Namibia 2009. Loppet är slut och det var jag också vid det laget. Det var på den långa etappen, som ändrats från 80 till 100km, som jag bröt efter 30.
Ursäkta ”govänner” men efter Namibia var jag helt slut. Har aldrig varit så slut efter något äventyr. Jag var som en zombie större delen av förra veckan.
Jag startade med 10,5 kg. Det visade sig att valet av sovsäck var fel. Den jag valde som vägde 0,5 kg mindre än den andra var för kall.
Alla deltagare som varit med på något av RacingThePlanets tidigare lopp var överens att nu hade de höjt ribban rejält. Vietnam förra året var hår men det här tog priset.
Av drygt 200 deltagare var det drygt 40 som bröt. Flertalet av dem just i samband med den långa etappen, eller dödsmarchen som den snabbt döptes till.
Det var i stort sett första etappen som knäckte mig. Vi skulle ta oss ner i en canyon och sedan längs den i bra många km. Ner i canyon ledde en ”stig” som vi inte fick springa ner för och inte heller ”köra om”. Väl nere verkade det ok till en början med snart var det bara massor av klippor och stenar att forcera. Varje steg innebar för mig att jag skulle lyfta ca 110 kg med låren. Det körde fullständigt slut på mig.
Det var många knepiga klippor att forcera. På ett ställe höll jag på att glida ner i floden, som just där var rätt djup. Man det var en annan deltagare som räddade mig med en stav. Det var ytterligare något ställe som var rätt vanskligt och där jag som tur var ”räddades” av någon hjälpsam deltagare.
När vi närmade oss uttåg från canyon skulle vi uppför en v-formad skreva i berget, ca 8 meter. Det var utlagt rep som vi skulle ha till hjälp. Vi skulle ”gå” med ryggen mot ena sidan och fötterna den andra. Men nu var jag så utmattad att jag inte klarade det riktigt. Jag hade ca 1 meter kvar, skorna hittad inget grepp, utan bara gled, armarna var helt kraftlösa så jag kund inte dra mig upp. 2 man där uppe fik dra mig upp i repen. Väl uppe fick jag pusta ut ordentligt innan jag klättrade vidare på dels en aluminium stege och ett något mindre svårt parti med rep igen.
Sedan var det en bit med klipp och sten mark för att komma till den sista utmaningen för att komma upp. En 500 meter brant med mer eller mindre lös sand med typ sprängsten. Det var 3 steg upp och ett tillbaka, solen brände och gassade. Väl uppe fanns det inga krafter kvar att försöka något som skulle likna löpning.
Den här etappen tog mig bortåt 11 timmar, vilket är långt mer än det brukar göra på de vanliga etapperna. Jag kom i mål bra efter det blivit mörkt. Det innebar mindre tid för återhämtning och få i mig mat.
Nästa dags var det väldigt mycket sten. Allt från typ sprängsten till kullersten. Allt jämnt och ”fint” utlagt. Det var inte frågan om att titta på naturen utan det var att titta ner för att försöka hitta nedslagsplatser för mina 49:or.
Dag 3 var första dagen med så att säga normal terräng för de här loppen. Men då var jag redan rätt utmattad. Jag försökte springa så gott det gick, men folk här hemma skulle inte kallat det för löpning. Jag vet inte vad man skulle kalla det för på svenska, men på engelska kallade vi det för att schuffla fram. Det var fortare än att gå men långsammare än joggning.
Inför den långa etappen skulle vi upp vid 2-tiden på natten för att vid 4 åka buss i ca 4 timmar. Då hade jag inte sovit något alls den natten, och nätterna innan hade det kanske blivit 2-3 timmar per natt. Naturen på 100 km etappen var fantastisk. Böljande landskap. Men solen sken obarmhärtigt, var väl ca 40 grader. Som tur kom det lite moln då och då. Det blåste motvind. Underlaget var mer eller mindre lös sand. Jag bröt ihop efter 30 km. Dels på grund av utmatningen på de 3 tidigare etapperna, men till stor del också på att inte ha sovit nästan på 3 nätter. Jag kunde inte föreställa mig 70 km till.
På den här etappen var det en del som åkte på uttorkning också, till och med så att någon fick dropp.
Jag konstaterade att det här loppet var mindre springbart än det brukar vara. En del av de som bröt var sådana som brukar springa.
Personer som är bra på att vandra klarade sig bättre, stavgångare gick bra, korta personer går fortare än långa.
Sedan fortsatte jag de återstående 2 etapperna. Först en på 20,7 km genom sanddyner. Helt fantastiskt. Det är som att ta sig igenom ett stort hav med frusna vågor. Fast kalt var det ju rent inte. Så kom vi fram till sista lägret som låg på stranden till Atlanten. Underbart.
Sista etappen var på 8 km in till en stad. Där målgången skedde med pompa och ståt.