Tacka vet jag att springa. Hör och häpna, redan i går, söndag var jag ute och sprang igen. Det kändes jätte skönt. Springa är något annat än att gå. När man springer kommer man ju någon vart.

Främre trampdynorna känds fortfarande lite “såriga” även om det inte syntes något. Den där krämen var dunder. Musklerna kändes det inget konstigt med. Och inte heller i dag på jobbet. Fast hade det varit dryga 7 mils löpning hade musklerna känts mer.

Efter jobbet i dag var jag på gymet och tränade ryggen lite. Det verkade som om ryggen kändes bättre. Eller så är det för att allt lindrigare än den smärtan jag hade mot slutet på loppet känns som ingenting.

Det är ju en av målen med de här strapatserna, att få en högre smärttröskel.

Jag har tänkt att om jag ska ställa upp nästa år kan det kanske vara ide att träna stavgång lite. Det för att stärka bröst och ryggmusklerna. Jag kommer ihåg när jag var på Alfta Rehab och gick mycket stavgång – det var en fantastisk aha upplevelse efter en vecka eller så. Det var så musklerna ända ut i svanskotorna började röra på sig.

Jag tittade på inslaget från Östnytt. Det är ju hemskt vad jag går kryckigt. Det där måste jag verkligen göra något åt. Få se om jag kan ta tag och göra lite hållningsgymnastik. Tror nog det skulle hjälpa.

Efter som det här gick så bra är ju tankarna igång om vad jag ska göra härnäst. Om en grej har varit väldigt tuff brukar det ta några veckor innan jag tänker på något nytt. Men nu är jag redan igång med tänkandet. Det beror på jobbet hur jag kommer igång med träningen. Kanske jag ska ta 48-timmars i slutet av sommaren. Jag behöver något “ordentligt” om jag ska söka till Badwater igen.