Har det vänt? Jag får väl hoppas det. 3 rejäla långrundor med 1 dag emellan. Och det har gått bättre och bättre dag för dag.

Förra söndagen var det ju ute i regnet. Km tiden var 8,24. Vilket ju mim och för sig inte var så värst, men med tanke på att jag inte gjort så mycket långisar var det ju ok. På måndagen var det en fullständig vilodag. Gjorde inger som helst. På tisdagen blev det en kortis med kompis, där jag åter lade in intervallbitar.

På onsdagen kände jag mig nästan taggad för en långrunda. Tänkte att det var väl bäst att gå ut lite löst. Men det behövde jag inte anstränga mig för att göra. När jag väl började springa var det lite stelt. Men sedan såg jag att det fanns vissa möjligheter att kanske få till ett hyfsat resultat. Och det blev det i högste grad. Hela 7,41 per km. Så långt nere på en långrunda har jag inte varit sedan innan min ryggoperation. Jag har varit där nere och strax under i vår, men det har då varit på rundor på timman eller strax över. Att då kunna hålla ett sådant “tempo” under 27 km var riktigt bra. Och det var faktisk så att jag höll rätt jämn fart hela tiden.

På torsdagen blev det lite stavgång och ett besök på gymet. Känns ju annars inte läge för gymet så här i sommarvärmen.

I går efter 1 dag utan löpning var det åter dags att försöka lång löpning. Vid första tidjämförelsepunkten var jag nästan 1 minut bättre än innan i veckan. Men sedan under rundan tappade jag lite. Det blev ett snitt på 7,46 per km. Alltså 5 sekunder sämre än innan i veckan.

I onsdags hade jag stannat vid åtminstone 2 tillfällen för att tömma skorna från småsten och då stannat klockan, samt att det blev ett toabesök i panik. Också det med stoppad klocka. De här stoppen gav mig ju också lite vila. Men fredagsrundan var helt utan dylika stopp.

I dag har det bara blivit en stavgångsrunda, och i morgon tror jag det bara blir en “halv” långrunda för att på måndag åter göra en riktig långis. Om det här går vägen kan jag kanske snart ge mig ut på “The Swedish Royal Castle Race”. Jag både gläder mig och bävar.