Jag sprang Iran.

Jag har nu kommit hem från Iran-äventyret och hunnit landa.

En vecka innan avresa fick jag i alla fall till det med en runda på 28,5 km. Efter det ”förstod” jag att det med största sannolikhet skulle gå vägen med maran.

Iran kan man inte åka till utan visa. Vi hade fått ett par dokument på farsi, inbjudan från idrottsministeriumet och ett från reseorganisationen där nere. Jag skickade in mina papper till deras ambassad drygt 3 veckor innan avresa och fick visat godkänt på ca 10 dagar. Värre var det för andra hörde jag när jag kom ner. Vissa fick åka till ambassader i deras länder för att hämta tillbaka passen och söka visa vid inresan. Andra fick över huvud taget inte visa. Det gällde alla engelska och USA deltagare.

Vi skulle träffas i en stad som heter Shiraz och därifrån springa till Persepolis, var det tänkt. När jag sökte resor dit visade det sig att jag skulle komma fram mitt i natten. Så jag åkte så att säga en dag tidigare för att hinna acklimatisera mig bättre.

På torsdag eftermiddagen var första nummerlappsutdelningen, och jag var där direkt för att få lite information.

Ban sträckningen hade ändrats. Vi skulle inte springa från Shiraz till Persepolis. Vi skulle börja vid Necropolis och springa 17,8 km rakt fram för att vända. Springa tillbaka till avfarten till Persepolis och fram till en rondell vid infarten till Persepolis, tillbaka till stora vägen och sedan tillbaka till Necropolis.

Hela loppet höll på att dras in eftersom det var tänkt att ha målgången inne i Persepolis. Och det kan jag nästan förstå. Alla känner ju historien om killen som sprang från Marathon till Athene för att meddela att Atenarna vunnit. Vunnit över Perserna och dess kung, som bodde i ….. Persepolis. Det var någon högt uppsatt i Iran som tyckte det skulle vara förnedrande att ett maraton hade målgång i Persepolis.

Tiden i Shiraz fördrevs med att kolla staden, hitta lokal mat och snacka med andra deltagare. Det visade sig att vi från Sverige var ordentligt representerade, hela 9 stycken. Fast här var jag ju i princip dubbelt så gammal som de andra.

På fredagseftermiddagen var det en guidad stadstur. Intressant. Men jag hade nog inte gått så mycket dagen innan en mara om jag inte haft det på programet. Det var en som hade igång sin GPS och meddelade när vi var färdiga att vi gått 19 km.

Jag var ju lite orolig hur min rygg skulle klara loppet efter det här. Jag hade inte mina cylindrar med mig, utan bara ett stödbälte. Och efter operationen hade jag klarat mig utan cylindrar hittills. Men det skulle visa sig att jag inte behövde vara orolig. Jag gick ju en hel del på egen hand också dagarna före loppet. Jag hade bestämt mig för att under den här resan inte göra mina ryggövningar, utan låta ryggmusklerna hämta sig. Och det tror jag var rätt strategi.

Något att vara mer orolig för var att loppet gick på 1600 meters höjd. Men från det jag kom till Shiraz hade jag 2 gånger om dagen druckit rödbetsjuice. Sådan där i pulverform som blandas med vatten. Och i sportdrycken jag tog med till loppet hade jag dito starkare blandning. Under loppet hade jag inga som helst känningar av att det var hög höjd. Det ända var i så fall att pulsen var 15-20 slag högre än normalt.

På löpdagen var det frukost från 05:00, och bussarna skulle gå 06:30.

När vi kom ut till startplatsen var det fullt med folk, massa iranier och media. Vi blev snart omringade. Alla iranier ville bli fotograferade med en utlänning. Och med mig var det väl lite speciellt. Jag hade ett linne i svenska flaggan, på kepsen fram en svensk flagga, jag är tämligen lång, har tjusiga mustascher och är lite äldre. Det surrade i luften av drönare med filmkameror.

Jag var lite orolig för att det skulle bli ett tråkigt lopp. 17,8 km nästan rak väg ut och nästan det samma tillbaka. Och vi trodde ju inte att det skulle vara några åskådare. Men oj vad vi tog miste. De första drygt 7 km var som vi trott.

 Men sedan kom vi fram till Marvdasht, det var smockat med folk längs vägen. Alla skrek och hejade på oss, höll upp skyltar med välkommen och en massa annat. Det var nästan så tårarna började komma. Det här hade vi inte räknat med. Och det märktes att de menade vad det stod på skyltarna och vad de skrek. Jag har tidigare sagt att de bästa marorna är de med amerikansk publik, men det gäller inte längre. Bästa publiken är tveklöst den iranska.

Efter vändningen började det tunnas av lite med publiken. Jag var ju bland de sista. Men det var ändå folk som sprang med mig några meter, ville att jag skulle stanna så de kunde fotografera mig. Men där gick gränsen, inte stanna.

Vi hade fått besked att det skulle vara ca 4 km mellan vätskestationerna, och här skulle finnas vatten – sportdryck – ibland bananer och dadlar – karameller. Men det ända jag såg var vatten. Som tur var hade jag egen specialblandning (vitargo, maltdroxin, rödbeta och aminosyror) som räckte till lite drygt halva loppet.

Första timmen sprang jag på nästan bättre än väntat, hade 10 km på 1:07. Halvmaran hade jag på ca 2:30. Men när det blev bara vatten att dricka gick ”farten” också ner.

Någon lyckades ta en bild av mig bakifrån.

Efter att ha vänt vid Persepolis och kommit ut på stora vägen igen skrek kroppen efter energi. Jag försökte få funktionärer att förstå att jag var tvungen att få någon form av energi. Till slut kom någon med några karameller som jag tuggade i mig och svalde ner med vatten. Det började så småningom lätta något på de sista km. 500 meter innan mål fick jag dessutom en banan, även om den där kanske inte gjorde så stor nytta.

Vägarna hade i stort sett varit avstängda för trafik. Men när jag kom ut på stora vägen efter Persepolis släptes trafiken på. Jag hade ca 7 km kvar. Det kom polisbilar och körde vid sidan av mig och försökte övertala mig flera gånger att hoppa in i deras bil för transport den sista biten. Men maxtiden var 6 timmar, och jag såg att det skulle jag definitivt klara, så jag vägrade att ta lift.

När jag hade ca 1 km kvar och vände mig om hade jag en hel kö av bilar efter mig. Jag misstänkte att jag var sist. Innan hade jag haft några efter mig. När jag närmade mig målet möttes jag av jubel. Och när jag passerat målet och hittade en bänk att kunna sätta mig omringades jag av iranier, alla ville fotografera mig. Alla frågade hur gammal jag var. På engelska sade jag åt dem, att vad som än händer – om polisen försöker dra in er i sina bilar – ge inte upp. De förstod precis vad jag menade.

5-10 minuter efter min målgång kom det ytterligare en löpare, en från Irland. Man han fick inte det mottagandet som jag fick.

Loppet var ju egentligen inte tillåtet för kvinnor, men det fanns två modiga iranska tjejer som lyckats få tag på nummerlapp och efter väl förrättat värv fick sin medalj. Fler tjejer kommer att följa, var så säkra.

På programmet efter loppet stod det en guidad tur till Persepolis. Men det var inget som mina ben var intresserad av. Jag tror att minst hälften av deltagarna gjorde som jag och tog bussen direkt tillbaka till Shiraz och en välförtjänt dusch.

På kvällen följde jag med de flesta av svenskarna ner på stan och firade på en restaurang.

Dagen efter stod det något väldigt typiskt iranskt på programmet – picknick och poesi. Det var avslappnande och väldigt trevligt. Och i slutet av denna programpunkt måste jag ”rusa” för att följa med på en rundresa genom Iran. Shiraz – Esfahan – Kashan – Tehran. Det blev en trevlig resa med mycket gående och möte med trevliga iranier och god mat.

Jag kan varmt rekommendera en resa till Iran. Man blir så väldigt varmt välkomnad.

Vinaren var en iranier, med tiden 2:43

Ettan och tvåan bland internationella löpare var svenska.

Tredje internationella var från Danmark.

Min tid var 5:44.

Förr i tiden drömde jag om att komma ner till 4 timmar, men insåg att det var en utopi. Nu får jag kanske acceptera att under 5 timmar är en utopi. Men jag kämpar på så får vi se. Det slutliga resultatet efter operationen har nog inte infunnit sig ännu.

De senaste åren har jag inte kunnat springa efter en mara förrän efter minst 2 veckor. Efter denna mara var jag igång och sprang utan problem redan efter 1 vecka.