Länge sedan. Jag har liksom inte känt mig upplagd för att lägga upp något på ett tag. Ska försöka uppdatera er på vad som hänt och hur läget är.
I maj var jag iväg på ett lopp i Nordirland. Det skulle vara som ersättning för det uteblivna loppet i Jordanien. Det fanns 100 km och 50 km att välja på. Jag hade först tänkt mig den på 100, men vid genomgången av loppet på plats insåg jag att om jag skulle klara något så var det de 50. Det var också så att om jag valt de 100 och då kanske blivit avlyft efter 50 hade jag inte kommit till den sträckan som löpte längs med kusten och som var den naturaliska fantastiska delen. Vill ni läsa och se bilder om loppet kan ni göra det på klubbens sida: http://www2.idrottonline.se/UppsalaLK/ArsbastalistorResultatochRekord/Resultat2015/CausewayCrossing/
När jag kom hem efter det här tog jag det lugnt ett tag som jag brukar.
Jag var också för fullt igång med planeringen av löparklubbens resa för året. Denna gång bar det av till Istanbul.
När jag sedan kom igång igen i mitten av juni kändes allt bra. Jag tog mina kortare och längre rundor som det var tänkt. Men så i juli började det igen kännas lite sämre. Istanbul maran var ju i mitten av november, där var maxtiden 5:30. Jag började lite fundera om jag nu skulle klara det, men jag kämpade på och tänkte att det nog skulle lossna. Tiden gick och inte gick det bättre, snarare tvärtom. Det var så jag funderade på vad jag skulle i Istanbul och göra.
Jag hade också kontaktat min läkare igen. Ville ha mina B-vitaminsprutor lite oftare. Men se det ville han inte. Jag fick till att få en ny MRI undersökning. Den visade ju bara att min rygg ser ut som den gör. Förträngningen längre upp i ländryggen hade vuxit. Nervrötterna längst ner i ländryggen är fortfarande klämda. Och läkarna tror egentligen inte att jag har de problem jag har eftersom jag ju springer en del.
Så då fick jag för mig att göra en egen undersökning. Jag mätte mig på morgonen och sedan i slutet av eftermiddagen. Jag var 25 mm kortare i slutet av eftermiddagen. När det görs en MRI så ligger man ju ner och de ser då inte hur inklämda nerverna blir. Nu började min läkare lyssna lite på mig. 10 mm skillnad kunde det ju vara men när det blev 25 var det rent inte bra. Jag fick en remiss till en neurokirurg.
Och här i oktober tänkte jag att jag får väl själv se till att få lite mer B-vitamin. Har ju kört med spray innan, men det var nu så dyrt. Hittade i stället flytande att droppa under tungan. Jag tog ju “lite” mer än den rekommenderade dosen. Vilken befrielse, jag kunde springa bättre igen. Istanbul skulle nog inte vara några problem, jag var ute på rundor närmare 30 km. Det var 3 veckor till maran. Började till och med fantisera om att kanske komma ner omkring 5 timmar. Lite väl optimistiskt med bara 2-3 veckors effektiv träning.
Istanbul blev ett lyckat marathon. Men känsligt. Min bror dog i cancer i mitten av oktober. Alltid efter att jag gått i mål på ett lopp dröjde det oftast inte länge förrän han ringde eller SMS:ade och frågade hur det gått. Men så inte denna gång.
Det var lite si och så med förplägnaden vid kontrollerna. Vid någon saknades det vatten, vid någon hade det tidigare bjudits på banan. Och det ända som serverades var vatten. Inte lätt att springa en mara på bara vatten. Men som tur hade jag några flaskor med egen hemlig blandning. Vid 7 km hade jag varit tvungen att gå på en bajamaja, så det sinkade mig några minuter. Det har aldrig hänt tidigare. Sista 3 km mot mål var uppförsbacke. Jag hade inte trott jag skulle kunna springa här, men på något sätt hittade jag en reserv och sprang för min bror med tårarna sprutande. Jag kom i mål på 5:23. Helt ok efter omständigheterna.
B-vitamin dropparna gjorde att jag i princip var smärtfri i 2 månader, sedan hade jag en liten period med mer smärta och sedan har det blivit lite bättre igen.
Efter Istanbul var jag redan igång och sprang igen efter ca 1 vecka. Men det var ju inte helt ok med löpningen, det “trögade”.
Så var jag på undersökning hos neurokirurgen. Trodde väl inte riktigt på mig. Menade att det inte var mycket att göra. Jag har ju några degenererade diskar och att sätta in diskproteser är jag för gammal för. Men han skickade i alla fall en remiss till en vanlig neurolog. Det visade sig att till en sådan här på Akis var det minst 6 månaders väntetid. Det där accepterade jag inte. Jag åberopade vårdgaranti och fick i stället komma till en läkare i Stockholm. Som vanligt skeptisk till mig och mina problem. Men jag tränar ju mycket. 20 minuters ryggövningar varje morgon, gym 3 gånger i veckan. Sjukgymnasterna jag gått till säger att hade jag inte tränat som jag gör hade jag varit mycket sämre. Läkarna är ju inte vanda med att folk gör något åt sina besvär. I alla fall togs det lite blodprover och jag fick en remis till ENeG och EMG undersökning. Det är en undersökning där man kollar nervsignalerna och liknande. Kom på denna undersökning strax innan jul och bad dem då även skicka resultatet hem till mig. Läkaren i fråga ska jag träffa först på fredag. Men resultatet visade att det i princip är värre än jag visste. “Nervpåverkan med högersidig övervikt kring L5-S1 rotnivå…finns tecken på en mer akut nervskada”. Underbart(?)
Efter som jag inte kan räkna med så mycket hjälp i Sverige har jag de senaste månaderna starkt funderat på att bekosta själv och åka utomlands för hjälp. Jag har varit i kontakt med 3 kliniker. Alla säger olika. Det gäller att göra min egen bedömning och läsa runt på nätet för att sedan ta ett beslut. Jag kommer att åka till Kroatien för operation. Dels gör de så att säga titthålskirurgi och dels kan de lägga in något som heter Gelstix i några av mina diskar. Gelstix är typ plast strängar som läggs in i disken och som sväller upp och lyfter kotan. Det här är allt för nytt och moderna för att göras iSverige. Jag lär kunna börja springa efter ca 3 veckor. Ingreppet ska göras i slutet av januari eller början på februari.
Jag har också börjat få problem med höger fot, som jag misstänker kommer från nervskadorna i ryggen. Det är en knöl på insidan av foten som är större på högerfoten än vänstran. Tror det heter båtbenet. Det är så illa att jag märkt att jag får hål på strumporna vid den. Har inte lika bra styrsel på den foten.
Sedan gäller det att komma igång och träna ordentligt. Jag är anmäld till det första marathonet i Iran i början av april.
Fram till operationen kommer jag att köra på så mycket det går även om det tar sin lilla tid med löpningen. I går var jag ute på dryga 20 km och det gick på 2:48. Alltså ca 30 minuter längre än jag skulle vilja att det tagit.
Andra lopp på agendan under året är: Göta Kanal Run, 50 km per dag i 5 dagar i början av juli. Istria Wine Run, marathon i Kroatien i början av september.
Och ett mål som är mer utopiskt: 100 miles i Danmark i september.

Drömmarna är det sista som överger mig.