Nu jävlar anamma. Jag har nu fått ”domen”. Acceptera status quo eller bita ihop och… ja inte vet jag.
Jag har varit på EMNG testet, som skulle ge besked om det är ryggen som felet sitter i eller om det är något annat. Och vist är det ryggen, men inte så att de rekommenderar mig att operera. En vanlig ”normal” person skulle inte bry sig så mycket om att ha det som jag. Ja, bortsett från smärtan i vänster lår. Jag kan ju gå utan problem, även långa sträckor. Jag kan gå på tårna utan problem, bortsett från balans problem. Jag kan gå på hälarna. Men jag kan fan i mig inte springa marathon. Det som är så viktigt. Alla borde ju kunna springa marathon, fattar de inte hur viktigt det är.
Nu får vi se vad som händer i morgon när vi nu har fått det här beskedet. Jag har frågat om det inte finns några injektioner att ge. Jag sa att jag är öppen för allt utom doping. Huvudsaken är att bli av med smärtan, så får vi ta springandet sedan. Jag får ha våran hund, min löparkompis som inspiration. Han drabbades av en blödning i ryggraden innan i höstas och hade ingen styrsel i vänster bakben. Men han har inte förstått att han är/har varit dålig. Och han har kommit tillbaka starkt. Det är så han tycker jag springer för sakta.
Jag har ju redan tidigare sett mig som den mänskliga humlan. (Humlan borde ju inte kunna flyga, men gör det ändå) Jag är 2 meter lång, väger 100 kg(+), har höga fotvalv, har skolios, spinal stenos och ändå springer jag marathon och ultra. Att jag nu dessutom har rotkanalsförträngning och spinal stenos så att de påverkar löpningen får jag bara se bort från. 100 maror ska jag på något sätt upp i.
Direkt efter beskedet önskade jag bara att jag hade haft en stor whiskey att sätta mig med, men jag nöjer mig med 2-3 glas vin. Lite måtta i något i alla fall.
Undrar vad de inbillade sig med frukosten i morse. Jag fick 3 hårdkokta ägg…….