Öken värme. Det är helt otroligt vilken värme det plötsligt blivit. Jag önskar bara att löpningen hade fungerat. Det här är ju ideala träningsmöjligheter.
I veckan fick jag faktiskt till ett par längre rundor. Men det var inte löpning på ork, utan 150% envishet. Först på tisdagen fick jag till 18 km. Om jag bara tog det lugnt och gick ner i fart klarade jag det. Men efteråt var tröskeln till att ut och springa igen högre.
Efter det här var jag på jobb i Tyskland 2 dagar och hade inte en tanke på löpning. Ja, på torsdagen kom jag hem tidigt och tänkte då pressa mig igenom en ännu längre runda. Jag fick till 21,5 km. Jag passade på att kolla pulsen med jämna mellanrum. Och även här när jag sprang var det inte ok. När jag försökte springa som vanligt kom pulsen upp i ca 150 mot att den brukar ligga på ca 130. Och vilopulsen är uppe i 60 mot normala 40.
Jag kände mig jätte nöjd. Och dessutom var det varmt och jäkligt. Men det hade bara sporrat mig ännu mer.
På fredagen hade jag tänkt ta en kort runda, men all gaist för löpning var borta.
I går var det över 30 grader varmt och mentalt längtade jag efter att ut och springa. Till slut sist på eftermiddagen kom jag ut på en runda, men bara en kort dito, 5,5 km.
Det är väl bara till att gilla läget. Jag får ta det här året som ett mellanår, göra vad jag kan för att hålla löpningen vid liv så att säga. När jag springer, gå ner i fart ordentligt. Springa som det känns bra till så att säga så får tiden bli vad den blir.Huvudet vill så mycket, men benen vill inte hänga med.

Nya skor. De nya skorna som jag nämnde kom i slutet av veckan. Trots att det regnade var jag ju tvungen att ta en kort test runda med dem. Det är ett udda märke som heter UK Gear.
De kändes direkt lättare än de skorna jag hade. Direkt som skorna kom jämfört med mina gamla som de var, skiljde det nästan 100 gram per sko. Det är inte lite det. Men när jag tog bort inläggen i de olika skorna och jämförde var det 40 gram per sko. Det som jag mistänkte skulle kunna vara ett krux var att de var smalare.
Under sulorna har jag en längre tid haft en ”sned sula”, den är tjockare i utsidan. Första rundan tog jag den i skorna. Men då var de nästan något trånga i bredden vid framfoten.
Nästa dag blev det en tur utan ”snedsulan”. Det fungerade fint det med. Nu var de inte snäva över framfoten. Dagens runda på 14 km var också med de nya skorna, och det var inte tokigt alls.
Det är en härlig stuns i dem. De är framtagna i samarbete med engelska militären. Men på inget sätt några otympliga militärskor. De ska vara gjorda för tuff löpning och många mil. De är både asfaltskor och terrängskor. Det är bra mönster på sulan.Den här firman har sedan speciella skor som jag inte sett någon annan ha. Vinterskor, som är med gummiblandning i sulan för vissa temperaturer. Ökenskor som är lämpade för varmare löpning. Ingen annan skofabrikant har jag sett ha det här. Sedan tror jag inte att de kommer att ändra på så mycket framöver, som militärsko tror jag den i princip är färdigutvecklad. Och det med att skofabrikanterna håller på och ändrar från år till år vet jag många som retar sig på.

Något längre igen, äntligen. Ja, inga ultra sträckor. Men den senaste vecka har jag väl varit ute 4-5 gånger. Men den totala distansen har inte blivit mycket längre än drygt 40 km. Det är väldigt frustrerande att vilja springa men inte kunna/orka.
I går tog jag en så kallad skogsrunda, bara för att det skulle bli en runda till, och för att kompis behövde motion. Jag tänkte att det får bli som det blir, jag tog det lugnt. Och faktiskt kändes det bättre då. Hastigheten får väl komma tillbaka efter hand. Jag har annars efter Stockholm tyckt det gått bra att springa i ner närmare 6 minuters tempo, men det har ju inte hållit så länge. Jag fick gå en hel del in emellan. I skogen i går kunde jag så att säga springa längre sträcka innan jag behövde gå.
I dag gav jag mig ut på en runda som jag tänkte skulle vara ca 14 km. Och det blev det också. Jag sprang den med samma inställning. Farten tog jag ner drygt 30 sekunder per km och det kändes faktiskt bättre. Fast det var ju frustrerande att hålla sådan fart. Viljan var där att springa ”fortare”. Det är svårt att beskriva vad det är som hindrar mig. Kan vara pulsen eftersom det funkar hyfsat med lägre tempo.
Jag har ju haft perioder tidigare när jag varit tvungen att lugna ner mig. Rätt vad det är släpper det kanske igen. Bättre att underhålla löpningen än att inte springa alls.Jag hade ju annars hoppats kunna ta 30 km rundor här i sommar, precis som jag gjorde förra sommaren.

Ska det här kallas sommar? Det sägs att det här är den kallaste början på en sommar på 50 år.
Men vad kan man göra? Det är bara att gilla läget. Man får väl klä sig efter omständigheterna.
Det har blivit 3 rundor den här veckan. Fast längden på dem är inget att skryta över. 5,85 5,95 och så i dag 7,5 km. Det blir ju inte mer än längden på en normalrunda när det fungerar. Det är som om jag fått börja nästan från början igen. Och i dag när det blev ”lite längre” fick jag till och med gå lite.
Kompis är ju med, han tycker ju inte att de här rundorna är något. I dag när vi kom på det stället där jag vikit av för att komma hem innan i veckan ville han inte dit. Han ville ha lite längre runda. Och det även om det regnade, vilket han inte är förtjust i.
Jag känner mig lite frustrerad över att det inte går bättre. Men kanske är jag så utsliten att det behövs en ordentlig period med lägre intensitet. Det bästa är nog att lyssna på kroppen och låta allt ha sin tid. Om jag skulle försöka pressa mig kan det ge bakslag i stället. Jag tänkte att jag ska låta det vara fram till midsommar. Blir det inte bättre sen får jag väl se om jag kan komma på något för att komma tillbaka ordentligt.Fast jag nu inte springer så mycket och kanske äter lite mer ligger vikten kvar där jag fick ner den under våren. Det är alltid en tröst.

Endast 5,85 km. Ja, jag har försökt rulla igång så smått. När jag var nere i Skåne passade jag på att hälsa på en av mina bröder. Han och några gemensamma kompisar brukar träffas för att springa en runda varje fredag kväll. Så när jag är nere och det passar försöker jag lägga in ett besök där då. Jag satsade på att ta milrundan. Men oj vad låren protesterade. Det var stelt och ömt i lårens framsidor. Men jag kom runt och egentligen var nog inte tiden allt för dålig även om jag kom sist.
I går var jag på gymet och lyfte och drog lite. Det bästa var nästan bastun efteråt.
I dag tog jag sedan en runda hemmavid. Jag hade redan innan jag gav mig ut bestämt att det inte skulle bli långt. Lårens framsida var nästan ok, men muskler runt knäna drog ihop sig och konstrade lite. På insidan av låren vid knäna hade jag så att säga ”känning” av muskler.
Egentligen hade jag tänkt ge mig på Sala marathon på lördag, men det lutar mer och mer åt att det inte är lönt för mig. Det är nog bättre att återhämta mig och sedan ta nya tag.Här om dagen såg jag några spännande skor på nätet. De är framtagna till den engelska armén. Och i dag kunde jag inte låta bli utan jag har beställt ett par. De gjordes upp i väldigt stora storlekar, men man vet ju inget om passformen. Det fanns en del recensioner som var väldigt positiva. Nu känns det lite som julafton att gå och vänta på dem. Blir det en flipp eller flopp?

Stockholm marathon 2009. Ja, trots strapatserna i Namibia så lyckades jag med det här också.
Jag tror aldrig jag varit så trött efter något som jag var förra veckan. Jag vågade inte berätta för frugan att jag hade feber varje dag, tack vare febernedsättande och uppiggande lyckades jag hålla skenet uppe. Under veckan tänkte jag flera gånger hur i all världen jag skulle klara Stockholm. Men när jag vaknade i lördags var jag i alla fall feberfri. Alltid något.
Framsidan av låren var fortfarande något stela och ömma. Jag var i Stockholm tidigt som vanligt för att få parkering direkt vid stadion så att det inte skulle vara så långt att gå efter.
När starten gått försökte jag bara följa strömmen. Men hela tiden tyckte jag att det var folk som sprang om mig. Jag förstod inte var alla kom ifrån, hur det kunde hålla på så hela tiden.
Jag bestämde mig för att ta det lite lugnt och i stället hålla en jämt fart om det skulle gå. Halvvägs såg jag att om jag kunde hålla ut skulle jag ha en chans att komma fint under 5 timmar. Men eftersom kilometrarna gick blev det hårdare. Jag fick börja gå vid minsta motlut, men samtidigt kunde jag försöka öka dessemellan för att kompensera.
Det var ju tämligen varmt, men värmen bekom mig inte. Men jag vet inte när jag drack så mycket som under det här loppet.
Framsidan av låren gjorde tämligen ont. Jag hade funderingar att stanna vid Skansen och få massage, men det var så många där att det gav jag upp. Bättre då att kämpa vidare.
Västerbron andra gången hade jag redan långt innan insett och planerat att där var det inte en tanke på att försöka mig på något spring liknande.
Ju närmare mål jag kom ju mer tittade jag på klockan. Chansen fanns där fortfarande. Men ju närmare mål jag kom ju oftare var jag tvungen att ta korta gå bitar. Innan svängen ner längs Stadion blev det gång igen, och i tunneln in på Stadion. Jag var nära att ge upp, men när jag såg klockan förstod jag att om jag verkligen gav allt inne på Stadion skulle det kanske gå vägen. Brutto tiden blev över 5 timmar, men om man drog av tiden det tog att komma fram till startlinjen skulle det bli under. Jag viste att det var under 5, men jag vågade inte kolla resultatet för än dagen därpå. Tiden blev 4.59.50 !!! En härlig känsla.
Men vad som inte varit en härlig känsla är smärtan och stelheten i lårens framsida efteråt, och fortfarande är.Få se när jag kan börja röra på mig igen. Jag har planerat att ta en runda med min bror och några kompisar i Ystad på fredag.