Namibia 2009. Loppet är slut och det var jag också vid det laget. Det var på den långa etappen, som ändrats från 80 till 100km, som jag bröt efter 30.
Ursäkta ”govänner” men efter Namibia var jag helt slut. Har aldrig varit så slut efter något äventyr. Jag var som en zombie större delen av förra veckan.
Jag startade med 10,5 kg. Det visade sig att valet av sovsäck var fel. Den jag valde som vägde 0,5 kg mindre än den andra var för kall.
Alla deltagare som varit med på något av RacingThePlanets tidigare lopp var överens att nu hade de höjt ribban rejält. Vietnam förra året var hår men det här tog priset.
Av drygt 200 deltagare var det drygt 40 som bröt. Flertalet av dem just i samband med den långa etappen, eller dödsmarchen som den snabbt döptes till.
Det var i stort sett första etappen som knäckte mig. Vi skulle ta oss ner i en canyon och sedan längs den i bra många km. Ner i canyon ledde en ”stig” som vi inte fick springa ner för och inte heller ”köra om”. Väl nere verkade det ok till en början med snart var det bara massor av klippor och stenar att forcera. Varje steg innebar för mig att jag skulle lyfta ca 110 kg med låren. Det körde fullständigt slut på mig.
Det var många knepiga klippor att forcera. På ett ställe höll jag på att glida ner i floden, som just där var rätt djup. Man det var en annan deltagare som räddade mig med en stav. Det var ytterligare något ställe som var rätt vanskligt och där jag som tur var ”räddades” av någon hjälpsam deltagare.
När vi närmade oss uttåg från canyon skulle vi uppför en v-formad skreva i berget, ca 8 meter. Det var utlagt rep som vi skulle ha till hjälp. Vi skulle ”gå” med ryggen mot ena sidan och fötterna den andra. Men nu var jag så utmattad att jag inte klarade det riktigt. Jag hade ca 1 meter kvar, skorna hittad inget grepp, utan bara gled, armarna var helt kraftlösa så jag kund inte dra mig upp. 2 man där uppe fik dra mig upp i repen. Väl uppe fick jag pusta ut ordentligt innan jag klättrade vidare på dels en aluminium stege och ett något mindre svårt parti med rep igen.
Sedan var det en bit med klipp och sten mark för att komma till den sista utmaningen för att komma upp. En 500 meter brant med mer eller mindre lös sand med typ sprängsten. Det var 3 steg upp och ett tillbaka, solen brände och gassade. Väl uppe fanns det inga krafter kvar att försöka något som skulle likna löpning.
Den här etappen tog mig bortåt 11 timmar, vilket är långt mer än det brukar göra på de vanliga etapperna. Jag kom i mål bra efter det blivit mörkt. Det innebar mindre tid för återhämtning och få i mig mat.
Nästa dags var det väldigt mycket sten. Allt från typ sprängsten till kullersten. Allt jämnt och ”fint” utlagt. Det var inte frågan om att titta på naturen utan det var att titta ner för att försöka hitta nedslagsplatser för mina 49:or.
Dag 3 var första dagen med så att säga normal terräng för de här loppen. Men då var jag redan rätt utmattad. Jag försökte springa så gott det gick, men folk här hemma skulle inte kallat det för löpning. Jag vet inte vad man skulle kalla det för på svenska, men på engelska kallade vi det för att schuffla fram. Det var fortare än att gå men långsammare än joggning.
Inför den långa etappen skulle vi upp vid 2-tiden på natten för att vid 4 åka buss i ca 4 timmar. Då hade jag inte sovit något alls den natten, och nätterna innan hade det kanske blivit 2-3 timmar per natt. Naturen på 100 km etappen var fantastisk. Böljande landskap. Men solen sken obarmhärtigt, var väl ca 40 grader. Som tur kom det lite moln då och då. Det blåste motvind. Underlaget var mer eller mindre lös sand. Jag bröt ihop efter 30 km. Dels på grund av utmatningen på de 3 tidigare etapperna, men till stor del också på att inte ha sovit nästan på 3 nätter. Jag kunde inte föreställa mig 70 km till.
På den här etappen var det en del som åkte på uttorkning också, till och med så att någon fick dropp.
Jag konstaterade att det här loppet var mindre springbart än det brukar vara. En del av de som bröt var sådana som brukar springa.
Personer som är bra på att vandra klarade sig bättre, stavgångare gick bra, korta personer går fortare än långa.
Sedan fortsatte jag de återstående 2 etapperna. Först en på 20,7 km genom sanddyner. Helt fantastiskt. Det är som att ta sig igenom ett stort hav med frusna vågor. Fast kalt var det ju rent inte. Så kom vi fram till sista lägret som låg på stranden till Atlanten. Underbart.
Sista etappen var på 8 km in till en stad. Där målgången skedde med pompa och ståt.

Windhoek, Nanibia. Sao var man dao haer. Inte mycket till intressant stad. Foersta staellet jag kommit till utan spaennande mat. Vilken besvikelse.Pao planet hitt pratade jag med en person som undrade om resan var bussines eller pleasure? Vad svarar man pao det i mitt fall? Ja, buassines aer det ju inte. Men naer de hoer vad jag ska ut pao tycker de att det inte aer pleassure heller.Foersta natten haer drabades jag av lite Montesumas haemd. Om det berodde pao en korv jag koept till middag, som jag kanske skulle stekt lite till eller om det var foer att jag tagit foer stor dos bikarbonat. Bikarbonaten tar jag foer att magen verkligen ska fungera. Det finns inger vaerre aen att starta ett saodant haer lopp och inte ha varit pao toa pao ett par dagar, vilket laett kan haenda med den nya dieten det alltid blir naer man kommer bort fraon sitt eget bakade broed och liknande.En grej jag ocksao skulle fixa haer innan loppet var att fao lite mera faerg. I gaor gick det bra, men i dag aer det fraon och till molnigt med naogra staenk. Taenkte jag skulle slippa lite av insmoerjandet med solkraem.Jag har ju inte sao mycket sportdryck med, men i dag pao en marknad hittade jag naogra paosar med naogot att smaksaetta vatten med. Kan vara bra att ha med, de vaeger inte sao mycket heller.Nu aoterstaor bara lite mer vila, lite mer liggande pao spikmattan, ytterligare lite filande pao foetterna och insmoerjande med kraem.I morgon ska det bli spaennande att traeffa de andra igen. Dao kan man nsaega att det boerjar, fast loppet inte boerjar foerraen pao soendag. STAY TUNED.

Stay tuned för Namibia 2009.
I morgon åker jag. Ska bli skönt att koppla av lite innan loppet.
För att följa RacingThePlanet: Namibia 2009 klicka här .Registrera dig för Breaking News, klicka här .Här kan familj, vänner och kollegor sända email till deltagarna, klicka här .

Om det är någon mer som känner sig frestad att följa med på nästa äventyr, Augrabies (http://www.extrememarathons.com/) i Sydafrika i oktober, så är det inte för sent att anmäla sig. Hör av Er till mig när jag kommer tillbaka i slutet av maj.

Ingen tur i parken. Det har nu lagts ut en förbeskrivning på de olika dagsetapperna i Namibia.
http://www.4deserts.com/beyond/namibia/rtpnmb.php?SID=3&SBID=RC4
Den samanlagde distansen vi ska tillryggalägga ser ut a bli 260 km. Fast man vet aldrig. Ibland blir de tvungna att lägga om rutten något för att de har stramat det lite väl. Man en sak är säker och det är att det inte blir någon promenad i parken. Som vanligt tufft värre.
De har folk där nere som lägger sista handen vid ruten och de rapportera att temperaturen kan gå ner till 0 på natten och med temperaturer på 35-40 grader på dagen.
Jag har nu packat ihop allt och det blev lite tyngre än jag trott. Det blev 10 kg. Så därefter började jag med den riktiga gramjakten.
En ordentlig fickkniv blev en mini dito – 50 gr. Fleecmösa blev klubbmösan – 20 gr. Sportdryckspulvret i plastpåsar i stället för burkar – 140 gr. Annan slang till vätskesystemet – 50 gr. Mindre alcogel – 100 gr. Mindre antal Compeed – 40 gr. Inget kylgel – 50 gr. Inget liniment – 30 gr. Jag tror jag ska på och skära lite i flipfloppsen jag har med – 10-20 gr.
Sedan försvinner bortåt 200 gr på morgonen första dagen innan start.Många bäckar små gäller verkligen här.

Löpning utan packning, och kulinariska utsvävningar.
I går blev det en runda utan packning, 15,5 km. Vilken härlig känsla. Och helt annan ”fart” också.
Men jag känner ju det att jag är rätt sliten. Rundan blev några km kortare än jag från början tänkt mig. Och jag bestämde mig då för att i dag skulle det inte bli någon löpning, och i morgon blir det inte heller någon riktig lång runda om tillståndet är som i dag.
Jag har plockat ihop alla pinaler jag ska ha med på loppet, men inte packat ner det ännu och inte heller slutvägt det. Jag gjorde en förteckning på allt med kaloriinnehåll för att se hur mycket det skulle bli. Här är en lista på vad jag har att få energi från:
Diverse torkad frukt, russin, gojibär, aprikoser. 250 gr – 600 kcal(?)
7 dl olivolja. 5600 kcal.
Peronin, 200 gr – 870 kcal.
Pasta Bolognese – 605 kcal.
Stenbitsgryta – 433 kcal.
Biff o potatis hotpot – 560 kcal.
Grädd nudlar med kyckling och spenat – 398 kcal.
Biff o potatis – 358 kcal.
Kryddig biffgryta med nudlar – 391 kcal.
Chili biff – 480 kcal.
Expeditionskex. 250 gr – 1092 kical.
Mjölk/banan/kolhydrat-pulver – 3500 kcal.
Müslibar, körsbär, 4 st – 417 kcal.
Müslibar, tranbär, 4 st – 396 kcal.
Maximbar, 1 st – 217 kcal.
Starbar protein, 2 st – 402 kcal.
Fruktbar, 10 st – 920 kcal.
Nudlar, 6 st – 2826 kcal.
Sportdryck, 700 gr. Egen blandning av Vitargo och Farring – 2660 kcal.
Vitargo Elektrolyt, 3 st - 780 kcal.
Det här blir ca 3300 kcal per dag om man räknar rakt av. Men den sista dagen är ju en kort löpdag, så till den dagen har jag väl bara kvar något till morgonen och en bar och lite pulver kanske.Jag tror det här är mer än jag brukar ha med mig. Oljan ger ju ett bra tillskott.

Nu startar den stora gram jakten. I dag gjorde jag sista rundan med packning. Snacka om att jag känner mig less på att springa med packen. Det är väldigt slitande. Speciellt som jag kör med litet energiintag. Benen känns urlakade, det är jobbigt att gå i trappor.
Nu har jag stoppat säcken och midjeväskan i tvättmaskinen. Det var behövligt. Remmarna var alldeles saltbemängda.
Nu börjar det riktiga packandet. Olika saker ska vägas och jämföras mot varandra. Ett par gram hit och ett par gram dit. För och nackdelar med det ena och det andra. Pulver av olika slag ska vägas och mätas. Kalorier ska räknas.
Det är nu som erfarenheten kommer till sin rätt. Det är nionde gången jag ska ut på ett äventyrs/ökenlopp.Vi fick i dag också reda på vilka vi ska bo i tält tillsammans med. Jag har fått bra tältkompisar. Tältets namn är Cheetah – Gepard. Det här förpliktigar. Världens snabbaste landdjur. 0-110 på 3 sekunder. Men är inte bra på att klätra.

What a difference a day, eller 2, makes. Det var skönt med 2 dagars löpvila. Ja, på onsdagen kände jag mig som en urvriden trasa och i går hann jag inte. Så sista april det var fick jag jobba över. Vi satt i ett möte med folk från fabriken i Tyskland.
Och när vi ätit middag bestämde frugan och jag att bara för att inte parkera oss i soffan skulle vi gå en runda med kompis. Det blev faktiskt en rätt lång runda. Kände mig nästan mer medtagen av att gå promenad än att springa.
I dag var jag ute på långrunda. Det blev 20,6 km. Jag ökade på vikten med drygt 0,5 kg, jag stoppade i en halvliters flaska med vatten i ryggsäcken.
Det börjar dessutom bli nästan för varm för kompis att springa sådana rundor. Jag fick ta med vatten till honom med. Fast han sneglar helst på diken och ån för att få vatten.
Sedan har jag jobbat i trädgården hela eftermiddagen. En stor bit gräsmatta eller ska jag säga mossmatta att räfsa. Räfsa ihop löv och en del torr mossa.Eftersom jag ju åker bort är det lite brådis att få lite klart innan jag åker. Vill ju gärna ha potatisen i jorden och kanske lite tomatplantor planterade i växthuset.