måndag 19 maj 2008

Att vara eller inte vara...

Överskriften här syftar på att vara trött eller inte. Det är väldigt stor skillnad på hur det känns att springa och orken om man är utvilad eller inte.
Jag skulle nästan vilja säga att om man är något så när tränad är det sedan viktigaste att vara utvilad. Inför en tävling är det viktigare mot slutet att se till att vila ut än att träna det där sista. Det ger ju ändå inget tror jag. Så att vila sig i form tror jag helt på.
Jag var här på 2 veckors jobbresa. Helgen emellan var jag visserligen hemma, dels för testen av kompis men också för att ligga i den egna sängen.
Den sista veckan var det visserligen inte så många timmar övertid, men det att stå upp på ett hårt golv hela dagen. Att köra bil långa sträckor. Att inte äta som man är van vid. Oj vad det tröttar.
I fredags kom jag hem i hyfsad tid ca 15.00. Snabbt byta om och sedan ut på en runda. Det kändes jätte bra i början men sedan gick det neråt. Tur att jag inte satsade på så lång runda, det blev ca 12,5 km.
På kvällen lade jag mig redan klockan 20.00. Och jag gick ut som ett ljus. Oj vad trött jag var när jag ätit middag och satte mig ner.
På lördag morgonen var jag uppe i hyfsad tid. Kände rent inte för att springa, men kompis skulle ju ut. Och kallt var det. När jag fått lite mat i mig och vaknat till bestämde jag mig ändå för att det fick bli löpning. Men för mig en väldigt kort runda, 4,5 km.
Även på lördagen var det tidigt i säng.
I går var jag ”tvungen” att få till en längre runda. Men kylan bestod. Och det blåste friskt, men rent inte några vårvindar. Det var med både mössa och vantar, i mitten av maj. Och inte hade kompis några problem med temperaturen inte, snarare tvärtom. Jag valde en runda där jag kunde både lägga till och dra ifrån allt eftersom det kändes. Men jag ville minst ha ihop 20 km. Vid första kontrollpunkten, ca 5 km, var jag i alla fall 7 minuter före den sämsta tiden. Så långt så väl. Fram till 14-15 km var det helt ok men sedan började det gå lite trögare. Jag kortade av så det blev bara ca 20-21 km.
Men det är väldigt stor skillnad på att vara utvilad eller ej. Att inte vara utvilad känns riktigt som stumma ben, som om syret inte kommer ut till musklerna.
Den bästa löpupplevelse hade jag på mitt andra marathon, i Tallinn. Jag kände folk där och kom dit några dagar i förväg och fick låna en lägenhet. Jag gjorde inget annat än vilade mig och laddade upp. Och som det kändes att springa då drömmer jag ofta om. Ibland tror jag att det är delvis därför jag fortsätter att springa. Det var som en ordentlig drog kick.
Så har jag också gjort på de flesta av mina utlandslopp, åkt dit i förväg och kopplat av, tidigt i säng, och mentalt förberett mig.Och så får det bli inför Stockholm också fast det är så att säga på hemmaplan. Nu har det ju blivit störning i träningen på grund av jobbresorna, men jag ska träna så hårt jag kan till på söndag. På måndag eventuellt ett intervallpass och på tisdag till gymet. Kanske gymet en gång till i veckan för uppmjukning och bastu. Dagen före maran har jag preliminärt bokat in en fridag, sova lite längre och även ta en lur på eftermiddagen.

Inga kommentarer: