Gax over and out. Ja, jag klarade inte av étt. Det fattades liksom några km. Men 105 km är inte fy skam det heller. Eller som arrangören skriver, “bara det att anmäla sig till något så vansinnigt som att ta sig 246 km är en bedrift”.

Efteråt har jag försökt att analysera vad det var som gick snett.

Lite mera/längre träning skulle jag nog haft. Förra året var ju ett dåligt år, och sedan kom jag på saker som gjorde att det lossnade. Men låt säga 6 månaders effektiv lite hårdare träning räcker inte för ett sådant här äventyr. Och de 3 veckorna här i sommar med 100+ km skulle nog behövt vara 3 gånger till. Mina maror i juni gick ju bra, men från mara till 246 är det långt.

Den som påstår att Skåne är platt som en pankaka vet inte vad han pratar om. Det var väldigt mycket knicks upp och ner. Terräng är inte min grej heller. Vissa bitar var inte springbara eller ens snabbgåbara.

Sedan åkte jag lite ditt på maten igen. Det är sådana mängder som jag ska ha i mig för att det ska fungera riktigt bra. Här fanns ju inga check points som gjorde att man “visste” när det var dags för mat. Jag fick bra i mig av de olika flytande saker jag hade, Peronin, Vitargo, Havrevälling med fullfet mjölkpulver. De egna energikakorna som jag gjort och som här hemma smakade bra, inte allt för söta, smakade söttsliskigt der ute. Jag kunde inte få ner mer än 1 av dem.

Sedan springer jag ju med ett stödbälte för ryggen. Det gör det ju inte lättare att fylla på magen. Jag får kanske försöka träna mupp ryggen mer så jag kan skippa den så länge som möjligt.

Eftersom jag inte hade lyckats få till någon större hjälp var det ju en hel del att bära på. Jag tror nog jag hade bortåt 6-7 kg som mest med fulla vätskebehållare.

Till 42 km gick det ungefär som planerat, ca 6 timmar. Likaså till 80 km var det ungefär vad jag tänkt, ca 13 timmar.

Vid den stationen som var inlagd extra km min bror med fru med en del till mig. Kläder för natten, en frystorkad måltid, en campingstol att vila ett slag i. Jag tog ca 45 minuters rast. Skorna av mm.

Sedan började det bli mörkt. Och på den här biten av laden var det verkligen svårt att hitta markeringar. Ibland var det väldigt långt mellan dem, ibland satt de 2 meter upp på ett träd eller något annat knepigt. Jag sprang fel några gånger, kanske inte så lång distans, men det tog lång tid. Här på natten träffade jag även en annan deltagare som hade svårt att hitta, han hjälpte mig en hel del. Jag var slut så han kollade var nästa markering var och rapporterade sedan till mig. Jag fick också vila ett slag varje timme. Strax innan Lövestad på en väg som var 5 km (delvis utanför ruten, men jag kom fram rätt) tog dessa km mig ca 1,5 timme. Och sedan i terrängen efter gick det långsammare, insåg jag att jag inte skulle klara maxtiden. Och i och med det tyckte jag inte heller det var någon större mening att förstöra mig mer. Det är alltid en dag i morgon också. Det hade varit en annan sak om jag varit nära målet eller nära 100 miles. Ungefär klockan 5 på morgonen bröt jag, jag var då vid ett vindskydd. Jag väntade till 7 och ringde då min bror för hämtning. Jag tog mig en liten bit längre fram till en parkeringsplats där han kunde hämta mig.

Nu är jag hemma och ska återhämta mig. Lite stel i benen, en djupt liggande blåsa på vänster häls utsida. Härnäst blir det en mara i Polen i slutet av september. Får se hur det går att komma igång med träningen igen. Kanske dags att lägga in lite intervaller.

Solcellsladdaren fungerade fint. Det var bara det att GPS:en hade drabbats av något programfel efter det jag åkt iväg, så det gick inte att göra några ändringar och den visade miles i stället för km. Hade den fungerat hade jag kunnat lägga in vägkoordinater så jag inte hade kommit så mycket fel. Fast då hade jag kanske ändå inte lagt in tillräkligt många och koordinater på rätt ställe.