Ännu ett marathon. Dock inte Stockholm i dag. Det är nu 2 veckor sedan, men jag har inte riktigt haft tid att skriva. Maran i fråga var Riga. Jag åkte dit ett par dagar i förväg för att se lite på staden och slappa. Men troligen var det inte nog med slappandet. Tiden blev inget vidare. Jag har det nog för jäktigt i trädgården för tillfället. Så här i vår/försommar tider är det mycket som ska göras. Speciellt i år när jag håller på att demontera ett 9-10 meter högt päronträd. Från  marken och en meter upp är det en gemensam stam och sedan grenar det sig på 4 stammar. Den nedersta biten har splittrats helt ner till marken och i stället för att trädet själv blåser omkull fäller jag det. Men det har fått tas ner i bitar. Alla toppar är nu nere och nu återstår bara stammarna upp.

Ja, tiden alltså. Den blev 5.18. Om jag inte mins fel är det min sämsta maratid.

Jag hade glömt GPS:en hemma så jag kunde inte se hur jag sprang, utan sprang bara som jag trodde var ok. Fram till 30 km hade jag tid som skulle räckt till att komma under 5 timmar. Men vid 33 började jag få kramp som gjorde att jag fick ta det lugnare än jag egentligen ville.

Bannan som sådan var trevlig, 2 varv med lite olika sträckning. Inga nämnvärda nivåskillnader. Det var bara en bro som skulle passeras 2 gånger. Det var en sådan där välvd bro, så det blev backe upp 2 gånger per varv.

Loppet hade förutom marathon även halv dito samt 10 och 5 km. Halvan startade samtidigt med helan. När vi kom vid ca 37 km så kom vi vid vändningen av 10 km och jag kom när deras “svans” vände där. När jag hade lite drygt 500 meter kvar kom ledningen på 5 km loppet med följebil och motorcyklister. Det gick genom gamla stan och det var massor av publik som jublade. Så det var bara att tacka och ta emot och låtsas att de jublade åt mig med.

Annars verkade Riga vara en stad med humor. Symbolen för loppet eller staden var en stor snigel, passade ju mig. Och när jag kom till startområdet spelade de just “Highway to Hell”. Vilket det ju blev för min del.