Ännu en mara. Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag. Jag var bortrest och hade inte nätkontakt som jag hade trott jag skulle ha. Jag var nere i Polen på möte i jobbet. Och som alltid när jag ska någonstans kollar jag nätet om det finns någon mara i närheten. Och se, det gjorde den här gången. Warszawa marathon. Jag åkte ner några dagar innan och slappade riktigt, drev runt på stan och åt och drack gott.

Felet var bara att jag var tämligen förkyld dagarna innan jag åkte. Inte med feber, men med svullen hals. 2 dagar innan jag åkte tog jag en vitlökskur. Jag tror jag satte i mig en hel vitlök om dagen i 2 dagar. När jag kom ner började jag en special behandling. Jag hade köpt  febernedsättande och antibakteriella brustabletter, C-vitamin i brustablett form, Bafusin. När lördagen kom var det i alla fall så att jag bara var lite tveksam till start. Men på söndag morgonen var det jag som var på väg till starten. Jag tyckte att jag ju inte haft feber, så då skulle det väl inte vara så farligt. Men när starten gick och det blev så man kunde börja springa undrade jag vad jag gett mig in på. Det sprängde i bröstet så jag trodde att det skulle sprängas. Tankarna snurrade om vad jag gett mig in på, skulle jag bryta eller bita ihop och hoppas att det skulle lätta. Det blev det senare. Och mycket riktigt, det lättade en del vart efter. Banan var väldigt trevlig, den gick i en runda hit och dit i centrala Warszawa. På en del ställen sprang man upp och ner på en gata så man mötte löpare.

Vid ca 25 km och därefter blev jag förvånad. Jag började springa om löpare efter löpare. Det verkade som om det fanns fler medelmåttinga deltagare än vad jag är van vid. Jag började se på klockan att jag kanske skulle ha möjlighet att göra en hyfsat bra tid. Vid 5 km kvar såg jag möjligheten till årsbästa. Men så 3-4 km kvar kom det en lång svag uppförsbacke. Jag var helt enkelt tvungen att gå. Men ändå kämpade jag. Jag hade tänkt ta mig en pytte promenad strax innan 42. Men se det var det bara inte läge till. Redan vid 41,5 var det tämligen mycket publik, för att inte prata om hur det var de sista 500 meterna. Jag bet ihop och pressade mig vad jag kunde, och tack vare det lyckades jag få till en årsbästa tid. 4.40. Och jag hade ca 800 killar efter mig. Vilken härlig känsla, det vart så det kom några tårar igen efter målgången. Vid sådana här tillfällen känner jag att det är belöning för alla träliga träningspass.

Medaljen vid det här loppet är faktiskt en av de snyggaste mara-medaljer.

Tyvärr hade jag inte tid att ta det lugnt vid målområdet. Jag skulle vidare med tåg för att komma till södra Polen och platsen för mötet. Det blev till att kasta i mig soppan som man fick och sedan vidare till spårvagnen och till hotelet för dusch och ombyte. Jag hann också med att köpa mig en öl att ha på tåget, vilket jag tyckte jag var värd.

Det togs foton av deltagarna på alla möjliga ställen efter banan. Tyvärr finns de utlagda på nätet så det är väl lika bra att ge er länken dit. Men jag måste påpeka att jag definitivt inte kände mig som jag ser ut, förutom vid målgången. http://fotomaraton.pl/event.php?Lang=EN&ToFind=gunnar+nilsson&Event=MWA10  Speciellt tycker jag det är en läcker sekvens de 4 bilderna vid spurten innan mål.