I väntans tider. Den här veckan har jag kommit upp i hela 26 km. Och det på 3 “löppass”. Jag får väl snart kalla mig mikrolöpare i stället för ultra dito.

Jag var på magnetröntgen förra veckan. Redan dagen efter hade jag själv svaret därifrån plus en CD med hela undersökningen. Skivan kopierade jag och skickade till 2 kliniker utomlands för utlåtande. Den jag tror mest på är en klinik i Danmark. Om jag hade alla papper klara skulle jag kunna bli opererad V43 om det blir aktuellt. I Sverige är det först väntetid på minst 3 månader för att träffa en läkare som avgör om det ska opereras eller inte. Sedan är det minst 3 månaders väntetid igen för operation.

Men grumset i bägaren kom i fredags när jag fick mail från min husläkare som då fått svaret och tittat på det. Enligt honom var det inte så graverande förträngningar i ryggen att det borde orsaka mina problem. Och dessutom stod det i svaret att det fanns förträngningar på höger sida och inte vänster där jag har värst plågor. Men fan jag känner ju vad jag känner. Innan kom jag nästan till jobbet innan smärtan i vänster ben var grym. Sedan kom jag halvvägs, och nu inte långt alls innan det gör så ont att det söker mig. Och att sitta här och skriva känns rejält. Men vad gör jag inte för mina fanns. Om det nu inte är förträngningar i ryggen som orsakar det hela så måste det ju vara något annat. De säger också att kan jag jobba kan det ju inte vara så farligt. Om de bara visste. Människor är olika. Vissa tycker det gör grymt ont när en fjärt kommer på tvären och andra har helt andra smärttrösklar. Nu är jag inbokad på jobb och resor i 3 veckor. Om det inte kommit till något beslut till dess om vad som ska göras kommer jag inte att stå ut längre. Då får jag väl stanna hemma för att de ska förstå att det är alvar för mig.