Det var inte länge jag fick vara hemma. Åkte på ett stort jobb nere i Skåne. Och inte är förkylningen bättre heller. Känns som om någon satt och höll ett krampaktigt tag om luftrören. Det är nog så att vid en ansträngninbg som denna får nog immunförsvaret sig en knäck.
Nej, över till att berätta mer om Vietnam. Som sagt så blev det dåligt med sömn natten till första start. På kvällen hade vi också fått etappbeskrivning med profil. Och inte blev det lättare att sova efter det. Det skulle börja med 15 km nerförsbacke följt av 30 km uppför och sedan resterande ner till målet efter totalt ca 105 km. Efter att ha sett det här bedömde jag att det nog skulle ta mig bortåt 20 timmar. Det fanns möjlighet att ta en ordentlig paus vid ca 70 km, och sova om man så ville. Men min plan gick ut på att ta det i en följd och därigenom kanske tjäna lite tid. Det skulle också innebära längre sammanhängande vila till nästa etapp, vilket jag tror är bättre än att dela upp den långa i 2 bitar med lite vila emellan, och klockan går ju hele tiden.
Vi hade fått reda på att från 5 på morgonen skulle lägerelden vara igång och från 6 skulle det finnas varmt vatten. Så strax efter 5 tyckte jag att det var lika bra att gå ut och varma mig vid elden. Det fanns redan någon där och sedan kom folk allt eftersom.
Som ett första rejält morgonmål hade jag valt en packet med gryn och bär med mjölkpulver. Med varmt vatten på blev det som en gröt. Så här första dagen gick det att få ner.
Sedan var det lite planerande av ”maten” för dagen. Jag hade satt på en extra påse på en av axelremmarna, till att ha bars lättillgängligt. Jag hade planerat att ca 1 gång i timmen äta något. Det var bars, nötter, torkade bananer i pankaksform. Det gällde också att ha ordentligt med energidryckspulver tillgängligt. Inte för att det var varmt men det gäller ändå att dricka ordentligt. Jag gick i valet och kvalet hur jag skulle vara klädd. Det slutade med att jag hade knätights och t-shirt. Det verkade lite kalt när man stod stilla, men det var ju inte det jag skulle göra de närmaste timmarna.
Vi skulle starta vid 8 efter lite sång och dans av lokala förmågor. När startskottet gick satte jag av med tätklungan. Det kändes skönt att äntligen vara på gång igen.
Det var regntunga skyar med dimma här och där. Vi sprang igenom små samhällen och folk tittade storögt efter oss.
Checkpointsen låg med ca 14-15 km mellanrum. Vid första skulle vi skjutsas över en flod med båtar. Jag låg väl till och undrade över vart en del hade tagit vägen, men jag behövde inte vara orolig, de kom tids nog och passerade mig.
Efter första kontrollen gick det uppåt och strax efter började gyttjan också. Först när gyttjan började gick man försiktigt, tyckte det var synd på de nya New Balance skorna. Men så insåg jag att det skulle nog komma en hel del gyttja de närmaste dagarna, så det var bara att trampa på. Det gick inte att undvika gyttjan.
Ätandet fungerade fint, och jag blandade till ca 1,5 liter sportdryck vid varannan kontroll. Vid de andra kontrollerna hällde jag i mig ca 0,75 liter rent vatten innan jag fortsatte.
När jag sedan kom upp till etappens högsta punkt var jag rätt slut. Det hade inte blivit mycket springa av i det här uppförs och gyttjan. Sedan trodde jag det skulle bli bättre med nerförs.
Men dagens första 15 nerförs satt i benen så det blev ett alternerade med småjogg och rask gång.
Vid 70 hade jag tänkt äta något mer ordentligt eftersom det skulle finnas varmt vatten där. Men nu var jag så slut att hjärnan inte fungerade ordentligt. Jag ville bara komma till etappmålet snarast.
När jag satt och vilade några minuter vid sista kontrollen kände jag också att jag skulle börja frysa om jag inte snart kom igång. Här kom jag också ikapp en kille som jag sprungit och delat tält med vid ett av ökenloppen. Han peppade mig en hel del på biten som var kvar.
Skönt när det var över, tror inte jag hade klarat så mycket mer (fast det hade man naturligtvis gjort om det hade behövts).
Sedan klarade jag en annan grej också. Det är en kille som varit med på en del av loppen som går stavgång hele tiden. Han brukar alltid hinna upp mig i slutet av etapperna, men inte denna gång. Han kom in ett par minuter efter mig.
Min plan verkade hålla och jag kom visst in som nummer 17 av bortåt 60 startande. Redan vid den här etappen var det visst någon som fick ge sig.
Det var många som hade stavar, och det tror jag var det riktiga i den här terrängen, de kunde skjuta av i uppförsbackarna. Men jag vet att om man ska ha med stavar måste man också träna med stavar, och jag hinner bara träna en sak.
Sedan vid lägret gällde det att få ner någon mat direkt och sedan försöka sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar