Det är inte bara att springa. I dag var jag till sjukgymnast med mitt dålige knä. Jag trodde hon skulle säga att det var vätska i det och behövde tappas eller något sådant. Men så “enkelt” var det inte. Hon gick grundligt tillväga och kollade upp mig totalt vad gäller muskler i båda ben och höfter. Hon såg vad jag inte riktigt sett, att musklerna ovanför det dåligt knäet var en del mindre än vid det friska knäet. Även var det dåligt med musklerna uppe i höften på den sidan. Så hon vill jobba med mig ett tag. Det låter ju lovande.

Jag vågade ju inte riktigt berätta hur mycket jag springer för tillfället. Fast jag ju springer mycket mindre än normalt. Så jag sa kanske bara hälften av vad jag för tillfället gör. Jag berättade ju definitivt inte att jag på förmiddagen i dag hade harvat mig fram ca 15 km. Hon skulle egentligen vilja att jag upphörde springa helt under en tid. Men för mig är det ju nästan liktydigt med en dödsdom. Får väl åtminstone dra ner på längden på rundorna rejält.

Och att jag ska till Athen andra helgen i november för mara vågade jag över huvud taget inte nämna. Det får gå som det går då. Huvudsaken att jag tar mig till mål.