Packad och klar inför nästa äventyr. Mycket har jag haft klart i huvudet en längre tid, men först i dag har jag samlat ihop allt. Och jag tror faktiskt jag fått till det rätt bra. Det är bara det att det ser svårt ut att få ner allt i ryggsäcken. Jag får nog starta loppet med sovsäcken surrad ovanpå säcken. Det blir kanske också så att jag ändrar mig och tar den något större midjeväskan som jag använt tidigare. Vi får se. Slutliga packningen blir gjord först efter utrustningschecken på Hawaii. Mat har jag med mig så att det inte ska göra något om det är något som inte faller mig i smaken. Annars finns här en lista på vad jag plockat ihop.

Matplanering inför M2M, Hawaii.
Antal	Produkt	kcal/100 gr	kcal	kcal tot.
	Måltid
3	Yoghurt m. flakes	410	600	1800
2	Rispudding	410	600	1200
1	Venison stew, älg	384	425	425
1	Pasta bolognese, REAL	430	605	605
1	Lapskaus	362	435	435
1	Biff gryta	450	600	600
1	Chili con carne	447	600	600
1	Biff och potatis	436	545	545
1	Peronin, apelsin	450	450	450
6	Protein gröt, 50 gr	374	187	1122
	Bar el. dyligt
6	Saltade platan chips	485	364	2184
1	Protein pudding, jordgubb	356	107	107
1	Protein pudding, choklad	360	108	108
1	Squeezy, frukt gum	329	164	164
2	Trekking keks	437	546	1092
5	Sesam/tranbär bar	575	345	1725
2	Beef jerky	277	139	278
2	Vitargo protein bar	382	249	498
2	Chia charger	472	378	756
2	Raw bite	389	194	388
1	Egen pulverblandning 1930 gr	370	7141	7141
2	Powergel	351	210	420
2	Salaminis, minisalami	485	485	970
6	Wellnes bar, berries	374	149	894
	Summa			24507

Restriktioner hävda. I torsdags var det åter dags för ett besök hos ögonläkaren. Efter noggrann undersökning konstaterade han att det inte fanns fler hål på näthinnan. Allt hade läkt. Och med det kunde han häva restriktionerna för mig, och då speciellt den om löpning. Så sedan bar det hemåt och ombyte till löparkläder. På med ryggsäcken som vägde bortåt en 9 kg. Sedan var jag ute och skubbade i bortåt 2 timmar. Tänk att man kan bli så glad över att få ge sig ut och springa med en tung ryggsäck.

Sedan har det bara fortsatt. I fredags blev det åter en liknande tur. I går blev det lite lugnare, en skogsrunda, utan ryggan, på dryga timmen. Och i dag blev det5 åter en 2-timmars runda med rygga. VO2/max ligger i ”botten”, men det var väl inte annat att vänta efter 2,5 veckas löpuppehåll, och i den här kylan med en näsa som fylls på hela tiden.

I fredags var det 1 månad tills starten på Hawaii. Men det ska nog ordna sig. Jag har något så när styr på utrustning och mat. Sista veckan innan avfärd blir det riktig packning. Jag har börjat göra ett exel-ark med planeringen av mat och energi som ska med.

Nu blir det nog så att var annan dag blir det längre runda, och dagarna där emellan lite kortare.

Löpförbud – o hemska tanke. Men så är det. Jag bör inte springa den närmaste tiden. I höstas var jag igång och klippte fruktträd och annat. Och nu när temperaturen hade mera permanent masat sig över noll och solen sken tyckte jag det var dags att börja ta hand om grenarna. Jag tog fram kompostkvarnen och började mata i grenar. (Riktiga män har ju inte skyddsglasögon) Rätt vad det var när jag lyfte upp en större gren från marken petade den till höger öga. Det har ju hänt tidigare också, men nu kände jag att det var lite värre. Såg något grått för pupillen som inte gick bort så lätt. Jag gick in och kollade mig i spegeln och jag var jätte röd i yttersidan av ögat. Tänkte att det nog var bäst att åka in till akuten för säkerhets skull. Och mycket riktigt. Det var ett bra beslut. De upptäckte en ”främmande kropp” i ögat. De tog ut en sticka på ett par mm. Sedan visade det sig att näthinnan var skadad. Det skulle de åtgärda direkt. Det gjorde de genom laser svetsning av hinnan. Dagen efter direkt på morgonen skulle jag på återbesök. Läkaren som kollade mig då tyckte att det såg ok ut, men att jag skulle komma tillbaka som i torsdag. Annan läkare som kollade. Han var lite tveksam och ville konsultera läkaren från tisdagen. Det visade sig att de inte var helt nöjda med resultatet. De ville komplettera med en ”kryo –operation”. Alltså kyla ner på näthinnan. Det här var en större grej där jag blev inpackad i grönt tyg. Hade fått lugnande innan. Sedan blev det en rejäl nål in under ögat för bedövning. Det var det värsta. Själva operationen kände jag inte mycket av. Kort efter operationen, med förtäckt öga, kunde jag ge mig hemåt per cykel. Fick med mig ett papper med restriktioner. Bland annat får jag inte springa, anstränga mig mycket, lyfta över 5 kg och undvika bilkörning. Jag tror det här är ett allmänt papper för alla typer av ögonoperationer. Ska på återbesök i den kommande veckan så får vi se vad de säger.

Promenera eller gå stavgång fick jag göra. Så in dag blev det 2 timmar och 15 minuter stavgång.

Jag nämnde ju tidigare att jag nog borde göra ett löpuppehåll. Men det var ju inte riktigt så här jag menade. Nu får jag köra hårt med stavgång i stället tills det åter är ok att springa.

VO2 max max. I torsdags var jag ju uppe på ett VO2 max på 41. Och det var jag en gång tidigare i höstas. Men då befann jag mig på den toppen bara under 1 dag. Nu har jag haft detta fantastiska värde sedan i torsdags. Alltså hittills 4 dagar. Visst kändes det lite tufft i dag, med packning och allt. Jag kom inte riktigt upp i 8 km på timmen, men att sedan komma hem och se att VO2 max ligger kvar på topp värde gör mig glad. I går kände jag mig också sliten så då bestämde jag mig för att ”ta det lite lugnt” och inte springa. Det blev bara 1:40 stavgång med packning.

Jag har också kommit på hur jag ska ha med mig stavarna. På den nya ryggsäcken finns det egentligen fästen för stavar eller liknande bak på säcken. Men det innebär att för att komma åt dem måsta jag ta av mig ryggsäcken. Och då tror jag inte det blir samma användning av stavarna, bättre är att kunna ta till stavarna precis när som och sedan lika lätt få undan dem när jag känner för att springa eller om de är i vägen. Så jag har tänkt ut ett fäste för stavarna frampå min lilla nya midjeväska. I varje ända av själva väskan, där remmen börjar, har jag satt en typ gummisnodd. Här fäster jag de hopvikta stavarna. Väldigt smart och enkelt. Lätt att komma åt och lätt att ”plocka undan”. Jag hade stavarna här på rundan i dag för att prova.

Grymt vad det går. Var i dag ute på fjärde löpningen med ryggsäcken. Jag hade ökat på vikten i den ytterligare något så nu var jag uppe på ca 7,5 kg. Nu tror jag att jag ska hålla mig där ett tag innan jag ökar ytterligare.

Till ”första kontrollstället” tog det i dag ca 37 minuter. I tisdags tog det 39. När det har gått riktigt bra för mig, utan ryggsäck, har det tagit 36-37 minuter. Så dagens tid, med ryggsäck, var nästan en överraskning för mig. Första timmen kom jag också över 8 km, närmare bestämt 8,2 km. Och den farten höll jag till 1,5 timma. Jag var ute totalt 2:09.

I slutet av februari när det gick som sämst gjorde jag 10 km på ca 1,5 timma, och i dag gjorde jag det på 1:15. Då när det gick tungt och trögt utan ryggan hade jag ett VO2 max på 34, vilket är det lägsta jag haft. Och i dag toppade jag på 41, vilket är det högsta jag haft. Hade det vid ett tillfälle i höstas också.

Jag var ju i måndags och fick min B-vitamin spruta. Hade bokat tid hos en av de sköterskorna som har get den bäst. Hoppas nu det fungerar. Jag har också en tid ”vräkt på” med B-vitamin flytande under tungan. Jag har masserat in Voltaren kräm på det onde stället flera gånger om dagen. Och sedan länge tar jag ju Iboprufen dagligen mot inflammation. Nu bestämde jag mig för att bosta det hela riktigt. Jag var och köpte Voltaren tabletter som jag tänker ta 3 om dagen en kort tid. Jag tror det var mycket detta som gjorde att det gick så bra i dag. Den första timmen jag var ute hade jag definitivt mindre ont och var mindre stel i baksidan av vänster lår. Sedan började det komma tillbaka något. Sista halvtimmen jag var ute var smärtan och stelheten i stort sett tillbaka. Så det är mycket det här som sinkar mig med löpningen. Nu ska jag fortsätta med hästkuren ett tag till och se om jag kan få till en bestående bättring. Annars får jag väl tjata på min läkare att ge mig fler B-sprutor. De är ju inte farliga. Då är det mindre bra med massa tabletter.

Kör hårt. I fredags fick jag hem min nya ryggsäck. Rena julafton. Efter att ha tagit ut ryggskölden var vikten drygt 500 gram mindre än det bär system jag hade tidigare. Vad det lider ska jag se om det är mera som kan pimpas på den för att få ner vikten ytterligare. Sedan har jag också köpt en ny liten midjeväska. Bra mycket mindre än den jag hade tillsammans med gamla ryggan, men lite större än den jag haft till att ta med ett par drickaflaskor i. Den har dessutom 4 fack, vilket är bra för att kunna separera diverse saker – energibars -  karta och kompass och liknande.

I lördags gav jag mig ut på första rundan med ryggan. Packade ner lite av varje bara för att få tyngd i den. Det blev lite kläder, ett liggunderlag, en påse med massa proteingrötspulver och så några flaskor med vatten. Det var en härlig känsla att åter ge sig ut med ryggsäcken. Nu förstod jag och kroppen att snart är det dags för äventyr igen.

I söndags blev det en längre runda. Första timmen avverkade jag nästan 8 km, och det med 6 kg på ryggen. Andra timmen gick det lite långsammare, men det var mycket beroende på att det i skogen och där jag då sprang var en hel del is kvar. Men jag var ute i 2:09.

Till dagens runda hade jag lagt ner ytterligare en flaska vatten och ett regnskydd till säcken. Till första kontrollstället på rundan var jag på 39 minuter. Inte så mycket sämre än när jag sprungit utan packning. Nu gick rundan på cykelvägar som var isfria. Jag var ute i drygt 1,5 timma och gjorde i princip 8 km per timme. Vilket jag inte hade förväntat mig. Och det här är alltså början på hårdkörningen inför Hawaii.

Och inte nog med det. Mitt VO2 max har återhämtat sig jättebra på det senaste. Det har annars varit rätt tungt att träna. VO2 var som sämst nere i 34. Då kändes det som jag skulle kunna lägga av. På det senaste har det klättrat uppåt något för att i dag ligga på 40. Och det var helt annorlunda att springa. När det gick som bäst att springa i höstas låg jag just på 40, och vid ett tillfälle var jag uppe på 41. Tänk om mjag nu åter har landat på ett värde på 40 och det håller i sig, så skulle det vara super fint för den närmaste träningen.

Här under de senaste vintermånaderna har även vikten ökat något, ca 3 kg. Vore ju fint att få ner det något när jag nu ska bära på en rygga som vid start kanske kommer att väga runt 10 kg. Jag har börjat att bara ha vatten på långrundorna. Och i går tog jag en liten extra runda sist på eftermiddagen med stavar. Ska försöka få till det lite mer nu när det börjar bli varmare. Det kan ju hjälpa till att pressa ner vikten, även när det blir vår och trädgårdsarbetet kommer igång bör ju hjälpa.

Mera problem. I morse snöade det och blåste rejält. Härligt tänkte jag, nu ska jag ta en rejäl runda, kanske lyckar komma upp i 20 km. Men efter nästan 6 km började det droppa blod från näsan. Äsch tänkte jag, det går snart över. Men efter ytterligare en halv km rann det riktigt. Så jag fick gå in i en affärs toalett och stå där för att försöka få stopp på det. Det tog väl en drygt kvart. Sedan stoppade jag en sudd i näsan och lufsade hemåt. Vågade inte fortsätta på lång runda.

Ca 2 km hemifrån tog jag ut sudden och det verkade ok. Men när jag hade några hundra meter kvar började det rinna igen.

Det är bara det att det här var ca femte gången näsblod på 2-3 veckor. Jag har aldrig haft näsblod i mitt vuxna liv så det är klart jag blir orolig.

Jag ringde till sjukvårdsupplysningen, och efter en del frågor rekommenderade de mig att beställa tid hos öron-näsa-hals kliniken på Akis. Jag ringde dit men möttes av beskedet att de inte kunde ta emot fler samtal i dag. Väldigt konstigt. Men jag gick in på ”mina vårdkontakter” och skrev till dem där. Hoppas nu jag kan få en tid relativt snart. Men på upplysningen sa de också att om det kom igen skulle jag ta mig till akuten.

Ja, är det inte det ena problemet så är det det andra.

Jag har ju beställt en ny ryggsäck och nya stavar från Tyskland. När jag försökte beställa från en firma i Sverige fick jag beskedet att den ryggsäcken jag ville ha var slut hos dem. Så jag var ju orolig hur det skulle gå här. Till beställningen hade jag också  lagt några påsar med speciellt kolhydrat ”godis” som jag tänkte kunde vara bra att ha med till Hawaii. Så kom det då ett mail från Tyskland att min beställning blir fördröjd. Inte på grund av ryggsäcken eller stavarna. Nej, det var ”godiset” som tillfälligt var slut. Ja, jag säger då det. Jag går ju här och längtar efter att få hem den nya ryggan och packa lite i den för att ut och provspringa.

Magproblem. Jag tar ju regelbundet ibuprofen tabletter för ryggen, stelhet i kroppen och värken i baksidan av vänster lår.

Strax efter jag kom hem från Bermuda var det dags att förnya mitt recept på de här pillerna.

De jag fick var av märket Actavis. Det är ju så att man får olika fabrikat olika gånger man hämtar ut på apoteket. Jag tänkte inte mer på detta.

När jag börjat med den här sorten blev jag orolig i magen, och jag hade näst intill diare hela tiden. Jag vet att man kan få problem med magen av ibuprofen, men eftersom jag tagit sådana länge trodde jag inte det kunde bero på dem. Men eftersom ”problemet” inte gick över började jag fundera på om det kunde vara något med dem. Så jag kollade upp på Fass. Och mycket riktigt. Iboprofenet var lika i både dessa och i den sorten jag tagit innan. Men sedan var det övriga ingredienser som skilde sig.

Jag var till apoteket och frågade om jag kunde få byta, men då visade det sig att den här gången hade läkaren specifikt skrivit ut av det här fabrikatet.

Jag tänkte att magen kanske vänjer sig vid den här sorten, bara att härda ut. Men det har inte blivit riktigt så. Så i förra vecka beställde jag pillerna av fabrikat Orifarm. Och nu har jag tagit dessa i stället i 4 dagar och magen är helt ok.

Antagligen är det också den andra sortens piller som gjort att värken blommat upp ordentligt i vänster lårs baksida. När de ställt till det i magen och tarmarna kanske inte upptaget eller något varit optimalt. Bara synd att det ställt till det för mig. Tanken var att jag skulle försöka sluta med B-vitamin sprutorna, men nu vågar jag inte tro på det. Det är som att ta flera steg bakåt eftersom smärtan och stelheten blivit som det blivit.

Det som irriterar mig är att jag hela tiden själv måste ”experimentera” för att hitta medicinska lösningar. Att inte läkarna fattar att det och det preparatet är skonsammare för magen när man måste ta det hela tiden.

Det här har gjort att löpningen inte fungerar som den gjorde i höstas. Värken i lårets baksida är inte värre när jag springer, men stelheten är ett stort hinder. Jag har ju testat annat också, stretching mm, men det har inte gett resultat. Den senaste veckan har jag experimenterat en del med Voltarensalva innan jag gett mig ut och springa. Det har hjälpt något lite. Jag har i alla fall kommit upp i rundor på bortåt 15 k.

Jakten går. Nu är jakten igång efter att hitta så energirika matprodukter och pulver inför Hawaii äventyret. I dag när jag var inne på närmaste ”kvarters” butik och skulle inhandla lite till helgen upptäckte jag att de hade några typ bars till extra pris. Tänkte atyt det kan man ju alltid kolla på. Och det var en angenäm överraskning. Den ena sorten, sesam och tranbär, hade hela 575 kcal per 100 gram. Något av det högsta jag hittat. Och de var billiga dessutom, 5:-. Så det blev en 5 stycken till att börja med. Det gäller att ha varierad kost.

Och här om dagen när jag var på Lidel hittade jag sådana där små runda salami grejor på utförsäljning på grund av kort datum. Men det är ju torkat så datumet spelar mindre roll. De hade en så där 475 kcal. Sådana grejor är goda att ha och tugga på efter dagen löpning på äventyret.

Jag har också sett chokladkakor på XXL, avsedda för friluftsliv, som har väldigt högt energivärde.

Sedan blir det ju också min specialare – olja – att ta med och spetsa diverse grejor med och att dricka som den är. Och där kan man ju riktigt tala om massa energi, 950 kcal per dl.

Stegringen har börjat. Sedan jag kom hem från Bermuda har de längsta rundorna blivit 8-10 km. Men i dag tyckte jag det var på tiden att börja öka distanserna. Dagens runda blev 14,5 km. Men jag ska ju upp till minst 10 km till på de flesta så kallade långrundorna. Jag bör få till minst 3 sådana i veckan.

Det var lite stelt i dag. Delvis väl beroende på att temperaturen har gått ner en del. Det var bortåt 5 minus när jag startade. Märkte ju på Bermuda att temperaturen där hade positiv effekt på värken i vänster lårs baksida. Sedan är det ju också b-vitamin sprutorna jag får var 6 vecka. Det ärt inte bara att spruta in vitaminet godtyckligt i skinkan. Och det är vad hon gjorde som gav mig senaste sprutan här efter hemkomsten. Det finns 2, möjligen 3 sköterskor på vårdcentralen som när de ger sprutorna ger bättre verkan. När de ger den mäter de från höftkammen på något sätt. Tycker det är konstigt att det kan bli skillnad, vitaminet sprider sig ju i kroppen tycker jag. Men så enkelt tycks det inte vara. Jag vet inte om när det blir en lyckad injektion, de har på något sätt träffat nerven. Jag måste se till att när det är dags för spruta så ska jag boka att jag vill ha det gjort av en av de som gör det bra.

Förre veckan fick jag också klart med bokningar för äventyret på Hawaii. När jag började kolla flyg var priserna på 8500-9000, men nu fick jag en biljett för 6700:-. Det är ju en lång resa, den tar 22 timmar dit. Åker härifrån på morgonen men är ändå framme till på kvällen samma dag på grund av tidsskillnaden. Värre blir det på hemvägen. Den resan tar 27 timmar, med 8 timmars väntan i Los Angeles. Åker från Hawaii på kvällen en söndag och kommer hem på tisdag eftermiddag.

De som organiserar loppet har bokat för oss på ett 5 stjärnigt hotel före och efter loppet. De tyckte också att vi kunde bo där när vi kommer dit lite tidigare för att acklimatisera oss. Men för det första känner jag mig inte riktigt hemma på så fina ställen, och för det andra använder jag hellre pengarna på lite billigare övernattning. Det ger mer pengar över till andra äventyr.

Så jag hittade ett hotel i själva Kona och som ligger 100 meter från stranden men även har en pool. Det kostar ca 1500 mindre per natt, men är ändå rätt dyrt, drygt 1000:- per natt.

En av mina drömmar är ju att kunna göra en Ironman. När jag bor på det här hotelet blir det nog det närmaste en Ironman jag kan komma. Hotelet ligger bara 40 meter från starten på det klassiska Ironman på Hawaii. Jag får väl fortsätta att drömma.

 Jag håller också som bäst på att fundera över om jag ska skaffa en ny ryggsäck. Den jag har har hängt med sedan jag började med ökenlopp och är 17 år gammal. Den är lagad vid blixtlåsen. Den heter RS33, men jag tror inte den är 33 liter stor. Jag har försökt mäta omkrets och höjd på den och kan inte få det till att den är mer än kanske 20 liter. Vikten efter allt jag skalat bort under åren är 697 gr. Ihop med den här säcken har jag använt en midjeväska på några liter. Nu har jag spanat in en 25 liters säck som väger 600 gr innan något är borttaget eller avskalat. Den har stora fickor i midjebältet. Med den här säcken skulle jag nog kunna spara minst 0,5 kg. Men naturligtvis finns det ingen affär i Uppsala som säljer den. Jag vågar ju inte bara beställa den rätt upp och ner. Det slutar väl med att jag får ta mig till Stockholm för att prova. Då kan jag passa på och kolla skor också. Jag behöver ett par riktigt bra terrängskor. Ja, det här med planeringen inför loppet är halva nöjet.

På ét igen. Är åter hemma sedan ett tag. Direkt började jag springa så smått. Underlaget var ju annorlunda här hemma så det gick ju inte att springa var som helst. Det blev avsevärt kortare rundor. Men det var kanske bara bra, att tuffa igång lugnt.

I dag blev första ”längre” rundan. Hela 1:15 h, med en fart på 7:16 per k. Faktiskt riktigt bra för att vara jag och så kort efter loppen på Bermuda.

Fortsätter det så här har jag vilda planer för året. Vad som redan är bestämt är äventyrsloppet på Hawaii i maj. Tiden dit är väldigt härlig. All planering. Först att planera hur jag ska resa och hur långt innan loppet jag ska åka dit för att acklimatisera mig. Sedan det spännande med att planera utrustning. Den biten tar stor del av mina tankar redan.

Jag upptäckte att jag inte riktigt har koll på vad jag har. Bland det obligatoriska här är att man ska ha ett liggunderlag. Så jag började fundera på vad jag skulle satsa på. Men så innan jag åkte till Bermuda och var och rotade i mitt skåp med diverse utrustning, upptäckte jag att jag ju hade ett riktigt bra liggunderlag redan. Det är litet och lätt och tar inte stor plats. Det är uppblåsbart. Men jag har inte använt det tidigare. Det var när jag var på vinterloppet i Finland som jag skaffade det, men inte kom så långt att jag behövde använda det.

Jag kanske borde göra en inventarie lista på vilka grejor jag har.

Jag köpte också för ett tag sedan en ny pannlampa. Det var bara det att det visade sig vara speciella batterier till den. Men jag skaffade sådana här i veckan. Otroligt vilken stark lampa. Tror inte jag har sett något liknande tidigare. Den ska det bli fint att springa med på Hawaii.

Sammanfattning. Det har mer och mer gått upp att det nog var en större utmaning med THE challenge än jag trodde.

När jag vid nummerlappsutdelningen fick en startlista såg jag att det totalt var 70 anmälda till hel challenge, det var alltså både män och kvinnor. Sedan vet jag ju inte om någon efterskänkt sig.

I resultaten ser jag att det är 17 kvinnor och 30 män som gått i mål. Alltså 23 som brutit på en eller annat tidpunkt. Så min placering att komma på 30:de plats bland männen totalt ser jag ändå inte som något dåligt resultat.

Och allra först när jag anmälde mig tänkte jag att kunde jag göra all loppen på 6:45 så var det inte tokigt. Sedan gick träningen ju så bra tidigare i höst att jag satte ner målet till 6:30 och som utopi kanske 6:15.

Men sedan kom ju förkylningen i december. Några veckor helt utan löpning. Och sen när det närmade sig sig avresa hade jag 2 tillkämpade veckors träning.

Att då klara av utmaningen och göra den på 6:55 får jag vara väldigt nöjd med.

Jag var väldigt orolig efter lördagens lopp när GPS:en sa att jag borde ha en återhämtning på bortåt 50 timmar.

Efter marathonet var återhämtningsbeskedet 41 timmar. Och det blir det inga problem med. Ingen löpning, men jag cyklar runt på ön rätt mycket. Skönt för benen.

Bermuda Challenge. Ja nog är det en utmaning alltid. Det är 3 lopp på 3 dagar. Det första är ju nästan inget, en mild. Dagen efter är det 10 km, för att avslutas med ett marathon.
En av grejerna när jag åker ut så här är att det inte brukar vara andra svenskar, så man kan sedan "skryta med" att blivit bäste svensk.
Men när jag hämtade ut nummerlapp och kollade i startlistan visade det sig att det var 2 svenskar till, och yngre än mig. Avsikten också.
Milen gick klockan 7 i fredags kväll. Min förhoppning var att klara den på 10 minuter. Och det gjorde jag med glans. Tiden blev 9:17.
I går var det så 10 km. Milen kändes inte i benen. Det visade sig att det var rätt kuperad bana. Det tyckte jag inte hade framgåt av banprofilen. Men jag satsade, målet var att fixa det på 1:10 ca. Och igen blev det med glans, 1:05.
Men i morse var det tufft att komma upp och tänka att det var en mara som skulle avklarad. I går kväll hade vadmusklerna levt sina egna liv.
Vädret i dag artade sig bra, lite vind och sol.
Och igen var det en tuff bana. Första varvet var kämpigt, men jag klarade halvmaraton på ca 2:30. Men inför varvningen var det nära att jag brott. Men jag gav mig inte, ut på varv 2. Nu hade det blivit riktigt varmt, men efter ett tag rullade det på.
Nu fanns det gel på vätskestationerna, och det hjälpte.
Men efter 30 började jag få känning av kramp i baksidan av låren. Jag fick stanna några gånger och stretcha.
Förhoppningen var att klara loppet på 5:15 ca, men det insåg jag snart var kört.
Resultatet blev 5:40, godkänt det med.
Nu var det ingen kö till massagen.
På väg till mitt boende blev det mjölk, öl och en Angus Steam. Få se om jag blir hungrig lite senare.
Jag tror inte totalresultatet kommer att ligga så jätte långt ifrån den ursprungliga tidsideen på 6:45. Träningen gick väldigt bra i höst, men så åkte jag på en rejäl förkylning i december så det blev några veckor utan löpning. Och sedan bara 2 veckor hårdträning innan jag åkte.

Omvärderat. I dag har jag cyklat från där jag bor på Bermuda till i princip öns norra ände. Och det var väldigt upp och ner. Profilerna för loppen visar inte så värst svår löpning. Men efter att ha cyklat på vissa av sträckningarna som det ska springas undrar jag om jag nog borde omvärdera mina mål. Jag fick väldigt ofta växla från växel till växel. Och ofta ligga i lägsta växeln. Men vi springer andra hållet mot vad jag cyklade. I vilket fall som helst ska det bli spännande att springa.
Ursprungligen hade jag som "mål" att klara det hela på 6:30, för att en period gå ner till 6:15. Men jag får nog säga att klarar jag det på 6:30 är det snudd på sensation.

Packad och glad igen. Så, nu är allt klart för avfärden i morgon. Det bär iväg till Bermuda och ”lite” löpning.

Jag ska ju mellanlanda i USA på vägen dit, och det blev lite problem med det. Jag sökte ju sådant där förenklat inresetillstånd, men efter att de tänkt fick jag avslag på det. Jag hade ju gud bevars varit i Iran, och då kan man ju inte bli insläppt i USA hus som helst. Men jag fick söka riktigt visum i stället. Och efter lite nervositet och intervju på ambassaden gick det vägen. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick visum för 10 år.

Under intervjun frågade de vad jag skulle göra i USA. Ja, det är ju inte dit jag ska. Jag ska till Bermuda. Och göra vadå? Springa maraton. Jaha, och vad gjorde du i Iran då? Sprang maraton. Och du var i Uganda i början av november. Vad gjorde du där? Sprang maraton. Ja. ja, någon hobby ska man ju ha. J

Sedan i december hade jag en envis förkylning. Blev inte mycket springande på ett tag där. Lite streck i räkningen. Men sedan efter jul var det så pass att jag började springa igen. Jag hade förhoppningen att få till en n100 vecka den här veckan. Men jag lyssnade på kroppen som tyckte att det var lite i tuffaste laget. Nu får vi se hur det går på Bermuda.

Det är 3 lopp på 3 dagar. Börjar lite lugnt på fredag med bara 1,6 km. Det kortaste jag någonsin sprungit. För att sedan gå upp till 10 kim på lördagen, och sedan kommer kreskendot  på söndagen med ett maraton.

Jag passar på att stanna där nästan 2 veckor. Jag har bokat en mountain bike så att jag kan ta mig runt ordentligt. Ön är ju inte speciellt stor.

Första veckan ser vädret inte så där lysande ut, men efter loppen blir det nog bättre. Vattentemperaturen verkar ligga på strax över 20 grader. Ska bli skönt.

Förkylt värre. Finns det något värre att bli drabbad av än en ordentlig förkylning i slutskedet av uppladdningen inför ett viktigt lopp.

I tisdags förra veckan var jag ute på en runda på ca 22 km. Det var första gången jag kom upp över 20 efter Uganda loppet. Det kändes bra och jag var på gång att klättra upp i distanserna. Men vad kommer dagen efter? Jo, en ordentlig förkylning. Jag känner mig hängig, tjock i halsen och snorar en del ibland. Men ingen feber. Finns det något värre än när en man blir förkyld?

De första dagarna gick jag över till stavgång i stället. Men sedan har jag till och med hoppat över gym-träningen ett par gånger. Och nu har det inte blivit stavgång heller. Det är alltså mindre än 1 månad till loppen på Bermuda. Resan är bokad och betald och går inte så lätt att avboka utan att jag förlorar en massa pengar. Jag får hoppas att förkylningen är över till julafton, och sedan får jag träna järnet. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av loppen. Jag får väl revidera min tilltänkta totaltid. Efter sommaren och när jag anmälde mig tänkte jag att de väl skulle gå på 6:45. När det senare gick bättre var mina tankar nere på 6:30, för att strax innan jag åkte till Uganda ”drömma” om 6:15. Men nu är jag väl tillbaka på 6:45.

Inget spring i dag. I dag tyckte jag inte ens att det var lönt att göra ett försök att springa. Frugan och jag var hembjudna till några kompisar på middag i går. Och av erfarenhet vet jag att där blir det både god mat och gott dricka. Och det slog inte fel denna gång heller.

När jag vid frukost kollade mitt blodtryck var det av sådan beskaffenhet att jag inte ens ville registrera det. En sådan plump i protokollet ville jag inte ha.

Men i övrigt mådde jag inte dåligt alls. Hade bara sovit lite för lite.

Så i dag blev det en rejäl stavgångsrunda. Jag var ute ca 1:45 h. Det var skönt med lite omväxling. Jag har satsat mycket mer på löpningen i höst så det här avbrottet var välkommet.

I morgon får det bli den vanliga morgonrundan med hunden.

Trycket åter ok. Sedan ca 1,5 år har jag medicinerat för högt blodtryck. Det är ju konstigt att jag med min träning har drabbats av det. Samtidigt har jag en längre period medicinerat med lätt antidepressiv medicin för att förhoppningsvis få bukt med min ständiga trötthet.

Efter sommaren byte läkaren ut den medicinen jag tog mot en annan. Men den blev jag bara ännu tröttare av trotts att jag bara tog 2,5 mg av den. Så till slut bestämde jag mig för att skippa den och se vad som hände.

Blodtrycksmedicinen doktorn till slut satte in hade även vätskedrivande verkan. Men trycket varierade ändå väldigt under dagen. Men sprang jag mycket, eller som i Uganda, svettades en del kände jag mig lite snurrig. Tecken på lågt blodtryck. Hemma mätte jag trycket flera gånger under dagen och det var ibland rejält lågt.

Så även här tog jag ett eget beslut att skippa blodtrycksmedicinen och se vad som skulle hända. Det har nu gått några dagar och nu verkar trycket helt normalt utan tabletterna.

Det ska ju inte vara så att man tar medicin som man får biverkningar av och måste ta andra tabletter för att motverka det. Vem vet, det hade kanske kommit andra biverkningar så att jag behövt ta ytterligare medicin för att motverka.

Nästan ”back on track”. En vecka efter maran I Uganda började jag så smått jogga igång igen. Det kändes rätt så tungt. Jag tänkte att det här blir tufft att komma igen efter en sådan urladdning. Men till saken hör att jag efter en vecka hemma fick något strul med magen. Det gjorde ju inte löpningen bättre. Inte var det heller bättre av att det under min bortavaro hade kommit lite snö. Det gjorde ju inte löpningen lättare.

När så magen hämtat sig och det mesta av snö och is var borta igen, så i fredags tog jag min fartleks runda innan gymet. Och här fick jag kvitto på att det inte stod fullt så illa till. Min så kallade 54 minuters runda tog nu åter 47 minuter. Precis som den gjort strax innan jag åkte iväg. Och löparklockan sa att återhämtningstiden inte var allt för lång.

I går tog jag då en halvlång skogsrunda med hunden. Inte allt för snabbt tempo men jag var ute i dryga 1:17. Inte nu heller fick jag speciellt hård löprestriktion.

Så i dag skulle jag ut själv på en smålång runda. Det kändes något motigt, men jag kämpade på. Fick visserligen gå så fort det blev motlut. Det blev en runda på 15,26 km med ett tempo på 7:22 per k. Inte så illa. Men nu vart löparrestriktionen på över 40 timmar. Så för att komma tillbaka fräsch är det väl bara till att lyda.

Innan jag åkte till Uganda hade jag en VO2max på 41, och nu efter har den sjunkit till att pendla mellan 35 och 36. En bit tillbaka alltså. Men det är också 1,5 månad till nästa mara.

Uganda och The Rift Marathon.

Loppet var delvis välgörenhet. Överskottet skulle gå till handikappade barn och ungdomar i området. Jag hade också gjort en uppmaning i löparklubben om att om någon hade lite överblivna kläder eller dyligt kunde jag ta med. Men det var faktiskt 2 i klubben som verkligen hade hörsammat detta. De hade gjort garderobsrensning. Flera kg kläder. Jag trodde inte jag skulle få med det. Men max bagaget var 30 kg. Själv packade jag lätt. Tog de här kläderna och annat i en stor trunk. Sedan spände jag fast trunken och min ryggsäck så att det bara blev ett kolli.

Vi skulle träffas i Fort Portal på torsdagen. Men eftersom resan dit är lång bestämde jag mig för att åka en dag tidigare. Från flygplatsen, Entebbe, till Fort Portal skulle det ta 4-5 timmar. Arrangören kunde ordna taxi till mig. Men jag ville ha lite ytterligare äventyr, så jag bestämde mig för att åka lokaltransport dit. Taxi från flygplatsen till minibuss stationen i Entebbe – minibuss in till Kampalas busstation (vi var 3 i bussen när vi började och smock full innan vi var framme). Buss till målet. Ingen tidtabell. Bussen gick när den var full. Jag hade landat klockan 4 på morgonen och kom in till Kampala strax före 7. Eftersom jag var så tidig blev det inte så lång väntan innan bussen gav sig iväg. Till Fort Portal tog det sedan ca 5 timmar.

Stället jag skulle bo på låg en liten bit utanför staden. Hade fått rådet att ta en taxi, men när jag kom av bussen kom det fram en motorcyklist och frågade vart jag skulle. Jag hade mycket bagage, men det sa han inte var något problem. En stor trunk med grejor till barn tog han på styret, ryggsäcken tog jag på mig och hoppade upp, och iväg bar det. Det här är det lokala transportmedlet. Det finns massor av motorcyklar, de håller på strategiska ställen i staden eller utanför. Patrullerar vägarna. Så när jag var ute och gick kom de hela tiden och frågade om jag skulle ha lift.

Det visade sig vara ett trevligt ställe jag skulle bo på. Ville man ha middag på kvällen lagade de en meny. Sedan satt alla som bodde där runt ett stort bord och åt gemensamt. Alltså inte bara deltagare i loppet. Man pratade om allt möjligt. Samma var det till frukost, efterhand som man kom upp satt man där sedan i godan ro och käkade och snackade, gamla som unga.

Efter middagen första kvällen stöp jag i säng. Jag hade inte sovit på 1,5 dygn.

På torsdagen tog jag en lång promenad runt staden och ner till marknaden. Lunch åt jag på en högst lokal inrättning. Det stod några grytor i rummet innanför serveringsborden. Jag viste ju inte vad som var vad så jag bad om en tallrik med lite av varje. Det var lite ljusbrunt ”mos”, ett vit ”mos, plataner lagade i bananblad, böngryta och en köttgryta (troligen get). Inte tokigt alls, men ingen kulinarisk höjdare.

Nere vid marknaden fastnade jag för försäljare av gräshoppor. Det fanns både levande och stekta. Det fick bli en påse stekta att ha som tilltugg till kvällsdrinken. Inte tokigt alls. Innan hemresa köpte jag en större påse dito som jag nu gottat mig i en dryg vecka efter hemkomsten. Här hemma har jag spetsat dem med lite chili pulver. Gott till en kvällswiskey.  

Käcka gräshoppor - kittlar dödsskönt i kistan.

Det här var alltså uppladdningen inför maran. Inga problem med magen.

Innan jag lade mig på kvällen tog jag alla mina piller samt ett par elektrolytpiller. Sammaledes på morgonen.

 

Det fanns ytterligare en svensk deltagare. En engelsman som bott i Sverige i 25 år. Det här var hans första maraton. Han hade nyligen fyllt 50 och ville markera det med något speciellt.

Fort Portal och där vi skulle springa ligger på 1500-1600 meters höjd. Sedan jag kom ner drack jag rödbetsjuice morgon och kväll, frystorkat pulver. Det ska ju öka syreupptaget. Tror nog det hjälpte något.

Tävlingsdagen serverades frukost från klockan 5. Vi skulle bli hämtade 6:15 för transport ca 8 km till en lyxlodge där start och mål var. De lokala vägarna är inte av denna värld. Det gällde att se till att inte bli åksjuk.

Banan var en rundbana på ett varv med en liten vändpunkts grej på ett ställe på knappt 2 km ut och tillbaka. Vändningen var vid en banan som lagts på marken.

Vi hade fått reda på att banan skulle vara ”böljande”, men det var ordentligt böljande. Rena tsunami vågorna, upp och ner hela tiden. Branta backar som gick rakt upp i himlen, fast det var inget himmelrike. Snarare rena helvetet. Det var möjligtvis alldeles i början som jag sprang en del av backarna upp.

 

Vi var inte värst många internationella deltagare. Ca 30 st, och då var det några som skulle springa halv maraton. Det kanske var totalt ca 50 deltagare på marathonet.

Starten skulle gå 7:30, men vi blev lite försenade för att alla som skulle vara vid kontrollerna skulle hinna ut.

Här hemma har jag ju sprungit utan min ”ställning” på träningsrundorna, sedan operationen. Men ett helt maraton och böljande dessutom vågade jag inte ge mig i kast med utan den. Och det visade sig vara rätt beslut.

När starten gick tog det inte lång stund innan jag var ensammen men inte sist, och så var det hela loppet igenom.

Det ända som skulle finnas vid kontrollerna var vatten. Så jag hade blandat i ordning en rätt stark blandning sportdryck. Det var mitt geting pulver, aminosyra och en regelrätt sportdryckspulver. Och som droppbag strax efter halvan hade jag en halvliters flaska dito samt några gel som väntade på mig.

Vi hade blivit rekommenderade att springa i terräng skor för eventuellt leras skull. Men jag har inga terrängskor som jag har sprungit så långt i. Så det fick bli mina vanliga lätta löparskor.

Som tur var hade det inte regnat dagen innan så det var inte allt för mycket lera. Det var bara på ett ställe som det var rejält med lera. Där fick jag vänta medan en lastbil tog sig igenom leran först.

Banan gick på småvägar och stigar. Förbi hus, byar och fält med folk som jobbade. Det var inte långa sträckor utan människor som stod och tittade. Jag vet ju inte hur jag såg ut, men jag kan tänka mig att jag inte var allt för fräsch efter halvan. Vid ca 24 km var det någon som ropade efter mig: ”You will die before you get to the finish”.

Utsikt över The Rift, som get loppet dess namn.

Vid ca 27 började jag få kramp i lårens baksidor när jag försökte ”springa”. Så därefter blev det inte mycket av det. Elektrolyt tabletter jag tagit räckte tydligen inte. När jag hade ca 5 km kvar kom en ambulans och gav mig en dryck med saltlösning. Ett tag senare gick det så smått att shuffla mig framåt.

Jag såg på klockan att jag nog skulle klara mig precis under 7 timmar. Och det gjorde jag också på maraton distansen. Men målet låg en bit till bort. Min GPS visade 42,82 och tiden 7:05. Men det var det mest sceniska marathonet jag sprungit. Jag var tvungen att genomföra för det blir nog inga fler resor hit för mig. Och inte hade jag ont i ryggen varken under eller efter loppet.

Men jag kom inte sist. Tror det var min bästa placering någonsin. Jag kom som tvåa i M60 och som tvåa bland svenskar.

Dagen efter umgicks vi med de handikappade och deras familjer.

På måndagen var jag ute på en schimpanssafari. https://www.youtube.com/watch?v=qHUKUl8JrYs

Och när jag kom hem hade jag återigen inte sovit på 1,5 dygn.

Nu gäller det att komma i hårdträning till nästa äventyr som är i januari. Mer härom senare.

Redan 1 vecka efter loppet var jag ute och sprang lite lätt. Snö och modd, så det var lite tungt. Men det var inte bara därför det gick tungt, det tar ett tag för mig att komma tillbaka efter en sådan här urladdning.