har rent inga förväntningar på någon tid. Bara att åter genomföra en mara är nog. Och jag kan rent inte tro att den kommer att gå under 5 timmar. Klarar jag 5.30 är det strålande.

Det är väl åldern som tar ut sin rätt. Tidigare kunde jag träna för fullt till en vecka innan en mara för att sedan ta det lugnt sista veckan. Numera måste jag planera på ett annat sätt. Kanske det också är det kallare vädret som ändå gör att det är lite stelare. Får hoppas på det, annars vet jag inte. Hoppet är det sista jag ger upp.

Nu är det ju en massa andra saker som också pockar på. Det är träd som ska beskäras, växthuset som ska göras iordning och så snart kälen gått ur jorden ska den bearbetas så att potatisen kan komma ner.

Från 1 ton till 0,5. I fredags gick ju den långa rundan tämligen bra. Så i går skulle jag ut igen, men jag kände mig rent inte upplagd. Jag valde en runda där det kunde vara vissa problem att springa så att jag alltid skulle kunna skylla på det, plus att kompis skulle med så jag kunde skylla på hans kisse och bajs stopp. Men fy vad det kändes trögt, det var som om jag skulle väga ett ton. Men en anledning till tyngdkänslan förstod jag innan jag gav mig av, jag hade sovit riktigt uruselt på natten. Och det vet jag ger sig tillkänna i löpningen.

I natt blev det lite bättre sömn. Hade tänkt mig en 20 k runda eller så. Det blev bara drygt 15 k i efter omständigheterna accepterad “fart”. Men det var lite kallare i dag, solen sken inte lika varmt. Så i dag kändes det bara som om jag vägde 0,5 ton.

Men det kanske är ett vanligt fenomen att känna sig tung i kroppen här på vårkanten. Det är fler jag pratat med som klagat över det här.

Tillbaka. Alltså inte tillbaka gång, utan tillbaka på banan. Det kom ett brev från läkaren till slkut och kontentan av det är att jag har fått recept på B-12 för injektion. När jag fick det tidigare skulle jag ta 1 spruta varannan dag i en vecka. Nu hade denna läkare skrivit 1 spruta 1 till varannan månad. Men eftersom det var ett tag sedan jag fick B-12 har jag själv tagit beslutet att åtminstone ta 2 sprutor till en början.

I går började jag att försöka att mentalt förbereda mig på en lite längre runda. Jag tog både med mig rent vatten och sportdryck och så “lufsade” jag iväg. Jag blev smått överraskad, det onda och stelheten i vänster skinka var borta. De 2 sprutorna hade jag gett mig i vänster lår. Och något annat hade jag inte ändrat på än de här B-12:orna. I högran hade jag lite känning och en del stelhet. Så löpningen blev lite “sned”. Men bra gick det. Ja, tiden kunde varit bra mycket bättre men distansen blev dryga 25 km. Och så långt har jag inte sprungit sedan januari.

Men egentligen skulle jag villat ha den B sorten med B1,3,12. Den är vedertagen på kontinenten men inte naturligtvis i Sverige.

Tänk om jag hade fått kontakt med en riktigt duktig idrottsläkare. En som inte bara hade brytt sig om stukade fötter, menisker eller dylikt. En som förstått sig på det rent medicinska. Eller också en riktigt open minded läkare. Jag får väl bearbeta den jag har lite till så kanske det går.

Så var det slut på julen. Om julen varar till påsk så är den slut nu. Men hur länge varar påsk då? Ja, den slutar väl i och med annandagen.

Jag har inte uppdaterat bloggen så flitigt på senaste tiden för det har liksom inte hänt så mycket. Den dåliga farten har hållt i sig. Jag har dragit ner på kilometerantalet per vecka. Jag ligger på lite drygt 50 per vecka, och det hade jag trott skulle vara närmare det dubbla.

Likaså har träningstiden varit något mindre. Jag satte ju upp målet med 800 minuter per vecka men det har fattats lite varje vecka.

Jag har försökt variera en hel del. Lite mera stavgång och lite bassängträning. Bassängträningen är att jag simmar en längd och vatten springer nästa, och håller på så i minst 30 minuter.

Men i mitten av förra veckan hände det något. Jag har gått sedan mitten av januari och väntat på att en läkare skulle höra av sig, men det har hon inte. Det är det där med B-vitaminer i injektionsform. Det hjälper på mig och jag skulle vilja ha mer. Men hon ville konsultera någon specialist först. Så jag tröttnade. Förra sommaren köpte jag B-vitaminer i sprejform. Skulle tas under tungan. Då tyckte jag att det gav effekt, så jag beställde igen. Jag sprejade bra mycket mer än rekommendationen. Men när jag var ute och sprang på eftermiddagen efter att jag börjat spreja sprang jag ungefär 1 minut snabbare per km än vad jag gjort hittills i vinter. På långfredagen gav jag mig ut igen. Till första “kontrollstället” tog det 38 minuter. Och hit har det i vinter tagit mellan 42 och 45 minuter. På 1 timma sprang jag 8,12 km och i vinter har det legat på mellan 7 – 7,5 km. 10 km sprang jag på 1.13 – och i vinter har det tagit nästan 1.30.

Det ända jag ändrat på är det här med B-vitaminerna, så jag kan inte se något annat som skulle vara orsaken till förbättringen.

Kanske har jag sovit något bättre också sedan jag började spreja.

I veckan som kommer får jag väl ta läkaren i kragen och höra vad som händer.

När jag var ute på en runda i går var det ju skönt att trottoarer och cykelbanor börjar bli is och snöfria. Men vad ligger kvar – massor av grovt grus. Och var tar det vägen – ju ner i skorna. Fick stanna 3 gånger på en dryg timmer runda.

Träning är färskvara – så sant. Efter Finland var jag först riktigt sjuk i nästan 23 veckor. Därefter satt det kvar i bröstet länge. Till slut började jag träna så smått ändå. Började med gym-träning och stavgång. Tog sedan slemlösande tabletter, och det började hjälpa. Den här veckan har jag också börjat springas lite lätt. Men oj vad tungt det är. Är det för att det fortfarande är kvar lite skit i bröstet eller är det att vägen tillbaka är längre med åldern. Jag har avverkat lite drygt 51 km den gångna veckan. I går blev det drygt 12 och i dag 13,5 km. Tiderna vågar jag nästan inte nämna. Jag får skylla på halt väglag och väntan vid trafikljus mm. Dagens runda tog 1 timme och 51 minuter. Och det är i varje fall drygt 20 minuter för lång tid. Få se om det lossnar när värmen kommer. Så här dags på året när solen skiner som den gör vil man ju ha åtminstone lite plusgrader.

Huvudet vil så mycket men tröttheten sätter stopp för en del. Nu är det 3 månader sedan jag slutade jobba, men jag är lika trött eller mer som när jag jobbade. Det är nästan så jag börjar undra om det ligger något bakom. Men jag träffade en annan som slutat jobba som sa att det tog väldigt lång tid att hämta sig. Så med tanke på hur jag jobbat kanske det tar väldigt lång tid att komma på rätt köl igen.

Att träna eller inte… Efter att jag blev sjuk när jag kom hem från Finland tränade jag inte på 2 veckor. Jag hade feber i 1 vecka och sedan feberfri i 1 vecka. Så i måndags gjorde jag försök med morgon joggen. Jag gjorde det 2 dagar sedan förstod jag att det inte skulle gå. Den här veckan har det i stället blivit lugnare träning. Ryggympa efter frukosten och sedan vanligtvis en stavgångsrunda på 1 timme. Jag har också varit på gymet 2 gånger. Jag hoppas snart allt är tillbaka som vanligt så jag kan springa långt.

Finska vintermarchen. Resan till Rovaniemi gick bra. Inga problem med att ta med pulkan på flyget, inte ens att jag behövde betala extra för den.

De nya skorna från UK Gear kom 2 dagar innan avresa, så matt jag i alla fall hade varit ute på 1 timmes promenad med dem. Kanske inte det optimala att åka på tävling med ett par helt nya skor. För säker hets skull tog jag med de gamla också. I Rovaniemi gick jag runt med de nya för att känna efter ytterligare. Slutbeslutet blev det nya skorna.

Temperaturen där uppe var rent inte vad jag hoppats på. Det var bara 1-2 minusgrader, och prognosen var inte mer heller under tävlingen. Lite svårt att klä sig för 150 km vid den temperaturen. Bättre hade varit 10-15 tror jag.

Vid en briefing dagen innan start fick vi en genomgång av förhållandena på loppets olika bitar. I stort skulle det vara bra men något litet parti med tämligen lös snö. Detta skulle visa sig inte stämma riktigt.

Till första checkpointen på 10,9 km var spärrtiden bara 2 timmar. Lite lite i mitt tycke. Om man hade tänkt gå hela loppet, var man i alla fall tvungen att jogga hit, och bli tämligen genomblött. Redan här var det visst 2 som fick ge sig.

Den första biten gick längs en älv. Ett allmänt skoterspår. Sedan blev det en bit med plogad väg, och sedan in i skogen. Någon liten kort bit kom man på plogad väg igen men mestadels var det skoterspår.

Min mening var att de här spåren i allmänhet hade öppnats och körts upp rent för sent. Snön var inte tillräckligt packad. Bitar som öppnats riktigt sent innebar att man tog ett steg och sjönk ner till knäet, upp och kanske några steg uppe för att sedan sjunka ner igen. Det var enormt jobbigt.

Checkpointerna hade lägereld och möjlighet att eventuellt krypa in i ett tält. De första stannade jag bara precis så jag fick påfyllt vatten. Det var också onödigt långt mellan dem efter ett tag. Vid de 2 sista där jag stannade började jag snart frysa när jag var stilla. När jag rörde mig framåt var det inga problem.

När jag kom till ca 80 km bestämde jag mig för att bryta. Det var fler som gjorde det på samma ställe. Den checkpointen var en jaktstuga där man kunde gå in. Då hade jag varit ute i ca 20 timmar.

Det visade sig att ca 40 % av deltagarna lämnade in.

Jag var rätt medtagen när jag långt om länge kom till hotelet. Jag hade lite av min frossa för att jag ätit lite lite. Fast det var inte alls som det kan vara ibland.

Hem resan var lite jobbig. Och när jag kom hem visade det sig att jag hade feber. Jag hade tappat ca 5 kg totalt. Sedan låg jag däckad i nästan 1 vecka. Det är klart att sådan viktnedgång och feber ovanpå tar ut sin rätt. Fortfarande känner jag mig inte redo för något häftigare träningspass.

Det är ingen stor mage jag har. Det är min vätska jag har under jackan för att hålla den varm.

Anlänt till Rovaniemi! All utrustninnng kom fram, pulka och alltihop. Det är bara ett problem - det är för varmt. Det är bara 3 grader minus. Och jag som hade hoppats på åtminstone 15. Det fans en person från loppet på flygplatsen och han sade att det här kommer att bli hårt. Det påminner om förra året, och då klarade ingen av de till fots loppet. Vid så låg temperatur lär det vara mjuka spår. Och jag som valde att inte ta med snöskorna. Men jag skulle nog behöva träna mer med dem för att fått nytta av dem. Men jag får väl göra mitt bästa. Precis som jag inte gör det alltid :-)

Kämpar på. Det nya livet är tämligen hårt. Energimässigt är det som att springa ett ultra och få i mig för lite energi. Varannan dag känner jag att jag är alldeles tom på energi, och så börjar jag lassa in det ena efter det andra. För det första har jag insett att jag måste ha i mig mer fett än tidigare. Mina mackor som tidigare var utan smörelse är oftast nu försedda med “smör och rapsolja”. “Lättan” som som frugan har använt är inget för mig. Den ger ju inte vad jag är ute efter, plus att den ju inte smakar något. Sedan har jag inköpt en stor hink med osaltat jordnötssmör. Så på morgonen innehåller frukosten minst 2 rostade hembakade mackor med smör-jordnötssmör-apelsinmarmelad, plus en macka med smör och ost. När jag gör en sallad kanske jag även pytsar på lite extra olja. Som mellanmål, kanske både på eftermiddagen och kvällen, blir det lite yoghurt spetsad med 10% grekisk/turkisk yoghurt och lite maffig müsli.

I går hade det kommit välsignade 10-15 cm nysnö. Och jag på med snöskorna, kopplade på pulkan efter mig, och ut i skogen på en runda på nästan 2 timmar. Men jag hoppas verkligen inte att jag kommer behöva använda snöskorna i Finland. Visst är det ok att ta sig fram, men det är jobbigt och går inte så fort. Fast utan snöskorna hade det kanske varit jobbigare.

I dag skippade jag morgonjoggen. Efter frukost och lite ryggympa var jag i stället ute på en 1,5 timmes löptur. Det får väl bli den sista innan Rovaniemi. I morgon blir det troligen inget alls och sedan fram till onsdag någon liten stavgångstur och 1-(2) gympass. Nu ska jag väl kunna ladda upp energimässigt inför tävlingen.