Klubbmästerskap. I dag var jag med och sprang klubbmästerskap. Och vinnaren blev…..inte jag. Men det kunde lätt hänt.
Jag började med att värma upp på lite drygt 5 km med kompis. Han gav sig naturligtvis inte. Så fort jag lade ihop morgontidningen så stod han mitt på köksgolvet och råskällde på mig. Jag hade ju tänkt värma upp och då kunde jag lika gärna göra det med honom.Det var inte en tävling där snabbaste löparen vann. Det gick till så att vi skulle springa en given sträcka och så skulle vi gissa vilken tid vi skulle få på den. De sa att sträckan var 1,8 km, vi sprang den först för att kunna hitta och vi fick inte ha några klockor. Det var en runda med en lång nerförsbacke, men även en lång tuff uppförsbacke. Den gick runt Uppsala slott. Vi skulle springa den 3 varv, alltså 5,4 km. Och eftersom jag ju inte är i form tänkte jag, och inte är speciellt bra på uppförsbackar, att jag får nog räkna bortåt 7 minuter per km. Kanske dra av lite för att det är tävling. Annars när vi haft sådana här upplägg har jag varit allt för optimistisk. Så jag drog till med 34.50. Jag sprang för allt vad jag var värd. Jag fick gå lite i uppförsbackarna, och sista varvet var kämpigt. Döm om min förvåning när jag kommer i mål och får beskedet att jag sprungit på 29.34. Men också att banan nog inte var så lång som de sagt. Efterkontroll visade att den var ca 1,7 km. Men ändå alltså, över 5 km och tiden under 30 minuter och det med lite gående. 5.47 per km. Det här var bättre än att ha vunnit gissningstävlan.

Lång mitt i veckan runda. I går regnade det ”små spik” och blåste, men jag hade bestämt mig för en längre runda. Det blev ca 22 km. Och det mitt i veckan.
När jag höll på att göra mig i ordning och jag hade ytterdörren öppen kom kompis och kollade ut. Han hukade sig och tittade på mig precis som om han undrade om vi verkligen skulle ut i det vädret. Men löparglädjen är tillbaka och då är det svårt att stoppa mig oberoende av väder, nästan. När vi kom hem sprang han hej vilt omkring i huset och skulle torka sig i mattor.
Jag hade på mig båda GPS:en och slutresultatet blev att de bara skilde ett par hundra meter. Så det kan ju inte göra att jag tycker att den nya borde ha visat högre ”fart”. Det är bara så att jag inte är uppe på samma nivå fartmässigt som tidigare. Och annat är väl inte att vänta efter 10 dagar sedan återtändningen.
Nu ska jag försöka köra rätt hårt fram till söndag, för nästa vecka är jag på jobbresa och då blir det inte mycket springa av. Ska också bli skönt med en ”vilovecka”.
Jag var också och lämnade tillbaka min APAP utrustning. I natt sov jag med grejor kopplade till mig som skulle se har jag sov, och det visade sig mycket riktigt ha blivit avsevärt bättre. Innan hade jag ju 20-25 andningsuppehåll i timmen och nu hade jag bara 1,4. Jag snarkade inte. Men det är ju inte så konstigt när man har en mask över näsan och om man öppnar munnen blåser det ordentligt. Blodet var ordentligt syresatt och pulsen låg på ca 47. Det skulle egentligen varit lägre, men med tanke på gårkvällens långa runda förstår jag att den var lite högre. Innan apparaten hade den legat på över 50.
Jag har faktisk börja fundera på att ge mig ut på ett äventyr i februari. Vad sägs om 220 km på 4 dagar? Kolla in följande: http://winter.trans-slo.si/en/

15,3 km. Vilken underbar runda det blev i kväll. Det flöt på rätt bra. När jag kom hem var jag rätt uppspelt, lyssnade på uppiggande musik i min MP3-spelare. Frugan stod i köket och höll på med middagen och jag kom in och tog henne i famn och började dansa. Hon undrade ju om det bara var luft som jag fick i min APAP. Ja, man kan ju bli hög på syre också. Hoppas nu bara att det här håller i sig och inte rätt vad det är blir pannkaka av allt.
I morgon ska jag till kliniken för att hämta någon grej som jag ska ha för att registrera sömnen en natt med apparaten. Ska dit på torsdag för utvärdering. Och om det är ok måste jag lämna tillbaka utrustningen. Sedan kommer nästa problem, att få ut en permanent utrustning.
Jag tyckte att jag pinnade på rätt bra i dag, men ändå verkade det som om det var en bit kvar i fart innan jag är tillbaka där jag var innan. Men jag har också en känsla av att den nya GPS:en inte visar samma som den gamla. Jag tror jag ska köra med båda GPS:en nästa gång jag ska ut så jag får se vad de visar. Jag vet inte vilken av dem jag ska ”hålla på”.
Men det är ju så också att det kommit till ett par kg under tiden som det gått så dåligt, och de sackar väl ner lite.
Jag ska kanske samtidigt försöka dämpa mig något. Är väl inte bra att smälla på med ordentlig distans direkt, men det är så svårt att dämpa när det känns så himla härligt att vara på G igen.

20,5 km. Underbart. Det kändes lite trögt att ut och springa i dag, men när jag väl kom iväg var det ok. Och efter ett tag var det mer än ok. Jag sprang ca 20 minuter snabbare, på ungefär samma distans, än i fredags. Men så var det också tredje dagen på raken i fredags. Och i går var jag inte ute och sprang alls. Och inte nog med at det var ok att springa i dag, jag fick ett par lättare anfall av ”runners high”. Det var ett bra tag sedan jag hade det, kan inte minnas jag haft det på över ett år. Det är i mycket det som driver mig att springa, att få en sådan. Det är svårt att beskriva den känslan. Det är något som släpper inom mig, ett lyckorus bubblar upp inom mig och jag vill bara springa fortare och fortare. Men jag vet också att jag måste hålla igen för att inte förta mig och för att få ”anfallet” att vara längre. Det tar slut när krafterna delvis tar slut så att säga. Sedan får jag ta det lugnt lite och komma igen. Har jag tur kan det komma tillbaka.
Lyckokänslan sitter i fortfarande. Det känns som om jag skulle kunna ut och ta en runda till, men jag vet också att det är en kroppslig illusion. Om jag gett mig ut hade det antagligen tagit slut innan jag kommit igång. Men bara det att ha den här känslan. Det är löparglädjen, och när den finns där ”känner jag mig oövervinnlig”. (Ha, ha.) Nu börjar också tankarna på vad jag ska ut på härnäst, skulle vilja/behöva en ordentlig genomkörare. Jag skulle ju vilja prova ”vingarna” nu när det börjar gå bra igen. Fast kanske är det bättre att vänta och komma i ännu bättre form.
Det kan ju inte gärna vara något annat än det här med APAP:en som gjort det här. Visst är jag fortfarande trött, men samtidigt är det något som hänt i kroppen. På onsdag natt ska jag sova med mätutrustning igen och då får vi se vad den sägen om jag blir mer syresatt på natten.
Fast masken jag har är inte optimal tycker jag. Jag har fått lite skavsår på mellanväggen fram i näsan och lite öm längst upp på näsan. Det finns andra grejor och det får jag väl se till att få prova.

21 km. Tredje dagen på raken med löpning. Det var länge sedan. Fast tiden ska vi inte tala om. Det tog väl näs5tan lika lång tid som samma runda förra fredagen. Men då hade jag inte varit ute flera dagar i rad.
Det blev kanske lite mycket i dag, men vad då. Det är skönt att återigen känna att jag kan avverka de här lite längre sträckorna och att jag inte är helt väck efteråt.Jag hade nog tänkt ta en runda i morgon också, men det får jag försöka låta bli. Det kan ju sluta illa. Och på söndag får jag väl hålla mig till de här runt 20. Men i vilket fall som helst är det ju strongt marscherat från ca 25 per vecka till nu kanske nästan 70.

Ett ljus i mörkret. Nu har jag använt min apparat, APAP, i så att säga 2,5 nätter. I går var jag ute på en 14 km runda. Vilken känsla. 14 km mitt i veckan. Jag flög, jag svävade fram. Med lite ironi förstås. I alla fall var det stor skillnad mot tidigare. Det gick väl på ca 15 minuter snabbare än tidigare i höst när jag nu orkat springa så långt.
Och hör och häpna, jag var ute i dag igen. Jag vågade inte strama det så långt som till 14 km igen så jag tog bara 12 km. De första 5 gick nästan på 5 minuter snabbare än många gånger tidigare i höst. 6-9 gick lite trögare för att mot slutet gå fint igen. De här 2 rundorna har väl gått ungefär som när det tidigare inte gick som bäst, men så har jag ju också legat av mig lite.
Det är sjukt alltså att lite luft kan göra så mycket.Första natten gick det inte bra med apparaten. Jag blev så kall i näsan att jag fick huvudvärk, som när man äter eller dricker något riktigt kallt. Men det visade sig bero på att det blev uttorkat i näsan. Sedan smörjde jag in med vaselin i näsan och då har det gått bättre. Är lite ovant på natten efter ett par timmar och sover lite oroligt då, men ändå känner jag mig piggare när jag går upp. Och på dagen är det lite bättre. Jag har också fått tillbaka löpglädjen, och det är ju nog så viktigt i samanhanget.

Små, små steg. Ja, inte av barn eller så. Jag har faktisk gjort 2 rundor till på över 10 km (18,5 + 15,5).
I fredags gjorde jag samma runda som förra fredagen, och det gick något bättre. Tiden blev ca 15 minuter kortare. Fast det är fortfarande ca 30 minuter för länge, minst.
Och då hade jag ändå haft en jobbig dag på torsdagen. Jag råkade ställa väckarklockan fel så jag vaknade 2 timmar innan jag egentligen skulle, 03.00. Så jag lade mig på soffan ett tag, men det blev ju inte riktigt sömn. Sedan kom jag inte hem från jobbet förrän halv tio. Så på fredgen var jag lite mosig.
I går sprang jag inte alls, jag lagade mat hela dagen. Vi skulle ha gäster och bjuda på ”Gåsmiddag” med anka. För första gången gjorde jag svartsoppa och allt. Ankan snyggt parterad och upplagd, små potatisar, brysselkål, rödkål. Till dessert gjorde jag Tant Tatains äppelpaj (Tarte Tatain). Himmelskt god äppelpaj med massor av socker och smör. Och till kaffet hade jag hittat receptet på fusk spettkaka som jag gjorde.
Och till detta diverse lämpliga drycker.
Så när jag sedan skulle springa på förmiddagen var det lite trögt. Jag såg också på pulsklockan att gårdagen påverkade det hela. Jag var uppe i 135 fast jag sprang rätt långsamt, här brukar jag ha ca 123.
Under den här tiden med lite mindre spring gick vikten upp några kg, men jag ser redan att våg nålen börjat röra sig nedåt något.Den kommande veckan ska bli spännande. Jag har forcerat på för att få utprovat den där masken som ska ta bort andningsuppehållen. Ska dit redan i morgon bitti. Bara jag nu inte har för stora förhoppningar på att det ska lösa alla problem och att jag kommer att springa som en gasell när jag får sova och andas ordentligt.

Long time…. Som jag skrivit har det inte känts meningsfullt att skriva när jag inte sprungit långt. Men nu kanske kanske det kan komma en vändning.
Det var ju som sagt inte borelia. Och min vanliga läkare vill inte tro att jag har något problem, men han har skickat mig på arbets-EKG. Och dit är det naturligtvis väntetid.
Så jag gick tillbaka till borelia läkare, 5 minuter och drygt 200 kr fattigare. Men jag fick till att jag ville komma och göra en sömn registrering igen. Och vad tror ni, jo väntetid. Men med lite tur fick jag en återbudstid. Så i veckan gjorde jag en sådan registrering när jag sov här hemma. Och här kanske de kom fram till orsaken till mina problem. Jag slutar andas 25 gånger i timmen när jag sover, sömnapné. Tacka fasen att jag är trött när jag oroas i sömnen 25 gånger per timme. Och så blir ju inte blodet ordentligt syresatt. Som jag förstår det är det ju under sömnen som kroppen återhämtar sig och slaggprodukter ska transporteras bort. Till det åtgår det ju syre, och om det då inte finns tillräckligt med det så blir det inte ordentligt gjort. Nu står jag på väntelista för att utprova en mask att ha på när jag sover som ska göra att jag inte slutar att andas. Jag hoppas mycket på den.
Det här att det kanske finns ett ljus i tunneln gjorde att jag gav mig ut på en ordentlig runda i fredags. Ja, plus att jag är gräsänkling. Det blev 18 km. Jag hade stoppat lite pengar i fickan och tänkte att om jag klarade det skulle jag köpa en 3:a grädde och ta upp en äppelsmulpaj från frysen. Jag klarade det och tyckte att jag verkligen kunde belöna mig efter en sådan prestation.
I går blev det bara en kortis av förståliga skäl, 5 km.
Men i dag satsade jag stort igen. Tog med en 3:a, inte grädde - vatten, och gav mig iväg. Jag avverkade faktiskt 20,5 km. Fast tiden både i fredags och i dag ska vi inte tala om. Jag får se det så att kroppen får ordentlig träning i att mala på länge. Det tog 40-50 minuter längre än det borde.
Som jag skrev tidigare har jag gått ner avsevärt i puls när jag springer. Kör på ca 122, och då kan jag mala på lite längre. Försöker jag gå upp i min ”normala” fart, 6,5 per km, så sticker pulsen upp i 90% av max. Och det är ju inte normalt.Nu får vi se om jag kommer igång med både löpningen och bloggandet. Jag har ju sett att det är många som är ute och kollar om jag skrivit något.

Ett ljus i tunneln? Jag går ju och känner efter och hoppas att det ska börja bli bättre. Och i dag var det en sak som jag kan kalla för första tecknet på ”bättring”. När jag satt och jobbade på kontoret på eftermiddagen tyckte jag plötsligt att kroppen var så lugn. Jag kollade pulsen och den var nere i 47-48. Så lågt har den inte varit på jätte länge. När jag har mått tämligen bra har jag kunnat haft neråt 45 fast jag suttit och jobbat.Men sedan var jag ute och tog en runda när jag kom hem, och där märktes det ingen förbättring. Det var så jag försökte fundera om det fanns en möjlighet att korta rundan när jag hade kommit ca 4,5 km, men det var bara att fortsätta. Det blev strax under 10 km. Men jag har nog redan fått mer flyt i att springa jämt och hålla pulsen på en jämn nivå. Innan försökte jag springa i ”vanlig” takt och när det inte gick längre gick jag lite för att hämta mig. Men nu försöker jag ta det lugnare och försöka hålla en fart som jag kan hålla längre.

Livet går vidare, om än lite långsammare. Nu har jag varit ute och ”sprungit” 2 dagar på raken. Jag har dragit ner tempot. I dag kändes det lite tyngre, men jag kom runt. Visserligen bara drygt 7 km. Långt ifrån vad det borde vara
Jag måste springa även med borrelian, för annars får jag löparabstinens. Och det kan jag lova inte är något trevligt. Jag fick ett sådant anfall för ett par veckor sedan, så det var bara att pallra mig ut på en runda när anfallet gått över.
Och om jag inte springer förlorar jag också så mycket av det jag byggt upp.Jag vågar inte planera något äventyr så länge det inte går bättre. Det är synd, för med äventyr som morot brukar löpningen också gå bättre.