Livet går vidare. Någon sådan där riktigt lång runda blev det inte i Påskhelgen. Jag kom upp i en på 13,5 km. Fast för en del är ju det långt. Så allt är relativt. I övrigt blev det lite kortare rundor.
Kompis var också med, vilket han verkligen tyckte var fint. Fast ha verkade lite påverkad. Han klarar ju inte värme så jätte bra. Inte för att det var super varmt, men det kom så plötsligt. Vid en av rundorna sprang vi förbi Fyrisån, och jag lätt honom gå ner dit. Dels drack han med han gick också i så vattnet gick upp på halva kroppen och han dröjde med att komma upp.
Jag fick också svar på proverna som togs efter Portugal. Och naturligtvis (höll jag på att säga) fanns det inget. Kan det ändå ha varit någon form att reaktion på all träningen? Otroligt är det ju inte.
När jag sprang i helgen kände jag mig så hemskt kryckig och var stel och hade ont i ryggen. Jag har nu ökat på mina piller för ryggen och det verkar ha lättat en del redan.
Jag är på jobbresa men ska inte hem i helgen, orkar inte köra fram och tillbaka till Sundsvall. Ska vara här på måndag morgon igen. Så jag tänkte ha en riktigt slappa helg med inga krav. Enda kravet på mig själv är att jag ska försöka få till 2 längre rundor. Jag har ju inget att komma hem till så hur lång tid det tar spelar ingen roll.
När jag har det som jag har det nu tänker jag mycket på en devis som jag har på en ”adresslapp” jag har på mig åtminstone när jag springer utomlands eller på okänd plats. Den innehåller info om kontaktuppgifter och blodgrupp mm.
På andra sidan står det på engelska: ”There will be days when I dont know if I can run a Marathon. There will be a lifetime knowing that I have.” Just så käner jag det för tillfället.