När huvudet vill mer än kroppen. Ja, så är det för tillfället. Dels beror det på att jag inte har möjlighet att träna som jag skulle vilja, men kanske också lite efterdyningar av Fotrallyt.

Det är så mycket tjänsteresor och övertid att jag inte hinner/orkar träna. När jag ät på jobbresor blir det oftast jobb 9-11 timmar. Och det jobb där jag står upp hela tiden. Då är det inget spring i benen på kvällen. Eller som i torsdags, jag skulle till Danmark över dagen. Planet gick 6.10. Jag gick alltså upp klockan 4 på morgonen (natten) och kom hem 17.30. Det där sätter ju sina spår. Jag vet av erfarenhet att sovandet är lika viktigt som träningen. Så i fredags när jag gick hem från jobbet till lunch såg jag framför mig en lång härlig lugn löprunda på förhoppningsvis minst 25 km. Men så blev det inte. Det dröjde inte länge innan jag började planera för avkortningar. Slutet blev ca 17 km. Vilket ju många skulle anse tämligen bra.

Så i dag på förmiddagen skulle jag ut igen. Kompis skulle inte med. Han klarar inte värmen. I dag gav jag mig sjutton på att jag skulle ha en redig runda. Varmt och gott var det. Men det var i stort sett en plåga. Det blev en hel del gående in emellan. Men längden blev nästan godkänt. Det blev 21,5 km. Det var länge sedan jag var ute över 20 km. Men det är bara att bita ihop och fortsätta så gott det går. Rätt vad det är lossnar det. Om jag inte sprungit så långt hade det blivit än svårare att komma tillbaka. Den kommande veckan vet jag att det inte blir något, då blir det stående jobb. Få se om jag kan få jobbet klart i tid till nästa helg så att jag kan ut och plåga mig igen då.