Long time…. Som jag skrivit har det inte känts meningsfullt att skriva när jag inte sprungit långt. Men nu kanske kanske det kan komma en vändning.
Det var ju som sagt inte borelia. Och min vanliga läkare vill inte tro att jag har något problem, men han har skickat mig på arbets-EKG. Och dit är det naturligtvis väntetid.
Så jag gick tillbaka till borelia läkare, 5 minuter och drygt 200 kr fattigare. Men jag fick till att jag ville komma och göra en sömn registrering igen. Och vad tror ni, jo väntetid. Men med lite tur fick jag en återbudstid. Så i veckan gjorde jag en sådan registrering när jag sov här hemma. Och här kanske de kom fram till orsaken till mina problem. Jag slutar andas 25 gånger i timmen när jag sover, sömnapné. Tacka fasen att jag är trött när jag oroas i sömnen 25 gånger per timme. Och så blir ju inte blodet ordentligt syresatt. Som jag förstår det är det ju under sömnen som kroppen återhämtar sig och slaggprodukter ska transporteras bort. Till det åtgår det ju syre, och om det då inte finns tillräckligt med det så blir det inte ordentligt gjort. Nu står jag på väntelista för att utprova en mask att ha på när jag sover som ska göra att jag inte slutar att andas. Jag hoppas mycket på den.
Det här att det kanske finns ett ljus i tunneln gjorde att jag gav mig ut på en ordentlig runda i fredags. Ja, plus att jag är gräsänkling. Det blev 18 km. Jag hade stoppat lite pengar i fickan och tänkte att om jag klarade det skulle jag köpa en 3:a grädde och ta upp en äppelsmulpaj från frysen. Jag klarade det och tyckte att jag verkligen kunde belöna mig efter en sådan prestation.
I går blev det bara en kortis av förståliga skäl, 5 km.
Men i dag satsade jag stort igen. Tog med en 3:a, inte grädde - vatten, och gav mig iväg. Jag avverkade faktiskt 20,5 km. Fast tiden både i fredags och i dag ska vi inte tala om. Jag får se det så att kroppen får ordentlig träning i att mala på länge. Det tog 40-50 minuter längre än det borde.
Som jag skrev tidigare har jag gått ner avsevärt i puls när jag springer. Kör på ca 122, och då kan jag mala på lite längre. Försöker jag gå upp i min ”normala” fart, 6,5 per km, så sticker pulsen upp i 90% av max. Och det är ju inte normalt.Nu får vi se om jag kommer igång med både löpningen och bloggandet. Jag har ju sett att det är många som är ute och kollar om jag skrivit något.

Ett ljus i tunneln? Jag går ju och känner efter och hoppas att det ska börja bli bättre. Och i dag var det en sak som jag kan kalla för första tecknet på ”bättring”. När jag satt och jobbade på kontoret på eftermiddagen tyckte jag plötsligt att kroppen var så lugn. Jag kollade pulsen och den var nere i 47-48. Så lågt har den inte varit på jätte länge. När jag har mått tämligen bra har jag kunnat haft neråt 45 fast jag suttit och jobbat.Men sedan var jag ute och tog en runda när jag kom hem, och där märktes det ingen förbättring. Det var så jag försökte fundera om det fanns en möjlighet att korta rundan när jag hade kommit ca 4,5 km, men det var bara att fortsätta. Det blev strax under 10 km. Men jag har nog redan fått mer flyt i att springa jämt och hålla pulsen på en jämn nivå. Innan försökte jag springa i ”vanlig” takt och när det inte gick längre gick jag lite för att hämta mig. Men nu försöker jag ta det lugnare och försöka hålla en fart som jag kan hålla längre.

Livet går vidare, om än lite långsammare. Nu har jag varit ute och ”sprungit” 2 dagar på raken. Jag har dragit ner tempot. I dag kändes det lite tyngre, men jag kom runt. Visserligen bara drygt 7 km. Långt ifrån vad det borde vara
Jag måste springa även med borrelian, för annars får jag löparabstinens. Och det kan jag lova inte är något trevligt. Jag fick ett sådant anfall för ett par veckor sedan, så det var bara att pallra mig ut på en runda när anfallet gått över.
Och om jag inte springer förlorar jag också så mycket av det jag byggt upp.Jag vågar inte planera något äventyr så länge det inte går bättre. Det är synd, för med äventyr som morot brukar löpningen också gå bättre.

Microlöpare. Ja, det är nästan vad jag får kalla mig nu. Löpningen fungerar inte alls. Och det är därför jag varit så tyst i sommar.
Efter Stockholm marathon gjorde jag som vanligt, sprang inte på ca 2 veckor. När jag skulle igång igen var det väldigt tungt. Gick jag ner i fart gick det lite bättre till en början. Men det gick bara sämre och sämre.
När jag var på jobbresor i sommar gick det inte alls, orkade inte springa. Jämfört med förra sommaren då jag sprang 80-100 k även när jag låg ute. När jag kom hem och skulle komma igång igen var det ännu sämre. Under uppvärmningen 4-5 km fick jag gå inemellan och därefter kunde jag bara springa ca 300 meter så fick jag gå 50 meter. Och rundan blev ca 10 km.
Dessutom har vilopulsen gått från runt 40 till runt 60.
Försökte jag springa 16-18 km var det inte att tänka på löpning över huvud taget den veckan.
Tänkte att jag nog fick gå till någon doktor, men vilken. Min så kallade husläkare som också kallar sig idrottsläkare brukar bara avfärda mig med att jag springer för mycket – för långt och är för gammal. Men jag sökte upp en annan i Gula sidorna.
Jag var där i tisdags. Hjärtat var helt ok men sedan skulle jag på provtagning.
Innan jag åkte från jobbet i dag ringde läkaren och sa att han antagligen fått en träff på mig. Det kan tänkas att jag har Borelia.
Tänk vad skönt. Ja, inte skönt att ha Borelia men att det kanske fanns en orsak till att det inte fungerat. Så nu ska jag ta en antibiotika kur så får vi se.

”…gör så gott han kan”. När jag får tillfälle och har ork, springer jag en runda.
I fredags var jag klar hos kunden vid lunchtid, och sedan åkte jag till hotellet och gjorde lite skrivbordsjobb. Och efter ett litet vil gav jag mig ut på en liten runda. Det blev i alla fall runt 9 km. Visst det kändes skönt, men mer hade killat mig. Nu var jag i alla fall fortfarande människa efteråt.
För tillfället är jag i Danmark, en ort som heter Vejle. Jag kom hit i går. Så i dag tänkte jag att jag fick hitta på något. Jag satt och tittade lite på en karta för att försöka se ut en lagom springrunda. Och se, de3t visade sig att Jelling inte alls låg långt bort. Där hade jag inte varit förut. Det är väl vad man kan kalla Danmarks vagga. Sagt och gjort, jag fyllde vattenflaskan och gav mig iväg. Skyltarna sade att det skulle var ca 10 km dit. Men det var faktiskt väldigt kuperade 10 km. Jag tog det verkligen lugnt, lätt inte pustet komma för mycket. Jag gick in emellan. Det visade sig vara 11,5 km dit och det tog ca 1.25 vilket ju i och för sig inte var så dåligt. Väl där gick jag upp på de båda högarna, väldigt lika Uppsala högar, kollade in runstenarna och kyrkan. Jag fyllde på vattenflaskan för säkerhets skull.
På vägen hade jag sett en vägvisare till Hopballemölla. Någonstans i bakhuvudet hade jag hört detta namn förut, så jag tänkte att jag tar väl en avstickare dit. Det är något i frugans familj. Det visade sig vara en fin plats. Det fanns en gårdsbutik och servering. Jag var inne i butiken och tittade lite, och sedan bar det av igen. När jag kom tillbaka till hotellet visade det sig att det inte varit någon omväg, bara en annan väg. Totalt fick jag ihop ca 23 km i dag. Det kändes skönt.
Tänk förra året när jag var ute på jobb gjorde jag runt 100 km per vecka, och nu……

”…gör så gott han kan”. När jag får tillfälle och har ork, springer jag en runda.
I fredags var jag klar hos kunden vid lunchtid, och sedan åkte jag till hotellet och gjorde lite skrivbordsjobb. Och efter ett litet vil gav jag mig ut på en liten runda. Det blev i alla fall runt 9 km. Visst det kändes skönt, men mer hade killat mig. Nu var jag i alla fall fortfarande människa efteråt.
För tillfället är jag i Danmark, en ort som heter Vejle. Jag kom hit i går. Så i dag tänkte jag att jag fick hitta på något. Jag satt och tittade lite på en karta för att försöka se ut en lagom springrunda. Och se, de3t visade sig att Jelling inte alls låg långt bort. Där hade jag inte varit förut. Det är väl vad man kan kalla Danmarks vagga. Sagt och gjort, jag fyllde vattenflaskan och gav mig iväg. Skyltarna sade att det skulle var ca 10 km dit. Men det var faktiskt väldigt kuperade 10 km. Jag tog det verkligen lugnt, lätt inte pustet komma för mycket. Jag gick in emellan. Det visade sig vara 11,5 km dit och det tog ca 1.25 vilket ju i och för sig inte var så dåligt. Väl där gick jag upp på de båda högarna, väldigt lika Uppsala högar, kollade in runstenarna och kyrkan. Jag fyllde på vattenflaskan för säkerhets skull.
På vägen hade jag sett en vägvisare till Hopballemölla. Någonstans i bakhuvudet hade jag hört detta namn förut, så jag tänkte att jag tar väl en avstickare dit. Det är något i frugans familj. Det visade sig vara en fin plats. Det fanns en gårdsbutik och servering. Jag var inne i butiken och tittade lite, och sedan bar det av igen. När jag kom tillbaka till hotellet visade det sig att det inte varit någon omväg, bara en annan väg. Totalt fick jag ihop ca 23 km i dag. Det kändes skönt.
Tänk förra året när jag var ute på jobb gjorde jag runt 100 km per vecka, och nu……

Sakta ner. Ja, det är vad jag får göra. I tisdags kom jag tidigare hem från jobbet och tänkte att det var en härlig dag för en långrunda. Solen sken och det var bara nästan 30 grader varmt.
På rundan innan hade jag laborerat lite med att se hur det skulle gå att sänka farten och verkligen ta det lugnt. Så den här gången tänkte jag praktisera det fullt ut. Jag bestämde mig för att låta ”flåset” avgöra. Jag sprang i den farten där jag ungefär flåsade ”normalt”. Och mycket riktigt , det kändes avsevärt bättre. Antagligen är det en pulsklocka som jag egentligen behöver. Det är ju svårt att så bestämma flåset.
Men rundan blev inte riktigt bra ändå. Längdmässigt blev den det, för det blev ca 18 km. Men de sista 2 kunde jag nästan varit utan. De tog rätt rejält. Så jag får väl inse att för tillfället är det rundor på max 14-16 km som gäller.
I dag var det en sådan där värmedag igen. Mest hela tiden hem från jobbet visade bilen temperaturen 30 grader. Så jag tyckte det var vansinnigt nog att ut och springa en runda, en kort en (6 km). Men det märktes att det blev för långt här om dagen.
Det kanske trots allt är överträning jag drabbats av. Sprungit in i väggen riktigt. Jag har försökt kolla runt lite på nätet vad som gäller. Jag kan ju inte lägga av träningen helt en tid, då drabbas jag av abstinensbesvär. Nej, jag ska försöka med ordentligt neddragen träningsmängd och intensitet. Nu ligger jag väl på dryga halvminuten långsammare per km och jag har dragit ner de längsta passen med minst 2/3. Den totala träningsmängden per vecka ligger på ca 1/3 av sommarmängden och hälften av vintermängden.
Nu ska jag ut på jobb ett par veckor och kommer verkligen att springa mindre men också ha möjlighet att sova ut bättre. Om detta inte hjälper får jag uppsöka hjälp när jag kommer hem.

Öken värme. Det är helt otroligt vilken värme det plötsligt blivit. Jag önskar bara att löpningen hade fungerat. Det här är ju ideala träningsmöjligheter.
I veckan fick jag faktiskt till ett par längre rundor. Men det var inte löpning på ork, utan 150% envishet. Först på tisdagen fick jag till 18 km. Om jag bara tog det lugnt och gick ner i fart klarade jag det. Men efteråt var tröskeln till att ut och springa igen högre.
Efter det här var jag på jobb i Tyskland 2 dagar och hade inte en tanke på löpning. Ja, på torsdagen kom jag hem tidigt och tänkte då pressa mig igenom en ännu längre runda. Jag fick till 21,5 km. Jag passade på att kolla pulsen med jämna mellanrum. Och även här när jag sprang var det inte ok. När jag försökte springa som vanligt kom pulsen upp i ca 150 mot att den brukar ligga på ca 130. Och vilopulsen är uppe i 60 mot normala 40.
Jag kände mig jätte nöjd. Och dessutom var det varmt och jäkligt. Men det hade bara sporrat mig ännu mer.
På fredagen hade jag tänkt ta en kort runda, men all gaist för löpning var borta.
I går var det över 30 grader varmt och mentalt längtade jag efter att ut och springa. Till slut sist på eftermiddagen kom jag ut på en runda, men bara en kort dito, 5,5 km.
Det är väl bara till att gilla läget. Jag får ta det här året som ett mellanår, göra vad jag kan för att hålla löpningen vid liv så att säga. När jag springer, gå ner i fart ordentligt. Springa som det känns bra till så att säga så får tiden bli vad den blir.Huvudet vill så mycket, men benen vill inte hänga med.

Nya skor. De nya skorna som jag nämnde kom i slutet av veckan. Trots att det regnade var jag ju tvungen att ta en kort test runda med dem. Det är ett udda märke som heter UK Gear.
De kändes direkt lättare än de skorna jag hade. Direkt som skorna kom jämfört med mina gamla som de var, skiljde det nästan 100 gram per sko. Det är inte lite det. Men när jag tog bort inläggen i de olika skorna och jämförde var det 40 gram per sko. Det som jag mistänkte skulle kunna vara ett krux var att de var smalare.
Under sulorna har jag en längre tid haft en ”sned sula”, den är tjockare i utsidan. Första rundan tog jag den i skorna. Men då var de nästan något trånga i bredden vid framfoten.
Nästa dag blev det en tur utan ”snedsulan”. Det fungerade fint det med. Nu var de inte snäva över framfoten. Dagens runda på 14 km var också med de nya skorna, och det var inte tokigt alls.
Det är en härlig stuns i dem. De är framtagna i samarbete med engelska militären. Men på inget sätt några otympliga militärskor. De ska vara gjorda för tuff löpning och många mil. De är både asfaltskor och terrängskor. Det är bra mönster på sulan.Den här firman har sedan speciella skor som jag inte sett någon annan ha. Vinterskor, som är med gummiblandning i sulan för vissa temperaturer. Ökenskor som är lämpade för varmare löpning. Ingen annan skofabrikant har jag sett ha det här. Sedan tror jag inte att de kommer att ändra på så mycket framöver, som militärsko tror jag den i princip är färdigutvecklad. Och det med att skofabrikanterna håller på och ändrar från år till år vet jag många som retar sig på.

Något längre igen, äntligen. Ja, inga ultra sträckor. Men den senaste vecka har jag väl varit ute 4-5 gånger. Men den totala distansen har inte blivit mycket längre än drygt 40 km. Det är väldigt frustrerande att vilja springa men inte kunna/orka.
I går tog jag en så kallad skogsrunda, bara för att det skulle bli en runda till, och för att kompis behövde motion. Jag tänkte att det får bli som det blir, jag tog det lugnt. Och faktiskt kändes det bättre då. Hastigheten får väl komma tillbaka efter hand. Jag har annars efter Stockholm tyckt det gått bra att springa i ner närmare 6 minuters tempo, men det har ju inte hållit så länge. Jag fick gå en hel del in emellan. I skogen i går kunde jag så att säga springa längre sträcka innan jag behövde gå.
I dag gav jag mig ut på en runda som jag tänkte skulle vara ca 14 km. Och det blev det också. Jag sprang den med samma inställning. Farten tog jag ner drygt 30 sekunder per km och det kändes faktiskt bättre. Fast det var ju frustrerande att hålla sådan fart. Viljan var där att springa ”fortare”. Det är svårt att beskriva vad det är som hindrar mig. Kan vara pulsen eftersom det funkar hyfsat med lägre tempo.
Jag har ju haft perioder tidigare när jag varit tvungen att lugna ner mig. Rätt vad det är släpper det kanske igen. Bättre att underhålla löpningen än att inte springa alls.Jag hade ju annars hoppats kunna ta 30 km rundor här i sommar, precis som jag gjorde förra sommaren.