tisdag 16 februari 2010

IMGP0107 Trans Slovenia Winter Edition. Så var det klart. Ärlig talat hade jag mer tvivel än vad jag vågade erkänna innan loppet. Och det var ett par tillfällen där jag inte trodde att jag skulle genomföra det där nere.
Det var kanske inte optimalt med bara ca 2,5 månaders effektiv träning innan ett sådant här kraftprov. Och det brukar ju alltid gå sämre efter ett långt tävlingsuppehåll.
Tiden för de 220 km blev 29.58.53. Och när jag hemifrån tänkte på vilken tid som skulle va en bra tid för mig tänkte jag på 30 timmar. Så det kan ju inte vara bättre.
Dagarna i Ljuljana innan loppet var ingen sådan höjdare. Tyckte inte det var mycket att göra, det var kallt och ruggigt. Men jag hittade ett fantastiskt badställe. De hade ett sauna land där. Jag tror det var runt 15 olika bastur. Och det var gemensam bastu. Jag var där 4 timmar. Om det var något som var smutsigt efteråt så var det väl i så fall själen.
När loppet började på lite högre höljd vid den Italienska gränsen var det runt 5 minus och det snöade för fullt. Vägarna var lite dåligt plogade. Rätt snart var det runt 0 och blaskigt. Vi hade fått halkgrejor att spänna på skorna, YakTrax. Men oj vad jag blev blött om fötterna. Och för att inte snacka om händerna. Jag svettades ju som vanligt rätt bra, speciellt om armarna och det rann ner i vantarna. Så både fötter och händer var vita och skrynkliga vid målgång. Händerna frös jag rätt bra om när de blev så genomblötta, men det fixade jag genom att ta på mig plastpåsar.
Sedan gällde det att försöka torka vad som torkas kunde och som behövdes till nästa dag. Skorna fixades genom att lägga en hårtork ner i den ene skon efter den andra. Nästa dag sprang jag med Seal Skins, vattentäta strumpor.
Innan loppet hade jag haft väldiga funderingar hur jag skulle klara det med maten, sådana stora kalorimängder som jag skulle behöva. Jag köpte 5 dl olja i Ljubljana och en flaska apelsinjuice att blanda med. Det här hade jag redan förbrukat på tredje dagens morgon.
Jag hade med mg 2 st risgrynsgröttskorvar. Och det satt ju fint halvvägs de 2 första dagarna, 2000 kcal per st.
Jag hade med mig 3 portioner peronin, ungefär som sondmatningspulver men för expeditioner och liknande. Det var tänkt till de 3 dagarna. På natten till dag 3 var jag tvungen att gå upp mitt i natten klockan 3 och ta den sista portionen för jag var så hungrig.
Hemma försöker jag undvika smör på brödet, här försökte jag undvika brödet. På morgnarna åt jag ostskivor bredda med tjockt med smör.
Det som serverades på vätskekontrollerna var sportdryck, bars och kex. Inte mycket med substans. Men dag 3 var det visst karneval och då har de doughnuts. Så där fick jag väl 4-5 sådana den dagen.
På kvällen dag 2 hade jag pytte lite frossa, vilket är första tecknet till för lite energi. Dag 3 hade jag ordentlig frossbrytning, grymt. Jag låg efter duschen under 2 filtar och tokfrös. Och när jag är i det stadiet är det ännu svårare att få ner mat. Så jag hade ju inte för stora förhoppningar om sista dagen.
Men på något sätt kom jag igång på morgonen, och när väl maskinen var igång tuffade jag på.
Ett annat problem jag fick från dag 2 var grymma skavsår mellan benen. Det blev ett par besök i ambulansen för omplåstring. Nu går jag som om jag skulle ha gjort något annat i 4 dagar än sprungit.
Vad som också uppstod, var en ultralöpares mardröm. De angivna distanserna stämde inte. Dag 2 var det sagt 55 km. Och eftersom jag springer med GPS håller jag koll på distansen. Dels för att se att jag inte springer varken för fort eller långsamt. När jag kom till 55 så syntes inget mål eller något som skulle kunna vara mål. Men jag förtvivlade inte så mycket. Tack och lov kom modet vid 56.
Desto värre blev det vid nästa etapp. Den skulle vara 58. Men vid 58 fanns det inget som skulle kunna vara mål och inte heller inom rimligt avstånd. Då kom det en tjej springande som jag kände hörde till organisationen, och hon sa att det var 3 km till mål. Jag var beredd att bryta. Det fanns till en början inte i min sinnevärld 3 km till. Man är så mentalt fokuserad på den distansen som blivit sagd att hela världen bryter ihop nästan. Men jag överlevde.
Både efter dag 2 och 3 satt jag efter målgång och stortjöt efter målgång. Det var av både lycka att ha klarat det så långt, och av utmattning. En fantastisk känsla.
Nu ska det bli skönt att vila lite innan träningen tar vid igen. Jag hoppas det här har ”stärkt kroppen”.

2 kommentarer:

Liv Ahlgren sa...

Hej hej Gunnar!
Du är grym!!!
220 km... galet långt! Kul att du verkar fått riktigt fint flyt i ultralöpningen igen!
Mvh, Liv A

Anonym sa...

Gunnar, du är så imponerande! Man vill läsa mer, se mer bilder osv. Riktigt kul och inspirerande läsning!

Ses!

//Kalle