Livet går vidare. Det var en jättestor besvikelse att loppet i Libyen blev inställt, men med den utveckling det tagit den senaste veckan är jag närmast glad att vi inte kom längre än till Paris. För många i Libyen har dock inte livet gått vidare. Jag hoppas det snabbt blir en ändring där nere och det även i många andra länder som har tyranniska ledare.

Jag var ju så vältränad inför loppet och trodde det bara var att köra på när jag nu kom hem i stället. Men det är som om luften gått ur mig. Allting är stelt och det går inte så fort när jag springer som jag hade hoppats. Jag hade ju sett fram emot lite värme. Jag märker att det är segare här i kylan, även om jag är ordentligt klädd. Det är så att det inte går så värst mycket fortare utan packning som det gjorde på slutet med packningen. Men jag har ju varit så länge i leken att jag vet att det är bara att bita ihop och lufsa vidare. Rätt vad det är vänder det.

Jag har varit ute på nätet och försökt kolla in lopp och äventyr men inte riktigt bestämt mig för något ännu. Problemet är ju att jag har ett jobb som det ska fungera tillsammans med också, åtminstone till viss del. Fast inte så länge till, hoppas jag. Slutet på den karriären börjar närma sig.