Fullständigt uttömd.

16,5 km.
Dagens runda var grym. Det var inte så att orken fallera så att säga, men jag hade inget kvar i benmusklerna. För flåset skull skulle jag kunnat hålla på längre. Till första jämförelse punkten var det ca 2 minuter sämre än i går. Jag fick gå allt emellan. Snittet var på drygt 1 minut sämre per km än i går.
Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta. Jag gjorde alltså drygt 27 i går och orkade inte mycket mer än 16 i dag. Och i Tyskland ska jag alltså göra ett snitt på drygt 70 km i 17 dagar!!!
Jag vet ju från andra lopp jag gjort att så här kan man egentligen inte jämföra, men ändå tänker jag så här nu.
Men det är ca 3 månaders hårdträning kvar. Ja, inte bara träning utan mental förberedning.
Efter dagens runda blev jag också grymt deppig eller nedstämd. Jag vet inte riktigt vad det är som händer i kroppen. En runda som jag kör mig ordentligt slut och det går bra ger inte det här. Men om jag kört skiten ur mig med mycket träning brukar jag bli så här. Det är kanske inte bara benen som behöver kolhydrater, utan hjärnan också.
När jag kom hem i dag tog jag mig en blandning av mjölk-vitargo-ägg-juice-banan. Så jag hoppas det blev en bra inladdning i musklerna. Om det känns något så när i morgon ska jag försöka ta en lugn intervallrunda. Sedan blir det bara gymet och ingen löpning innan Stockholm.

En ny LÅÅÅNG runda.

27,5 km.
En vecka kvar till Stockholm marathon så jag var ute och sprang på samma tid som det loppet går. Jag har tröttnat lite på mina rundor och tänkte jag skulle ta en ny. Har haft funderingar på den här ett tag men det har inte blivit av. Det kändes lite tungt i början så det var lite tvekan ett slag, men så tänkte jag att det fick bära eller brista. Men jag är glad att jag sprang den.
En 3-4 km efter att jag vikit av från kända vägar så att säga förstod jag att den nog skulle bli något längre än jag tänkt mig. Dessutom hade jag kommit iväg nästan 0,5 h senare än planerat. Jag gillar inte att äta middag så sent, så jag tyckte jag fick försöka lägga på ett kol så att säga för att inte komma hem så sent. När jag sedan hade varit ute i 2 timmar blev jag väldigt överraskad. Jag upptäckte att jag sprungit negativt den andra timmen. Alltså att jag sprungit fortare timme 2 än timme 1. Jag kan inte minnas att jag gjort det någon gång tidigare. Jag har en egen blandning när det gäller sportdryck. En av ingredienserna är snabba kolhydrater. Det kan vara dem som gjorde effekt. Jag har märkt en viss tendens åt det här hållet tidigare.
Timme 3 blev inte så dålig den heller, men jag segnade till något. Jag tror det blev några hundra meter kortare.
En av mina andra långrundor som jag springer är av ungefär samma längd och den brukar ta 20-25 minuter längre tid. Men å andra sidan fick inte kompis följa med i dag, så det blev inte hans lyfta bakbenet intervall.
Med tanke på hur detta gick ser jag lite ljusare igen på maran i Stockholm.
I går var jag ute på en ca 10 km runda. Jag hade egentligen velat ha en dubbelt så lång runda men vi var ute på en grej på jobbet på torsdag kvällen. Jag kom hem klockan 1 på natten och var sedan uppe halv 6 för att åka till jobbet. Det var lite segt på dagen. Så här kände jag verkligen hur det känns med för lite sömn. Men jag anser sådant också för att vara bra träning.Det är många av mina ultralopp som det för eller senare blir att jag kommer in i fasen med lite sömn. Och då är det ju bra att veta hur jag har det och reagerar.

Att vara eller inte vara...

Överskriften här syftar på att vara trött eller inte. Det är väldigt stor skillnad på hur det känns att springa och orken om man är utvilad eller inte.
Jag skulle nästan vilja säga att om man är något så när tränad är det sedan viktigaste att vara utvilad. Inför en tävling är det viktigare mot slutet att se till att vila ut än att träna det där sista. Det ger ju ändå inget tror jag. Så att vila sig i form tror jag helt på.
Jag var här på 2 veckors jobbresa. Helgen emellan var jag visserligen hemma, dels för testen av kompis men också för att ligga i den egna sängen.
Den sista veckan var det visserligen inte så många timmar övertid, men det att stå upp på ett hårt golv hela dagen. Att köra bil långa sträckor. Att inte äta som man är van vid. Oj vad det tröttar.
I fredags kom jag hem i hyfsad tid ca 15.00. Snabbt byta om och sedan ut på en runda. Det kändes jätte bra i början men sedan gick det neråt. Tur att jag inte satsade på så lång runda, det blev ca 12,5 km.
På kvällen lade jag mig redan klockan 20.00. Och jag gick ut som ett ljus. Oj vad trött jag var när jag ätit middag och satte mig ner.
På lördag morgonen var jag uppe i hyfsad tid. Kände rent inte för att springa, men kompis skulle ju ut. Och kallt var det. När jag fått lite mat i mig och vaknat till bestämde jag mig ändå för att det fick bli löpning. Men för mig en väldigt kort runda, 4,5 km.
Även på lördagen var det tidigt i säng.
I går var jag ”tvungen” att få till en längre runda. Men kylan bestod. Och det blåste friskt, men rent inte några vårvindar. Det var med både mössa och vantar, i mitten av maj. Och inte hade kompis några problem med temperaturen inte, snarare tvärtom. Jag valde en runda där jag kunde både lägga till och dra ifrån allt eftersom det kändes. Men jag ville minst ha ihop 20 km. Vid första kontrollpunkten, ca 5 km, var jag i alla fall 7 minuter före den sämsta tiden. Så långt så väl. Fram till 14-15 km var det helt ok men sedan började det gå lite trögare. Jag kortade av så det blev bara ca 20-21 km.
Men det är väldigt stor skillnad på att vara utvilad eller ej. Att inte vara utvilad känns riktigt som stumma ben, som om syret inte kommer ut till musklerna.
Den bästa löpupplevelse hade jag på mitt andra marathon, i Tallinn. Jag kände folk där och kom dit några dagar i förväg och fick låna en lägenhet. Jag gjorde inget annat än vilade mig och laddade upp. Och som det kändes att springa då drömmer jag ofta om. Ibland tror jag att det är delvis därför jag fortsätter att springa. Det var som en ordentlig drog kick.
Så har jag också gjort på de flesta av mina utlandslopp, åkt dit i förväg och kopplat av, tidigt i säng, och mentalt förberett mig.Och så får det bli inför Stockholm också fast det är så att säga på hemmaplan. Nu har det ju blivit störning i träningen på grund av jobbresorna, men jag ska träna så hårt jag kan till på söndag. På måndag eventuellt ett intervallpass och på tisdag till gymet. Kanske gymet en gång till i veckan för uppmjukning och bastu. Dagen före maran har jag preliminärt bokat in en fridag, sova lite längre och även ta en lur på eftermiddagen.

Sol och värme.

20,6 km.
Den gångna veckan var jag på tjänsteresa hela veckan. Jag åkte hemifrån i måndags vid 04.30 och sedan var jag framme i Perstorp strax förre 12. Sedan blev det en hektisk vecka med en del övertid igen. Jag hade mina löpargrejor med, men efter 10-12 timmars jobb var det inte precis det jag längtade mest efter. Jag blev inte klar med jobbet till fredagen. Kompis skulle på så kallad mentaltest, MH. Så jag bestämde mig för att flyga hem över helgen. I instruktionerna inför MH:et stod det att de skulle var ordentligt rastade innan och hen skulle vara där till 8.40 och det var ute på Lidingö. Jag ställde klockan på väckning till innan 6 och sedan joggade vi en ca 8 km. Det var strålande sol, men väldigt kallt om fingrarna. Konstigt att inget annat kändes kallt trots att jag joggade i t-shirt och lårtights. Det kändes grymt innan jag gav mig av. Nästan så jag funderade på att skippa rundan, men när jag väl kom iväg var det helt ok. Sedan på eftermiddagen var jag ute en runda till, ca 10 km. Då var det i gengälld desto varmare.
I dag var det så dags för en lång runda. Hade inte tänkt ta med kompis för jag tänkte det skulle vara för varmt för honom. Men det förstod han, för han parkerade sig vid ytterdörren när jag började göra mig i ordning. Han stretchade jätte mycket. Så pratade jag med frugan om han kanske skulle få följa med ändå, och då stod han och tittade bedjande på mig. Han förstod precis vad vi diskuterade.
Frugan propsade på att jag skulle ta med telefonen för att kunna ringa efter hjälp om det blev för mycket för honom. (Om det skulle vara för varmt för mig struntade hon i)Jag hade också med ett par små flaskor vatten till honom.
I väg kom vi, och nog var det varmt där på morgonen redan. Kompis fick möjlighet att bada ett par gånger, men ändå efter ca 16 km lade han sig ner i skuggan och vägrade gå mer. Han fick sig ett vil där och sedan var det ok.
Men när vi kom hem i trädgården skulle ni sett honom. Först började han busa hej vilt med frugan för att sedan övergå till att tokrusa runt i trädgården. Det var inte krafterna som tröt.
För mig var det nästan tvärtom. Jag vet inte vad det var, kändes som gelé i benen, Även långt efter har det känts matt. Det är vid sådana tillfällen jag börjar försöka analysera vad det kan bero på. Jag sprang ju inte i veckan, men det var ju en hård vecka ändå. Inte den vanliga sömnen. De 2 löpeturerna på lördagen var utan sportsdryck. Jag tyckte jag åt ordentligt på lördagen, både mitt hembakade bröd och tortelini.
Nu hoppas jag att jag blir snart klar med den här resan så jag kan komma hem och få ett par normala veckor innan det är dags för Stockholm. Jag tror inte längre att det blir någon rekordtid där.

Racing - troligen inte.

27,6 km.
Jag tror inte det blir något marathon med mina fina racingskor. Träningsrundan i går gjorde jag med racingskorna och det gick bra. Det förstås, jag var något stelare efteråt än med ”normala” skor. Och under dagen i dag kändes det väl ok. Jag jobbade inte så hårt i trädgården. Tog bort ogräset i växthuset och sedan klättrade jag på taket och sotade skorstenen.
När jag förberett för dagens runda, blandat sportsdricka och bytt om, lade jag mig på soffan 15-20 minuter och vilade. Det var så där att jag nästan föll i sömn. Det är otroligt vad det kan pigga upp.
Jag hade bortåt 1,5 liter vätska i min behållare på ryggen, och det gick i princip åt alltihop innan jag var hemma.
De första 2 timmarna och i stort sett fram till 2,5 timmar gick det ok. Sedan började det göra ont. Inte i vaderna som alla sagt att jag skulle få, utan stelt i ryggen och ont i lårens framsida. Sista 0,5 timman var på gränsen till tortyr. Så ett maraton i de skorna är nog att utmana ödet för mycket. Skulle ju vara surt att behöva bryta till exempel Stockholm. Nä, det blir nog till att springa i säkra kort så att säga.
Men väl hemma tog det inte lång tid innan jag kände mig hyfsat igen. Och en källarkall hembryggd mörk öl satt inte fel då.

En oförlåtlig miss.

19,7 km.
I går tog jag en vilodag, från löpningen. Jag kände mig rent inte upplagd. Allt det här jobbandet i trädgården gör mig stel.
På förmiddagen körde jag upp ett ordentligt stycke av trädgården med jordfräs. Lade 2 långa rader med potatis. Det var mest vinterpotatis, Asterix. Vi brukar nästan få potatis så vi klarar oss till nyår. Sedan sådde jag en del grönsaker.Men i dag tog jag igen skadan lite. Det var lite problem i början. Jag tänkte att det kunde väl inte göra så mycket att springa i de strumporna som jag haft på mig under dagen. Men det dröjde inte många km innan det började med skavsår på ena hälen. Till en början försökte jag nonchalera det, men det blev värre. Till slut var det bara att försöka fixa något, jag hade inte kommit 5 km ens. Det blev en ordentligt hopvikt, oanvänd, hundbajspåse som jag lade över blåsan och sedan var strumpan så lång att jag kunde dubbelvika den över hälen. Härefter gick löpningen avsevärt bättre, men mot slutet började det kännas igen. Väl hemma blev det ordentlig rengöring, punktering av blåsan, pensla runt om med någon tinktur för att en comped skulle fastna ordentligt och sedan Leucoplast för att riktigt hålla kvar compeden. Hoppas det inte blir några problem för morgondagen. Jag skulle behöva en lång runda då också.

Helt färdig.

Ca 10 + 14,6 km.
Normalt efter en mara brukar jag inte springa på ca en vecka efter. Men här efter Säter och med tanke på vad jag har framför mig tänkte jag att jag skulle försöka komma igång tidigare.
I går morse gav jag mig iväg tillsammans med kompis strax innan 7 på morgonen. Det kändes jätte bra. Vi sprang det jag kallar skogsrundan. Fåglarna sjöng och det var en behaglig temperatur. Jag hade inte ätit något innan, så när jag kom hem smakade det bra med mackor och te och slappna av och läsa tidningen.
Jag fantiserade att med maran skulle jag kanske komma upp i en 100 vecka igen, men det märker jag är en utopi.
Just nu är jag helt slut. Innan i veckan har jag lagt om ett stycke med marksten där ogräset hade tagit överhanden mellan stenarna. Så jag tog upp stenen och rensade för rötter och lade tidningar i botten och sedan tillbaka med stenen. Det blev 3 plastsäckar med rötter. På förmiddagen i dag höll jag på i 3 timmar och handgräva ett område i trädgården. Det hade blivit en hel del ogräs där så jag tänkte att med handgrävning och plockning av ogräsrötter skulle det kanske kunna hållas nere i år. Jag får ju inte så värst mycket hjälp av familjen.
Handgrävning och hela tiden böja mig ner och plocka rötter är tämligen jobbigt. Efter lunch lade jag ut sönderhackade grenar och latrin, det här körde jag sedan ner ordentligt med jordfräsen. Sedan hackade jag upp 4 fåror och lade 2 sorters potatis. Dels mycket tidig och dels tidig.
Sedan återstod att komma ut på en löprunda. Men oj vad det var segt. Det kändes som om jag vägde en halv gång till så mycket som jag egentligen gör. Varje fotlyft var en viljeansträngning. För varje steg fick jag nästan intala mig själv att nu skulle jag lyfta foten. Jag tänkte att jag skulle vara ute på en 2 timmars runda, och det blev det också, men distansen blev inte vad jag hade tänkt mig.
Väl hemkommen var det bara att sätta igång med matlagningen. Till maten tyckte frugan att vi skulle prova en belgisk öl hon köpt i Danmark. Det var kanske inte det rätta. Den var på 10% alkohol, så nu kaner jag mig en aningen dåsig minst sagt. Hade tänkt göra deklarationen färdig i kväll. Få se hur det går.