Nu har jag 2 livlinor. I slutet av den gångna vecka försökte jag utan piller. Men det var ingen höjdare. Jag är tillbaka med minst lika mycket smärta som innan Kroatien. När jag var ute och sprang en runda i fredags eftermiddag tog det grymt emot. Till “kontrollpunkten” hade jag igen över 42 minuter. Så i går blev det Voltaren igen. Och relativt snart var toppen av smärtan kapad igen. Och i dag på eftermiddagen var jag ute en runda. Och nu till “kontrollpunkten” gick det på 5 minuter snabbare tid än i fredags. Det är helt klart att när jag tar något antiinflammatoriskt så lättar det på något sätt.

I torsdags var jag också hos neurokirurgen. Det första de sa var att jag skulle ha ringt tidigare. Jag höll på att gå i taket. Jag har ju ringt tidigare, men blivit avspisad av den som sitter som koordinator för remisser. Läkaren verkade rätt vettig att diskutera med. Fast när han tittade på magnetröntgenbilderna tyckte han inte att det verkade som jag hade något problem L5-S1. Och det är det som de övriga sagt.

Han säger att visst kan de operera mig, beslutet är mitt. En annan ”normal” person hade inte opererats, men han hörde ju vilka problem jag har. Och idrottare är ju ett släkte för sig. Men han vill låta deras sjukgymnast undersöka mig också för att verkligen se att det inte är så att mina problem sitter i mjukdelarna. Men efter undersökningen i Kroatien kan jag inte tänka mig det. Och jag ägnar ju också minst 4 timmar i veckan åt stretching, nu.

Visst hade jag kunnat leva med att löpningen inte gick bra, men det värsta är smärtan. Jag kan inte tänka mig att gå med smärta 10-15 år till så att problemen blir värre och mer “moget” för operation.

När jag berättade om sprutan jag ska få på onsdag, berättade han att det hade han också fått med gott resultat, men om mina problem är av mekanisk art, så hjälper inte den. Så nu hoppas jag så innerligt att den kommer att vara det saliggörande.