Ett tufft mål. Det här med att träna så hårt är inte någon barnlek. Att komma igång i morse tog emot lite, men väl igång gick det. Jag känner också igen det där med att träna/tävla hårt och inte ha matlust. Jag måste prova mig fram till vad jag ska äta. Efter morgonrundan när jag skulle äta frukost kände jag inte mycket för mat, men visste att jag var tvungen att äta. Det blev bara 2 mackor mot att det normalt kan bli upp till 4 stycken.

Efter ryggövningar tog jag på löparkläderna igen (suck). här hade jag för en gångs skull blandat lite kolhydrater i drycken jag tog med. Rundan blev på 15,6 km. När jag kom hem svepte jag en förberedd protein/kolhydrat drink. Bara så att jag inte skulle känna mig pressad att äta. Riktig måltid tog jag kanske en dryg timme efter hemkomsten. Det som smakade godast vid den måltiden var en stor mugg starkt kaffe.

Ca 2 timmar innan middagen mikrade jag lite rester från gårdagens middag – spagetti och köttfärssås. Samtidigt tog jag ett par salttabletter. Långsamt började livsandarna återkomma. Det här har jag ju känt tidigare så det känner jag igen. Men ändå tycker jag att det är konstigt att jag får saltbrist eller vad det är. Mineralbrist?

Samtidigt har jag haft det så på äventyrslopp att när jag inte tagit salt/mineraler har jag till viss del förlorat matlusten. Och det är ju inte bra när man ska göra sådana kraftansträngningar.

Det är nog så att jag måste supplera med lite salt trotts att det är mitt i vintern. Det är grymt vad jag svettas och ändå har jag inte så väldigt mycket kläder på. Men eftersom jag svettas så mycket blir kläderna blöta och jag börjar frysa så jag måste kompensera för detta också.