söndag 13 juni 2010

Forssa maraton. Jag är på tjänsteresa i Finland. En vecka har gått sedan den fantastiska löparveckan. Jag har hittat ett maraton här i går. Vad ska man göra när man är strandsatt en helg på en jobbresa? Lika bra att springa maraton. Men dels oroade det mig lite att jag kört så hårt veckan innan, men också att jag jobbat hårt i veckan innan. Inga 8 timmars dagar.
Och det värsta var när jag en morgon låg sömnlös i veckan och kom på att jag glömt mina löparskor hemma. De nya fina skorna. Men ett maraton ville jag ha i benen.
Jag kom på att jag ju i bilen hade 2 par skor som jag använder på gymmet. Dels ett par avlagda löparskor som visade sig inte vara så bra. Och dels ett par ultralätta sprintskor. Ja, vad ska man välja av dessa till en mara. Pest eller kollera. Någon timme innan start provade jag de olika skorna några 100 meter, med ilagd en annan stötdämpande innersula. Jag valde kolleran, sprintskorna. Tänkte att det fick bära eller brista. Om det inte skulle gå bra kunde jag alltid skylla på skorna.
Banan var i stort sett en vändpunktsbana som sprangs 2 gånger.
Men oj vilken överraskning. Det gick så förbaskat bra. Jag fick hålla igen i början märkte jag, för jag tänkte att det där skulle inte hålla. Men så kom jag på att ut var det till viss del medvind som hjälpte till också. Gjorde de första 10 på 1.01. Halvmaran passerades på ca 2,12. När jag gjort mina träningsrundor på halvmara och däröver under våren har halvan inte passerats på under 2.30, så jag hade ju inte några förväntningar på att göra maran på under 5 timmar.Kilometer efter kilometer passerades utan att väggen kom. Så här långt hade jag inte sprungit på länge utan att behöva gå inemellan. Första riktiga gångbiten kom strax föra 30 km i en motluta. Ja, innan hade jag ju gått några steg när jag drack vätska. Jag började kalkylera på en tid runt 4.50. Jag närmade mig målet mer och mer. Vid 32 såg jag att 4,45 skulle till och med vara realistiskt. Vid 37 trodde jag att jag kanske skulle kunna pressa det under det. Men så kom det några motlut. De sista 2 km vågade jag alls inte titta på klockan. Jag tyckte att allt under 5 var ju bonus, så jag ville inte fullständigt pressa mig. I mål kom jag på exakt 4.45. En helt fantastisk tid, tror det var min bästa på ett par år. Och inte var jag sist. När jag körde därifrån efter att ha ätit lite, ca 0.30 h, var det fortfarande folk som kom i mål.

Inga kommentarer: