Trött och sliten. Trött har man rätt att vara någon gång när man tränar hårt. Det ska man inte se som ett nederlag om man någon dag känner att man inte riktigt har orken. Då är det bättre att ta en eller ett par dagars paus. Det kan ju vara så att kroppen behöver hämta sig lite.
Det här med att springa med packning tar också verkligen på krafterna. Och även det att jag inte använder sportdryck vid träningen tömmer ut mig märker jag. De senaste dagarna har jag känt att det har blivit något tuffare bara att gå i trappor. Musklerna känns helt tömda på kraft. Men så körda jag också backträning i går till exempel.
Jag känner mig inte direkt orolig inför Namibia. Jag vet att om jag kör tämligen hårt fram till avresa och sedan får de där dagarna innan loppet att vila, sova och ladda upp på ort och ställe, är det som att ”släppa en dragster” när starten går. Plats för skratt!!!
Det ända som jag känner mig nervös för är att bli drabbad av svinfluensan. Ska jag skaffa något och ta i förebyggande syfte eller ska jag köra på som vanligt? Det är ju också så att jag kanske är mer mottaglig för sjukdom eftersom jag tränar så hårt. Har läst något om det någonstans. Men den informationen som kommer om sjukdomen hittills lugnar mig lite. Det att det mest är yngre människor som drabbas. Ibland kan det kanske vara bra att vara lite äldre.

Två flugor på smällen. Inför dagens runda kom jag på att jag ju kunde göra mig ett ärende in till staden. Det är ju snart dags att lämna in deklarationen, så då kunde jag ju lika gärna ta den med mig och springa förbi Skatteverket. På det sättet blev det också en ny och annorlunda runda. Jag fick ju se till att jag tog deklarationen i något vattentätt. Jag svettas ju en del när jag springer.
Rundan blev på 15,6 km, och jag passade även på att lägga in lite extra backmoment. Kanske i senaste laget att träna backe, men det kanske gör lite nytta.
När jag kom hem efter rundan hade frugan lagat mat. Hon hade fått för sig att göra vegetariskt. Inte precis vad jag såg fram emot efter drygt 2 timmars löpning med 10 kg packning. Men jag kommenterade det inte, det är ju inte alltid hon gillar det jag lagar.
Sedan är det så mycket att börja plocka med nu inför resan och loppet. Det är märken och svenska flaggor som ska sys på kläderna jag ska springa i. Plocka ihop alla ”dopping preparat” som jag tar morgon och kväll. Det är enklare att ha de lagda i små påsar för varje morgon och kväll. Det är inte alltid jag är i skick för att tänka och räkna de olika pillerna. Då är det enklare med en mini påse och bara stjälpa i sig pillerna. Det är Glucosamine, MSM, zink, probiotika, EyeQ och salt tabletter.
Jag har hittat att Lidel har müslibars till bra pris. Något med 17:- för 8 st. Hade de hetat energibars hade de kostat mer. De finns i olika smaker, körsbär, tranbär, choklad, nötter. Det är bra att kunna variera lite. Visserligen är de inte så stora, men det är bra att äta lite ofta. En större bar blir bara kladdig om man inte äter hela direkt.Här om dagen körde jag lite på mitt ”sleep learning” spår på datorn på jobbet. Det är otroligt vilken effekt det har. Jag har inte lyssnat på ett tag, men på motorvägen till och från jobbet har jag haft sådan löplust. Så nog fungerar det alltid.

Röda skor. Kan det bli bättre?Nya skor, solsken och packning på ryggen. Jag har skaffat nya skor, New Balance 859. I morse sken solen och temperaturen var hyfsad. Jag spände på mig packningen och gav mig iväg. Dags för en ordentlig genomkörare, men jag hade glömt att ladda GPS:en, men jag har för mig att rundan i dag är ca 27 km. Jag var ute 3.49. Och då fick jag stanna för toa besök efter drygt 2 timmar. Efter ca 2,5 timme kände jag att krafterna började sina, det gick något tyngre.
Efter halva rundan fick jag ”punktering”. Vätskebehållaren började läcka. Jag vet inte om jag ska våga åka på loppet med en lagad behållare eller köpa en ny. Skulle var förargligt om det blir fler ”punkor” i Namibia.
I dag testade jag en ny energikälla så att säga. Det var Peronin. Det är ungefär samma som sondmatningspulver. Det har jag testat, men tyckte inte om det. Men Peroninet var med chokladsmak och smakade ungefär som en fylligare Oboj. En portion innehåller 1/3 av dagsbehovet av alla näringsämnen, och kcal tror jag ligger runt 400 per portion. Jag tänkte ha det som förstärkning på den långa rundan i Namibia.
Jag fick också tag på helmjölks torrpulver. Det som annars fanns i affären var skummjölks dito. Med helmjölks blir det mer kcal. Jag har blandat ihop det med en massa kolhydratspulver, bananpulver, lite druvsocker och lite smaksättning. Det blev 160 gram per portion. Om jag spetsar det sedan med 0,5 dl olja har jag en ”måltid” på nästan 1000 kcal. Detta kan jag supplera med expeditionskex. Och det vill jag mena blir en bra start på dagarna. Fast om det inte smakar som morgonmat kan jag i stället ta Ramennudlar på morgonen och det här som nattmat. Jag tror nog jag kommer att ha lite mer kcal per dag denna gång än jag brukar. Vi får se. Samtidigt vill jag ju inte ha mer att bära på.
Jag tror jag åkte på lite saltbrist i dag. På eftermiddagen efter rundan kändes det jobbigt.
På rundan i fredags på drygt 15 km var jag faktiskt uppe i drygt 8 km per timme.
Jag fick en fråga om vad jag har för ryggsäck. Jag har en säck jag köpte till mitt första MDS 2000. Den heter Sven Hedin RS33. Den rymmer alltså 33 liter. Det är ett stort fack bara. Frampå finns det en platt ficka med blixtlås från sidan. Längst ner på sidorna finns det nätfickor och en stor nätficka längst bak och gummisnodd att spänna med längst upp.. Den har fungerat på alla mina öken/äventyrslopp. Och sedan har jag en midjeväska på 5 liter med 3 fack. I den har jag det som behöver vara åtkomligt under dagen eller direkt när jag kommer till lägret efter dagens etapp. Det blir också lite viktfördelning på det här viset. Det här upplägget har fungerat för mig på alla de här loppen. Jag vågar inte tänka på vad jag ska ta mig till när någon av dem börjar gå sönder.
Det gäller att se till att båda säcken och midjeväskan kan spännas på riktigt ordentligt. Det får ju inte vara något som slänger och dänger.
Ryggförstärkningsskivan i säcken har jag naturligtvis tagit bort, det var onödig vikt. Alla remmar har jag klippt av det som jag ansåg vara onödigt. Till exempel isyxe fästet är ju inte nödvändigt.Jag försöker börja med träningen med packning ca 1,5 månad innan loppen. För mig räcker det, jag har ju viss erfarenhet. Annars skulle jag nog rekommendera drygt 2 månader för ”rockies”. Och då börja med liten mindre vikt, jag smäller på fullt från början.

Bättre och bättre dag för dag. Jag kämpar vidare med min packning. Det känns rätt hårt nu. Men det finns inga genvägar, jag måste kämpa mig igenom den här träningsperioden. Jag tycker att de 10 kilona verkar tyngre för var gång jag får dem på mig. Så är det ju inte när det blir skarpt läge. Då blir ju ryggsäcken lättare och lättare för var dag. Man äter upp mat och vikten minskar.
Jag märker också att distansen som avverkas per timme blir längre för var dag. Inte så drastiskt kanske, men några 100 meter per vecka. Jag har för mig att innan jag ger mig iväg brukar jag vara uppe i nästan vad jag innan packningen kom på klarade på en dålig dag.
Det märks också väldigt klart det jag upptäckte förra sommaren att om jag går ner i speed lite kan jag mala på längre. I det långa loppet tror jag att jag tjänar på det jämfört med att rusa vad jag kan för att sedan gå lite och sedan rusa igen så att säga. Jag kör nog faktiskt lite växling mellan de här 2 sätten.

Ordentligt packad. Inte packad som i packad, utan ordentliga rundor med packning.
Jag kom hem från jobbresan lite över 1 i fredags. Under vecka hade jag verkligen sett fram emot att komma ut och springa med packningen igen. Tänkte ta en runda på ca 18 km, men innan jag var hemma hade det blivit 20,5 km. Det kändes att det var några kg mer att bära på. Jag har nu haft vatten med mig också så totalt har jag varit över 10 kg.
På resan hade jag ätit lite mer än jag brukar så jag var lite i valet och kvalet om jag skulle våga ställa mig på vågen. Men jag gjorde det ändå till slut. Och jag blev positivt överraskad. Jag var ca 1 kg ner jämfört med innan jag åkte och det trots all maten.
I går blev det vad jag kallar skogsrundan. Den slutade på drygt 9 km. Men fy vad det var kallt och det blåste rätt ordentligt.
I morse när jag steg upp hade jag egentligen ingen lust att ut och springa och definitivt inte med packning. Men när jag vaknat ordentligt och ”laddat” och väl stod där med packningen påspänd och tog ett djupt andetag var det bara att sätta igång. Vädret var inte mycket bättre, kallt och blåsigt. Jag gjorde inte avkortningar i dag, men GPS:en lade av vid drygt 16 km på grund av dålig uppladdning, men jag tror att det i alla fall blev 21 km i dag. Härlig känsla att ha det avklarat även om jag inte var riktigt upplagd först.I går fick jag också ett mail från organisationen om Namibia. Det var den slutgiltiga packlistan. Bland annat stod det att de rekommenderade att vi packade vattentätt. Vi lär nämligen passera vattendrag där vi kan riskera att det är midjedjupt vatten. Tidigare fick vi info om att det är samma banläggare nu som vid Vietnam loppet. Han skrev bland annat att ett litet krux var att göra det tillräckligt svårt för ”eliten”, men samtidigt inte för svårt för de i kön. Med andra ord kan vi nog räkna med att det blir hårt som vanligt. Ingen promenad i parken i alla fall.

14,5 km och ca 9 kg. Så var jag igång med träningen med packning.
Det är något speciellt när man ännu en gång gör i ordning en packning med den ungefärliga vikten. Det är inga speciella grejor så här för träningen. Ett par viktmanschetter, lite kläder, ett par flaskor vatten, några burkar kolhydratpulver, sovsäcken. Bara vikten kommer upp i det jag ungefär hade tänkt mig. Jag ska nog öka på med 1-1,5 kg för att vara på den säkra sidan. Det är bättre att ha lite för mycket på träningen och sedan känna lättnaden att det är mindre när det blir skarpt läge. Mot slutet av rundan började det kännas lite i knäna att jag hade extra vikt.
Check pointen som jag nämnde i går som det då tog 43 minuter till, i dag tog det 40 minuter och det med den här packningen. Så det är på rätt väg.
När jag gjorde i ordning det hela på morgonen innan jag skulle iväg på rundan började det pirra i magen. När jag sedan spände på mig ryggsäcken och midjeväskan kom adrenalinet. Nu förstår kroppen att det blir något spännande snart. Även om det efter varje ökenlopp kommer upp tankarna vad jag egentligen håller på med och när jag är där ute undrar om jag aldrig lär mig att hålla mig i styr så är det här min grej. Att vara där ute i den gemenskapen, att ta ut sig så man nästan inte vet vad man heter, att se all den fantastiska natur. Att inse att jag klarade det den här gången också. Man blir så ödmjuk och efteråt kan man bara sitta där och tänka: Jag gjorde det…..
Grejen är ju den att på de här loppen tar jag verkligen ut mig, jag ger allt jag har. Vissa har som mål att bara klara av det (tror jag), men jag vill placera mig så bra som möjligt.
Om man inte varit ute på ett sådant här lopp kan man inte föreställa sig hur det känns. Det är så stort.
Det finns fortfarande möjlighet att hänga med mig på nästa äventyr som blir ett ökenlopp i Sydafrika till hösten. Det tror jag är ett av de billigaste och mest familjära loppen.
Det här med luftrören har känts bra när jag sprungit och ett tag efter. Det är precis som om allt extra andandets har rensat lungorna. Mot kvällen är det tillbaka igen och det kommer upp en del slem. I dag tog jag sista antibiotika pillan, så vi får väl se så det inte blossar upp igen.
De närmaste dagarna ska jag på jobbresa så då får jag ta det lugnt. Hoppas att allt är ok till nästa helg så att jag då kan börja köra riktigt hårt.

På banan igen. Ja, jag har i alla fall kommit igång med lite motionsaktivitet. Jag vet att en del av er skulle inte kalla det för löpning.
I går avverkade jag 7,4 km på en skogsrunda. Skogsrundor tar normalt lite längre tid för mig eftersom jag mest är van att springa på asfalt, men i går tog det lite längre tid än normalt.
I dag blev det 11,5 km. Och inte heller det i något rasande tempo. Jag har en passerpunkt som jag brukar titta på klockan vid passering för att se i vilken form dagen är. Är det riktigt bra är jag där på ca 36 minuter och om det är dåligt brukar det vara ca 40 minuter. I dag var det 43 minuter.
Men det struntar jag i. Jag är i alla fall på gång igen. Och om jag skulle ta i mera vet jag inte vad som skulle hända. Jag går ju fortfarande på antibiotika, jag vågar helt enkelt inte ta i.
I morgon har jag lite funderingar att packa en ryggsäck och springa med. Det är ju inte mer än 1 månad tills jag åker till Namibia. Normallt brukar jag vara igång med träning med packningen ca 1,5 månad innan avresa. Men jag är ju så van att det kanske inte gör så mycket.
Det är också dags att tänka på vad jag verkligen ska ha med. Den här gången hade jag tänkt att strama det till max. Försöka hålla vikten på max 9 kg. Försöka hålla kalorierna verkligen nere. Mycket olja att dricka betyder många kalorier och lite vikt.

Ingen träning ännu. Jag känner mig bättre men känner samtidigt att jag nog inte skulle orka springa så värst mycket eller långt. Då tycker jag det är bättre att satsa på att vila mig i form så att säga.
Fast jag har gjort 2 lite ansträngande saker i dag. Först var det dags för bakning, alltså handältning av 10 kg deg. Sedan har jag varit ute i solskenet och klippt ett äppelträd.
När jag skulle äta lunch satt jag ute i solen, nybakt bröd och ett stort krus gott kaffe, då är det gott att leva. Det var till slut så varmt att jag var tvungen att gå in.
Sedan har jag här i dagarna också fått löfte om att få en förpackning bananpulver för att göra lite tester med. Eftersom jag till TEC:en hade gjort en blandning med yoghurt, banan och kolhydratpulver, så var jag ute på nätet och sökte på bananpulver. Och se, det finns. Välsorterade hälsokostaffärer lär ha det. Men jag vände mig till distributören för att få en förpackning att testa med. Det kanske inte fungerar alls.
Men det lustiga var att jag är inte den ända idrottaren som tittat på det här pulvret. Antonina Ordina använde det som uppladdning inför ett OS. Jag ska få med information om det.
Mer om detta senare.
GLAD PÅSK!

F-n också. Ja, nu är det helt klart att jag blev däckad ordentligt. Jag hade som sagt feber 2 dagar och sedan inte mer. Så i slutet på förra veckan gick jag på jobbet. Det är ju kontorsarbete så det ”skilde” sig inte så mycket från att gå hemma.
Så kom helgen, och i lördags kväll hade jag feber igen. Atans också tänkte jag. Och det blev söndag morgon, och fortfarande lite förhöjd temperatur. Det blev ett samtal till jourläkarakuten. Jag fick en tid till på eftermiddagen. Och tur var väl det att jag kom dit. Jag hade lunginflammation i ena lungspetsen. Så det blev en antibiotikakur.
Men det var en läkare som jag hade kontakt med på 90-talet. Han kände mig rätt väl och min löpning. Han sa att det inte var några problem att träna bara jag inte körde på maxpuls.
Men det känner jag att det inte skulle gå. Inte ens i närheten.
Jag var en tur till gymet i dag på väg hem från jobbet. Mest för att lyfta lite skrot och sitta i bastun ett slag. Men jag kände att det var lite jobbigt bara det jag gjorde.
Det gäller att se det positiva. Det var ju tur att det inte kom närmare Namibia resan. Om det nu går över på antibiotikakuren har jag fortfarande en hyfsad chans att komma igång igen.
Fast jag hade ju hoppats vara i full träning här innan påsk.
Nu får jag se till att om jag är ok efter påsk så får jag inte ta i för hårt direkt.Är det hyfsat till helgen får jag försöka ut och gå ordentligt, stavgång med packning eventuellt.