Tankar och funderingar i slutet av sommaren. Ja, förhoppningsvis är det inte riktigt över ännu, men inga värmerekord som tidigare.

Efter att jag kom hem från Spanien hade vi snudd på lika varmt i grader räknat. Men värmen här hemma är mycket jobbigare än där nere. Jag tror att det är för att det är fuktigare luft här hemma, och att man inte förväntar sig det. Där nere ska det vara varmt, punkt slut.

Efter hemkomsten har jag inte kommit igång ordentligt. Det är en massa trädgårdsjobb som har högre prioritering. Vi måste dra in kommunalt avlopp till kåken. Och det kommer antagligen att gå över en bit av tomten som var rena djungeln. En hel del av det har nu röjts. Vilket det ju skulle förr eller senare så att säga.

Sedan är det en massa förvuxna syrenhäckar som ska kapas ner nästan totalt. Men det är bäst att göra på senvintern enligt experterna.

Odlingen i trädgården har inte lyckats speciellt i år. Allt var sent. Juni var kall. 1 squash har vi fått, inga gurkor ännu, och tomaterna kommer inte mer än att vi hinner äta upp dem direkt.

Allt det här är ju i och för sig också “träning” så att säga. Det är hårt jobb i alla fall. Kanske bra att ta det lite lugnt en tid med löpningen.

För tillfället är det över huvud taget inte mycket bevänt med löpningen. Vid långrundan i söndags halkade jag på en lerfläck några 100 meter innan  jag vart hemma, och vred om mitt dåliga knä. På natten hade jag så ont att det var svårt att sova. Så det blev ett besök hos läkaren på morgonen. Vid undersökningen var det något som “floppade” och hon befarade någon form av fraktur. Så det blev remis till röntgen. Och redan vid första bilden sa personalen att det fanns 2 skruvar från tidigare operation (1986 – korsband och ledband). Så min första tanke var att en sådan lossnat. Men jag hade ingen skruv lös (inte där i alla fall).

På kvällen smorde jag in knäet med Voltaren-Tigerbalsam-Capsikumkräm. Och sedan drog jag över ett kraftigt knäskydd. Himmelen vad det brände till en början. Men ont ska med ont fördrivas heter det ju. Nästa morgon var det något bättre. Och i dag har jag i alla fall varit ute på en kortare stavgångsrunda.

Jag hade ju här tänkt anmäla mig till ett lopp i Jordanien i slutet av november, med nu får jag nog låta det ha ett par dagar så jag ser att jag kommer igång igen.

Förra veckan var jag hos naprapat. Men när jag berättade om en del av mina problem tyckte hon att jag skulle besöka en kollega som är näringsterapeut. Dit ska jag nästa vecka. Det ska bli väldigt intressant och se om hon hittar någon lösning på mina problem. Jag greppar alla halmstrå för att komma fram till lösningen där jag kan springa ordentligt igen.

Jag har också funderingar att åka till kliniken i Budapest om inget annat hjälper. I Sverige ska man ju sätta sig i gungstolen och vänta på döden när man blir panschis. Man ska definitivt inte hålla på med ultralöpning.