Uganda och The Rift Marathon.

Loppet var delvis välgörenhet. Överskottet skulle gå till handikappade barn och ungdomar i området. Jag hade också gjort en uppmaning i löparklubben om att om någon hade lite överblivna kläder eller dyligt kunde jag ta med. Men det var faktiskt 2 i klubben som verkligen hade hörsammat detta. De hade gjort garderobsrensning. Flera kg kläder. Jag trodde inte jag skulle få med det. Men max bagaget var 30 kg. Själv packade jag lätt. Tog de här kläderna och annat i en stor trunk. Sedan spände jag fast trunken och min ryggsäck så att det bara blev ett kolli.

Vi skulle träffas i Fort Portal på torsdagen. Men eftersom resan dit är lång bestämde jag mig för att åka en dag tidigare. Från flygplatsen, Entebbe, till Fort Portal skulle det ta 4-5 timmar. Arrangören kunde ordna taxi till mig. Men jag ville ha lite ytterligare äventyr, så jag bestämde mig för att åka lokaltransport dit. Taxi från flygplatsen till minibuss stationen i Entebbe – minibuss in till Kampalas busstation (vi var 3 i bussen när vi började och smock full innan vi var framme). Buss till målet. Ingen tidtabell. Bussen gick när den var full. Jag hade landat klockan 4 på morgonen och kom in till Kampala strax före 7. Eftersom jag var så tidig blev det inte så lång väntan innan bussen gav sig iväg. Till Fort Portal tog det sedan ca 5 timmar.

Stället jag skulle bo på låg en liten bit utanför staden. Hade fått rådet att ta en taxi, men när jag kom av bussen kom det fram en motorcyklist och frågade vart jag skulle. Jag hade mycket bagage, men det sa han inte var något problem. En stor trunk med grejor till barn tog han på styret, ryggsäcken tog jag på mig och hoppade upp, och iväg bar det. Det här är det lokala transportmedlet. Det finns massor av motorcyklar, de håller på strategiska ställen i staden eller utanför. Patrullerar vägarna. Så när jag var ute och gick kom de hela tiden och frågade om jag skulle ha lift.

Det visade sig vara ett trevligt ställe jag skulle bo på. Ville man ha middag på kvällen lagade de en meny. Sedan satt alla som bodde där runt ett stort bord och åt gemensamt. Alltså inte bara deltagare i loppet. Man pratade om allt möjligt. Samma var det till frukost, efterhand som man kom upp satt man där sedan i godan ro och käkade och snackade, gamla som unga.

Efter middagen första kvällen stöp jag i säng. Jag hade inte sovit på 1,5 dygn.

På torsdagen tog jag en lång promenad runt staden och ner till marknaden. Lunch åt jag på en högst lokal inrättning. Det stod några grytor i rummet innanför serveringsborden. Jag viste ju inte vad som var vad så jag bad om en tallrik med lite av varje. Det var lite ljusbrunt ”mos”, ett vit ”mos, plataner lagade i bananblad, böngryta och en köttgryta (troligen get). Inte tokigt alls, men ingen kulinarisk höjdare.

Nere vid marknaden fastnade jag för försäljare av gräshoppor. Det fanns både levande och stekta. Det fick bli en påse stekta att ha som tilltugg till kvällsdrinken. Inte tokigt alls. Innan hemresa köpte jag en större påse dito som jag nu gottat mig i en dryg vecka efter hemkomsten. Här hemma har jag spetsat dem med lite chili pulver. Gott till en kvällswiskey.  

Käcka gräshoppor - kittlar dödsskönt i kistan.

Det här var alltså uppladdningen inför maran. Inga problem med magen.

Innan jag lade mig på kvällen tog jag alla mina piller samt ett par elektrolytpiller. Sammaledes på morgonen.

 

Det fanns ytterligare en svensk deltagare. En engelsman som bott i Sverige i 25 år. Det här var hans första maraton. Han hade nyligen fyllt 50 och ville markera det med något speciellt.

Fort Portal och där vi skulle springa ligger på 1500-1600 meters höjd. Sedan jag kom ner drack jag rödbetsjuice morgon och kväll, frystorkat pulver. Det ska ju öka syreupptaget. Tror nog det hjälpte något.

Tävlingsdagen serverades frukost från klockan 5. Vi skulle bli hämtade 6:15 för transport ca 8 km till en lyxlodge där start och mål var. De lokala vägarna är inte av denna värld. Det gällde att se till att inte bli åksjuk.

Banan var en rundbana på ett varv med en liten vändpunkts grej på ett ställe på knappt 2 km ut och tillbaka. Vändningen var vid en banan som lagts på marken.

Vi hade fått reda på att banan skulle vara ”böljande”, men det var ordentligt böljande. Rena tsunami vågorna, upp och ner hela tiden. Branta backar som gick rakt upp i himlen, fast det var inget himmelrike. Snarare rena helvetet. Det var möjligtvis alldeles i början som jag sprang en del av backarna upp.

 

Vi var inte värst många internationella deltagare. Ca 30 st, och då var det några som skulle springa halv maraton. Det kanske var totalt ca 50 deltagare på marathonet.

Starten skulle gå 7:30, men vi blev lite försenade för att alla som skulle vara vid kontrollerna skulle hinna ut.

Här hemma har jag ju sprungit utan min ”ställning” på träningsrundorna, sedan operationen. Men ett helt maraton och böljande dessutom vågade jag inte ge mig i kast med utan den. Och det visade sig vara rätt beslut.

När starten gick tog det inte lång stund innan jag var ensammen men inte sist, och så var det hela loppet igenom.

Det ända som skulle finnas vid kontrollerna var vatten. Så jag hade blandat i ordning en rätt stark blandning sportdryck. Det var mitt geting pulver, aminosyra och en regelrätt sportdryckspulver. Och som droppbag strax efter halvan hade jag en halvliters flaska dito samt några gel som väntade på mig.

Vi hade blivit rekommenderade att springa i terräng skor för eventuellt leras skull. Men jag har inga terrängskor som jag har sprungit så långt i. Så det fick bli mina vanliga lätta löparskor.

Som tur var hade det inte regnat dagen innan så det var inte allt för mycket lera. Det var bara på ett ställe som det var rejält med lera. Där fick jag vänta medan en lastbil tog sig igenom leran först.

Banan gick på småvägar och stigar. Förbi hus, byar och fält med folk som jobbade. Det var inte långa sträckor utan människor som stod och tittade. Jag vet ju inte hur jag såg ut, men jag kan tänka mig att jag inte var allt för fräsch efter halvan. Vid ca 24 km var det någon som ropade efter mig: ”You will die before you get to the finish”.

Utsikt över The Rift, som get loppet dess namn.

Vid ca 27 började jag få kramp i lårens baksidor när jag försökte ”springa”. Så därefter blev det inte mycket av det. Elektrolyt tabletter jag tagit räckte tydligen inte. När jag hade ca 5 km kvar kom en ambulans och gav mig en dryck med saltlösning. Ett tag senare gick det så smått att shuffla mig framåt.

Jag såg på klockan att jag nog skulle klara mig precis under 7 timmar. Och det gjorde jag också på maraton distansen. Men målet låg en bit till bort. Min GPS visade 42,82 och tiden 7:05. Men det var det mest sceniska marathonet jag sprungit. Jag var tvungen att genomföra för det blir nog inga fler resor hit för mig. Och inte hade jag ont i ryggen varken under eller efter loppet.

Men jag kom inte sist. Tror det var min bästa placering någonsin. Jag kom som tvåa i M60 och som tvåa bland svenskar.

Dagen efter umgicks vi med de handikappade och deras familjer.

På måndagen var jag ute på en schimpanssafari. https://www.youtube.com/watch?v=qHUKUl8JrYs

Och när jag kom hem hade jag återigen inte sovit på 1,5 dygn.

Nu gäller det att komma i hårdträning till nästa äventyr som är i januari. Mer härom senare.

Redan 1 vecka efter loppet var jag ute och sprang lite lätt. Snö och modd, så det var lite tungt. Men det var inte bara därför det gick tungt, det tar ett tag för mig att komma tillbaka efter en sådan här urladdning.