Årets första intervall.

Ca 6,5 km.
Ja, mycket riktigt så kort. Kommatecknet är inte fel placerat.
Jag tog och gjorde lite intervallträning i dag. Måste nog till lite sådant också för att få upp farten lite. Uppvärmningen var ca 1,8 km. Sedan sprang jag 6 fyrahundringar med 200 m ”vila” emellan. Det blev nästan 3 tempo. Efter en fyrahundring gick jag först 100 m, sedan började jag småjogga och vid de sista 20 meterna började jag öka takten. Sedan som slut blev det nedjoggning i ca 1 km.
Det känns nästan jobbigare med ett sådant här pass än ett på 12-14 km, men fördelen är att det går snabbare.Det bästa av allt med dagens löpning var att det skedde med knälånga byxor, och solen sken. Nu är det väl i alla fall vår på gång hoppas jag.

Vem är du?

Jag kan inte låta bli att undra vem du är som läser det här. Som förra veckan när jag inte gjorde några nya inlägg hade jag 70 visningar av sidan. Vem/vilka är det som läser mina alster?Jag har satt ihop några frågor här i marginalen som jag hoppas du svarar på. Sedan ska jag försöka sätta ihop något bättre men det här får duga tills vidare.

Jobb, jobb, jobb....

15,5 km.
Ja, det blev inte mer denna vecka. Jobbet söderut tog alla krafter. Det blev en massa övertid, som kulminerade på fredagen med att jag började 7 på morgonen och jobbade till 10 på kvällen. Och sedan i går var jag hos kunden en timma för att sedan köra 600 km hem. Och när jag kör hem efter de här jobben brukar det inte bli så mycket rastande för jag vill bara hem fortast möjligt.
Jag gjorde aldrig i ordning den där väskan som jag nämnde. Hade jag gjort det hade jag bara haft dåligt samvete för att jag inte använt den.
Så i morse med sommartid och allt kändes det hårt att stiga upp och ge sig ut. Det gick inte fort, och jag tog tacksamt emot tillfällena när kompis skulle stanna för att lyfta på benet. Men när jag väl var ute var det ok. Solen sken och det var nästan 10 grader varmt.
Konstigt nog var det inte många ute och sprang. Förra söndagen tyckte jag att jag möte fler. Kanske det hade med sommartiden att göra.
Den kommande veckan hade jag tänkt berätta för mina bröder och min gamla mor om mitt kommande projekt. Jag hade ju redan anmält mig till det innan jag åkte till Vietnam, men tyckte att de fick smälta det äventyret innan jag kom med nästa. Jag tänkte att första april är en bra dag att berätta på.Sedan har jag ju också kvar att berätta om upplösningen på Vietnam. Ska försöka få till det i början på veckan.

Med Airtrim i slutet av mars.

14 + 16,85 km.
Så, nu börjar det likna något. I går blev det 14 km. Men jag hade ju aldrig trott att jag i slutet av mars skulle behöva springa med Airtrimen, värmeväxlaren. Det var ca 6 grader minus när jag gav mig ut på morgonen. Det kändes lite trögt i slutet. Viss påverkan hade nog sillen och drycken därtill som jag intog på Påskafton. Jag gjorde en liten korrigering av den tänkta rundan och sprang genom skogen hem i stället för en bit bort och en lååång sugande uppförsbacke på slutet. Tycker liksom att det har blivit tillräckligt med backar på Vietnam resan.
Dagens runda blev också avkortad. Men det berodde nog uteslutande på att jag gått upp i distans rätt så direkt. 9 + 9 + 14 och nu detta. Hade tänkt att den skulle bli 18 km. I dag kändes det mer än i går. Det var till och med så jag fick gå lite emellan. Men vad då. Det är bara till att kämpa på så förhoppningsvis är jag snart tillbaka. Tror det får bli max 17 –18 km rundor i minst en vecka. Alltså över nästa helg också.
Kompis har naturligtvis varit med på rundorna. Men det har inte gått så bra ihop, har varit en del kontroverser. När jag springer långsammare har han ju mer tid att snusa och hitta på annat. Och inte märks det på honom att han inte varit ute på längre rundor på lång tid.
I morgon ska jag på resa till södra Sverige, det lär nog ta resten av veckan. Nu går jag här i valet och kvalet om jag ska ta med springskorna eller ej. Tar jag dem med och sedan inte kommer ut och springer får jag bara dåligt samvete. Men om jag inte tar dem med och det skulle visa sig att jag skulle få lust med en runda så grämer jag mig över det.
Jag kanske skulle försöka fixa till en liten spring utrustning som alltid kunde ligga i bilen, så känner jag mig inte lika pressad och det finns där om andan faller på.

Etapp 4 i Vietnam.

Den senaste natten sov vi alltså i hus. Jag hade valt en sovplats på golvet på en bastmatte. Varför plötsligt göra det för bekvämt. Det fanns madrasser, men jag fortsatte med det spartanska.
Uppe igen runt 5 snåret för att försöka få igång kroppen. Få bort lite av stelheten. Det tog lite tid innan det blev varmt vatten. Men sedan var det snart gjort att äta. Det blev den vanliga morgon maten, en packet rammen nudlar. Blandade ihop sportdryck.
Dagens etapp skulle bli 29 km. Det började med 22 km uppför (1000 m) i stort sett på landsväg. Vi passerade slutmålet uppe på ”stora vägen”. Det var någon form av festlighet i byn och folk var på väg dit från när och fjärran. Kvinnorna var klädda i sina fina färgrika kläder. Folk gick eller kom på motorcykel. Det kunde sitta en hel familj på en cykel.
Den här långa stigningen gick hyfsat till en början. Sedan mot slutet blev det lite brantare. Jag gav allt för att komma dit, det var en check point där uppe. När jag kom dit satte jag mig ner och var helt färdig. Vid sådana tillfällen börjar jag lätt hyperventilera av någon anledning. Men när jag fått hämta mig 5 minuter var det ok igen.
Det som nu följde var jobbigt. Rätt brant, först stenigt och sedan rätt lerigt. Men jag lyckades i alla fall hålla mig på fötterna. Det är inte alltid lätt att hitta någon stans att sätta fötterna när man kommer med 49:or. Här gällde det säkerhet framför snabbhet.
Mot slutet planade det ut och vi var i bebodda trakter, leriga byvägar. Vid målet var det fest och musik.
Jag fick av mig packningen, var vid en flod och tvättade av skorna hjälpligt. Sedan upp och fick mig ett par skålar nudel soppa, ett par snapsar med risbrännvin. Sedan lekte livet igen. De lokala kvinnorna blev alldeles tokiga i mig. De skulle alla dansa med mig. Jag tror att jag var den längsta person de någon sin sett. Lokala media skulle också dokumentera det hela.
Här skulle vi sova på ”vinden” till ett informations center. Det var med nöd och näppe jag hittade någon plats att rulla ut min sovsäck.
Här blev det en hel del mingel med de andra löparna, dels inne på loftet och också ute vid en stor brasa. Nu såg vi ju slutet på det hela. Det blev också tårtkalas på kvällen, det var ett par deltagare som fyllde eller hade fyllt år. All extra förplägnad togs tacksamt emot.
Den här natten sov jag nog bäst av alla nätterna.
Den här filmsnutten som ligger på youtube togs strax innan målgång den här dagen.
http://www.youtube.com/watch?v=aEZ6cI1SDMU

Vad är normalt?

Nu är jag igång igen.
För tredje dagen har jag varit ute och sprungit. Så nu kanske jag kan säga att jag är på gång. I förgårds och i går blev det 9,2 km. I dag blev det nog bara drygt 5 km. Det märks ju att jag har varit lite kraslig, men även strapatserna där borta. Jag har fått ont i samma muskler i låren som på långloppet. Får väl ta och smeta på lite smärtstillande salva. Med min löpning så är lite ont inget att hänga upp sig på. Det är snarare så att om jag inte då och då hade ont någonstans vore det konstigt.
Få se om jag till nästa helg kan vara uppe i full dos för långrunda. I morgon tar jag nog löpuppehåll, men sedan på söndag och måndag ska jag försöka få till rundor över milen. I veckan ska jag på jobb i södra Sverige och försöker samla mig till att ta med löpargrejorna för att ta en runda på kvällarna.
Ändå får jag nog avstå marathonet i Malmö den 12 april som jag hade haft lite funderingar på.
Läste här i slutet på veckan om en kille från Paris som är på väg springande från Paris till Beijing. Och planerar att komma dit lagom till OS. När jag berättade det för chefen sa han att det tydligen finns sådana som är tokigare än vad jag är. Ja, jämfört med det här är jag ju ”normal”. Om man gör en linje och på dess ena ända skriver upp sådana som springer till Beijing, springer jorden runt, springer tvärs över USA, springer 100 marathon på ett år. Och på linjens andra ände sätter upp de som över huvud taget inte springer alls, så skulle jag nog komma på mitten och alltså anses för normal. Vad som är normalt beror helt på vem som gör bedömningen.
Glad påsk alla mina blogg läsare. (Ni är snart uppe i över 70 per vecka)

Vietnam bilder och foton.

Hade tänkt ta en runda efter jobbet i dag, men så när jag körde hem var det bara 1 grad plus samt att det började snöa hejvilt.
Nu har jag kommit så långt med efterarbetet med Vietnam att jag har fått mina bilder och filmklipp upplagda på nätet.
Var så goda och titta om ni är intresserade: http://picasaweb.google.com/Gunnar.ontherun/Vietnam2008

Viernam, och det fortsätter.

9 km.
Äntligen en liten runda igen. I dag fick det bära eller brista men ut skulle jag och ”springa”.
Verkar nästan som om halsen hade gott av att ”genomventileras”.
Etapp 3 skulle också ha varit bortåt 50 km, men de insåg att för vissa kunde det bli i mesta laget, så de kortade ner den till ca 30 km. Det var flera bitar med ”muddy paths”, ”muddy uphill” och ”muddy trails”. Men om det egentligen blev så mycket lättare vet jag inte. Profilen såg ut som pucklarna på en kamel, och vad de gjorde var att ta bort den andra puckeln. De tog bort ca 500 meter tämligen brant upp och 500 meter bra nerför. Det blev i stället en bit med fruktansvärd obanad terräng och små stigar. På ett ställe skulle vi över en hängbro där vissa bräder fattades. Sedan skulle vi uppför en väldig brant. Lite småhal och inget att ta tag i. Jag kommer egentligen inte ihåg hur jag lyckades att ta mig upp, men det var väl något med att kravla på alla fyra. Sedan var det bitar där vi skulle/kunde gå på kanten till risfält. Men som jag har lite problem med balansen och inte ville riskera att ramla raklång i vattnet i fältet, föredrog jag att gå rakt i det. Det var vatten till knäna.
Sista biten var på en grusväg som var rätt brant upp och sedan några hundra meter ner till en by. Här skulle vi sova i hus. Då fick vi också möjlighet att tvätta oss själva och skor och kläder. Vi trodde ju att det skulle torka lätt, men det gjorde det inte. Alla satt och försökte torka sina grejor febrilt vid eldarna i husens ”kök”. Det blev väl lite si och så med resultatet.
När jag kom till huset blev jag först bjuden en kopp te. Det var behövligt.
Sedan var jag till ”sjukstugan”. Ena smalbent var tämligen rött på framsidan och hade börjat göra lite ont speciellt vid nerförsbackar. Det visade sig att jag nog hade en benhinneinflammation. Så jag fick på en grej med antiinflammatorisk salva och något smärtstillande. Det här höll sig sedan i schack till jag kom i mål.
Ni skulle bara se hur en del ser ut som lämnar sjukstugan. Det kan röra sig om rejäla skavanker på fötter och tår. I normala fall hade de ju inte tagit ett steg till, men nog är de på startlinjen nästa dag igen. Min lilla grej var ju inget jämfört med en del.

Vietnam fortsättning.

Det här med luftrören tar verkligen på krafterna. Mitt i veckan kändes det som om det höll på att bli bättre men så i går och i dag har det verkat värre. Jag har ingen feber men fryser och ryser allt emellan. Så för säkerhets skull gick jag till doktorn. Men det var inget som gick att medicinera. Sänkan och blodvärdet var fint och lungorna lätt ok. Jag fick 2 sorters hostmedicin så får vi se om det hjälper. Kanske här i helgen jag kan göra ett litet försök att lubba något.
I Vietnam var det en del problem med märkningen hur vi skulle springa. Det var märkt med rosa flaggor på en liten ståltråd. Men det visade sig att de försvann. Men det var inte flaggorna i sig de var ute efter, utan ståltråden. Den var väldigt eftertraktad.
Ibland kunde det bli rätt långt mellan markeringarna så man började undra om man var på rätt spår.
När det blev mörkt markerades det med så kallade glu-sticks. Sådana där små stavar som lyser med neonfärg. Ibland såg man några ungdomar komma med ett gäng sådana i handen. På något ställe såg jag hus som nästan helt hade dekorerats med sådana. Oftast följde vi ”stora” vägar så det var inga problem.
Etapp 2 var 50 km. Det började tämligen ”plant” till första checkpointen, det var grusväg. Sedan var det mycket uppför under ca 13 km, 800 meter. Följt av en kort utplaning och sedan brant ner 300 meter och lika mycket upp igen och sedan ner igen. Rena berg och dalbanan.
Terräng beskrivningen kunde vara ”muddy track” eller ”muddy and very muddy track”. Och vid det här laget förstod vi precis vad de menade. Avslutningen innan nästa läger var grusväg.
Om man ser på tiderna för många av oss förstår man att det inte var frågan om att springa så mycket. Det tog mig 9.38 att tillryggalägga 50 km. Om man inte visste förhållandena är det nästan så man skäms.
Det innebar också att jag kom till nästa läger kort före 6 på kvällen. Strax efter 6 var det mörkt. Så det blev till att äta i mörke. Det blev inte speciellt sena kvällar för man lade sig gärna tidigt för att hämta sig till nästa dag. På den här etappen var det en del i täten som sprang fel. Eller rättare sagt som missade någon flagga/snitsel och var vist över en timma på fel håll innan de förstod att det var fel.
Vid lägerelden på kvällen gjorde man också så gott man kunde för att torka skor, strumpor och andra klädesplagg. Fick man det bara något så när torrt vid lägerelden fick man ta det på sig och krypa ner i sovsäcken och torka det med kroppsvärmen på natten. Skorna var ju lönlöst att försöka få torra. Det fick bli att ta bort så mycket lera som möjligt.

Vietnam vilodag.

Ytterligare några dagar och ännu ingen löpning. Jag börjar nog snart klättra på väggarna av längtan att skubba igen. Men det gäller att ta hand om kroppen så att det inte blir värre. Bättre med några dagars extra löpvila i stället för en längre tids ofrivillig avhållsamhet.
Fast i dag var jag i alla fall på gymet och tränade lite.
Det i Vietnamn som blev vilodag var välkommet. Här hade jag med extra mat för att kunna äta ”så mycket som möjligt”. Det blev 2 ordentliga portioner frystorkat, varav en var dubbelportion. Sedan blev det en del småätande av energibars och liknande.
Mycket av tiden satt man vid lägerelden och umgicks. Diskuterade hur man hade klarat sig. Tittade efter om man hade några blåser eller andra skavanker på fötterna, och gick till läkaren om det var något man behövde hjälp med. Tog emot de som kom in sent. Hjälpte till om det var någon som behövde assistans.
Jag hade en liten löjlig grej. Det var en lilltå nagel son fläktes upp när den hakade i något. Så jag fick be om hjälp att klippa till den.
Jag hade fortfarande svårt att sova, det blev till mycket att ligga ner och vila. Jag skulle kanske ha satsat på att ha med någon form av liggunderlag. Men det hade ju inneburit lite mera vikt att bära på. Det är ett svårt val det där.
Lägret var nära en by, så det var en hel del lokalbefolkning som kom och tittade på oss.
Den amerikanska TV-kanalen NBC Sport var med och dokumenterade loppet. Här på vilodagen kom de och ville ha en längre intervju med mig. Jag är ju en av veteranerna. Sedan tyckte jag mig märka att de filmade mig extra under resten av loppet också. Men man vet ju inte vilket material de använder i programmet som det resulterar i. Det kommer visst att sändas i juni någon gång.
Sedan fick vi beskrivning och profil på nästa etapp. Och då hade man det att grubbla över.

Vietnam 2008, etapp 1.

Det var inte länge jag fick vara hemma. Åkte på ett stort jobb nere i Skåne. Och inte är förkylningen bättre heller. Känns som om någon satt och höll ett krampaktigt tag om luftrören. Det är nog så att vid en ansträngninbg som denna får nog immunförsvaret sig en knäck.
Nej, över till att berätta mer om Vietnam. Som sagt så blev det dåligt med sömn natten till första start. På kvällen hade vi också fått etappbeskrivning med profil. Och inte blev det lättare att sova efter det. Det skulle börja med 15 km nerförsbacke följt av 30 km uppför och sedan resterande ner till målet efter totalt ca 105 km. Efter att ha sett det här bedömde jag att det nog skulle ta mig bortåt 20 timmar. Det fanns möjlighet att ta en ordentlig paus vid ca 70 km, och sova om man så ville. Men min plan gick ut på att ta det i en följd och därigenom kanske tjäna lite tid. Det skulle också innebära längre sammanhängande vila till nästa etapp, vilket jag tror är bättre än att dela upp den långa i 2 bitar med lite vila emellan, och klockan går ju hele tiden.
Vi hade fått reda på att från 5 på morgonen skulle lägerelden vara igång och från 6 skulle det finnas varmt vatten. Så strax efter 5 tyckte jag att det var lika bra att gå ut och varma mig vid elden. Det fanns redan någon där och sedan kom folk allt eftersom.
Som ett första rejält morgonmål hade jag valt en packet med gryn och bär med mjölkpulver. Med varmt vatten på blev det som en gröt. Så här första dagen gick det att få ner.
Sedan var det lite planerande av ”maten” för dagen. Jag hade satt på en extra påse på en av axelremmarna, till att ha bars lättillgängligt. Jag hade planerat att ca 1 gång i timmen äta något. Det var bars, nötter, torkade bananer i pankaksform. Det gällde också att ha ordentligt med energidryckspulver tillgängligt. Inte för att det var varmt men det gäller ändå att dricka ordentligt. Jag gick i valet och kvalet hur jag skulle vara klädd. Det slutade med att jag hade knätights och t-shirt. Det verkade lite kalt när man stod stilla, men det var ju inte det jag skulle göra de närmaste timmarna.
Vi skulle starta vid 8 efter lite sång och dans av lokala förmågor. När startskottet gick satte jag av med tätklungan. Det kändes skönt att äntligen vara på gång igen.
Det var regntunga skyar med dimma här och där. Vi sprang igenom små samhällen och folk tittade storögt efter oss.
Checkpointsen låg med ca 14-15 km mellanrum. Vid första skulle vi skjutsas över en flod med båtar. Jag låg väl till och undrade över vart en del hade tagit vägen, men jag behövde inte vara orolig, de kom tids nog och passerade mig.
Efter första kontrollen gick det uppåt och strax efter började gyttjan också. Först när gyttjan började gick man försiktigt, tyckte det var synd på de nya New Balance skorna. Men så insåg jag att det skulle nog komma en hel del gyttja de närmaste dagarna, så det var bara att trampa på. Det gick inte att undvika gyttjan.
Ätandet fungerade fint, och jag blandade till ca 1,5 liter sportdryck vid varannan kontroll. Vid de andra kontrollerna hällde jag i mig ca 0,75 liter rent vatten innan jag fortsatte.
När jag sedan kom upp till etappens högsta punkt var jag rätt slut. Det hade inte blivit mycket springa av i det här uppförs och gyttjan. Sedan trodde jag det skulle bli bättre med nerförs.
Men dagens första 15 nerförs satt i benen så det blev ett alternerade med småjogg och rask gång.
Vid 70 hade jag tänkt äta något mer ordentligt eftersom det skulle finnas varmt vatten där. Men nu var jag så slut att hjärnan inte fungerade ordentligt. Jag ville bara komma till etappmålet snarast.
När jag satt och vilade några minuter vid sista kontrollen kände jag också att jag skulle börja frysa om jag inte snart kom igång. Här kom jag också ikapp en kille som jag sprungit och delat tält med vid ett av ökenloppen. Han peppade mig en hel del på biten som var kvar.
Skönt när det var över, tror inte jag hade klarat så mycket mer (fast det hade man naturligtvis gjort om det hade behövts).
Sedan klarade jag en annan grej också. Det är en kille som varit med på en del av loppen som går stavgång hele tiden. Han brukar alltid hinna upp mig i slutet av etapperna, men inte denna gång. Han kom in ett par minuter efter mig.
Min plan verkade hålla och jag kom visst in som nummer 17 av bortåt 60 startande. Redan vid den här etappen var det visst någon som fick ge sig.
Det var många som hade stavar, och det tror jag var det riktiga i den här terrängen, de kunde skjuta av i uppförsbackarna. Men jag vet att om man ska ha med stavar måste man också träna med stavar, och jag hinner bara träna en sak.
Sedan vid lägret gällde det att få ner någon mat direkt och sedan försöka sova.

På väg till tävlingen.

Det lär nog dröja innan jag är igång och springer igen. Jag är fortfarande bra trött. Men så har jag också drabbats av något med luftrören sedan jag kom hem och det blir jag inte piggare av.
Jag tror att kroppen försökt göra sig av med vätskan i benen. De sista nätterna har jag sprungit på toa ca 5 gånger per natt, och det syns rejält att svullnaderna lagt sig.
Det var rätt festligt i Vietnam när det var dags att träffa de andra. Jag checkade ut från mitt billiga hotel på morgonen och gick sedan en runda i stan igen. Drack lite gott kaffe och käkade lunch. Kom tillbaka till hotelet och skulle hämta min stora resväska och bad dem fixa taxi till mig. Men de tyckte att varför kunde jag inte ta en motorcykel transport. Det skulle bli avsevärt billigare än taxi. Sagt och gjort. Resväskan lades upp mellan mig och föraren, jag lyckades få upp en fot på fotstödet. Den andra lyfte jag upp och hade så att säga efter cykeln.
Hjälm hade de också, även om det inte riktigt var min storlek. På det här sättet anlände jag då till Sheraton. Det måste ha varit en syn.
Sedan under eftermiddagen var det fler och fler som anlände. Kära återseenden. Frågor om vad man gjort sedan sist med mera. Flera undrade om jag verkligen hade vuxit mera sedan sist, men så kom de fram till att jag blivit en del smalare. Om det bara hade synts på vågen också.
När alla var komna blev det dags för kontroll av att man hade rätt utrustning med. Som veteran hade jag inga problem.
På kvällen blev vi transporterade till tågstationen för att åka nattåg till Lau Chai i norra Vietnam. Det blev många muntra miner när folk såg sovbritsarna och undrade hur jag skulle få plats. Men med lite sammanveckling av benen gick det också. Även om det inte blev så mycket sömn.
På morgonen när vi kom fram blev det transport till en restaurang för en tidig frukost. Alla passade ju på att äta vad de kunde, snart nog skulle vi bli självförsörjande och gå ner på svältkost.
Sedan var vi på studiebesök på något som heter ”Operation Smile”. Det ska jag ta och berätta om separat tror jag.
Härefter blev det några timmars transport i småbussar. Små och slingriga vägar. Jag hade allt sjå i världen för att inte bli åksjuk. Delmålet var en by där vi skulle få lunch. Det var en hel massa rätter som kom in i en jämn ström. Och kalt var det.
Efter lunchen var det bara 1 timme igen till första lägret. Det var vid en lite by. Tälten visade sig vara fina. Vi skulle vara 6 i det jag blivit tilldelad plats i. Det småregnade på eftermiddagen så man blev i tältet och vilade. På kvällen bjöds vi på mat av lokalbefolkningen.
Sedan gick man och kojade tidigt. Även om man inte sov så blev det vila. Jag hade det rätt varmt i sovsäck och bivauc, men jag hade inget liggunderlag så jag kände kylan komma upp genom marken. På natten drömde man eller tänkte på vad som komma skulle.
Ännu ett klipp att titta på: http://www.youtube.com/watch?v=M57U_BbGUxw