2 sprängde murar i dag. Dagens rund kan gå in under begreppet långrunda. Jag fick ihop 25,45 km. Alltså sprängde jag 25 km muren för första gången på ett tag, faktiskt inte sedan jag bröt Månkarbo maran vid dryga 28 km. Och jag sprängd även 3 timmars muren. Ja, det sista är inget jag är stolt över på den distansen. Men samtidigt är det bra att härda kroppen med att vara ute länge. Det är åtminstone 45 minuter för lång tid för att vara normalt för mig på en träningsrunda av den här längden. Det här kunde inte åstadkommas utan lite hokus pokus. Smärtan har ju inte försvunnit så i går grundade jag med en Voltaren och tog ytterligare en i morse, och ytterligare en vanlig smärtstillande också i morse.

Men det som är positivt är att jag har mått bättre efteråt än vad jag förväntat mig. Jag har inte varit helt däckad och jag känner mig glad och nöjd. Kan jag bara få till ett par sådana här rundor till de närmaste veckorna är en mara i vår kanske inte helt omöjlig.

Det som naturligtvis också hjälper till är att vikten sakteliga börjat krypa nedåt. Jag har ju det senaste halvåret i princip sprungit med en “packning” motsvarande det jag har med på ökenloppen. Men i och med att jag börjat orka/kunna springa lite bättre har det så att säga gått hål på “packningen”.

I fredags var jag också på längre tur. Det blev drygt 20 km. Men då mådde jag sämre efter det. I dag höll jag på att vika av för att “bara” få till drygt 20, men så saktade jag ner och funderade lite. Det fick bli som det blir, jag kör riktigt långt. Det var kanske det att jag behövde komma över tröskeln. Vi får ju hoppas att det var så. Nu har jag i alla fall visat att jag kan komma upp i runt 25. Nu ska bara tiden ner lite också, det är ju inte roligt att göra maran på mycket över 5 timmar. Tycker i alla fall jag.