Ett bra slut på ledigheten. När jag gick upp visade termometern på ca 23 minusgrader. Underbart tänkte jag – här ska springas. Efter att jag fått i mig lite mat började jag klä på mig. Kompis kom och tittade konstigt på mig – ska du verkligen ut i den här temperaturen tycktes han säga. Men när han såg att jag fortsatte med påklädningen började han också göra sig i ordning – stretchade och slickade sina tassar. Men jag sade åt honom att han inte skulle med. Då gick hann upp i trappen till ovanvåningen och satte sig att kolla in mig när jag fortsatte. Det blev 3 lager på benen, 3 par strumpor, 5 lager på ovankroppen, 3 lager på armarna, 3 par vantar, baklava, neoprenmask och mössa.

Nu var jag färdig för att utmana elementen. När jag kom ut kändes det faktiskt rätt ok. Jag kunde till och med springa trotts alla kläder. Men det kändes lite surrealistiskt, som om jag var den ände levande människan på jorden. Det var så tyst och stilla ute, och inte kom det nästan några bilar heller. Fast efter ett par km mötte jag faktiskt en löpare till. Det hade jag inte väntat mig.

Andra gången jag skulle dricka kom det inte något ur slangen trots att jag hade vätskebehållaren innanför kläderna och jag hade tömt slangen gången innan jag drack. Det här oroade mig lite för även om det är så här kallt måste man dricka. Jag sprang lite till innan jag gjorde ett nytt försök, och då lyckades det. Det var bara så att munstycket hade frusit ordentligt. Den här gången höll jag det i munnen ett tag innan jag drack.

Successivt började det byggas upp rimfrost på benen, och i ögonfransarna bildades det istappar hela tiden. Hur jag såg ut i övrigt kunde jag bara föreställa mig.

Efter ca 15 km kände jag mig lite kall om ryggen. Kan vara att jag hade lite vind bakifrån. De sista 5-6 km var rätt tuffa. Jag var kallare och jag gick mer. Innan hade jag sett att pulsen låg fint på runt 125, men en 500 meter innan jag var hemma och råkade titta till på pulsen visade den 168 och lite senare 175. Det är över det som jag har som antaglig maxpuls. Och när jag varit hemma en stund låg den fortfarande på över 130. Senare under eftermiddagen har jag kollat med fingrarna och det har inte känts ok, den har rusat och slagit fladdrigt.

När jag klädde av mig hemma hade jag rimfrost på insidan av jackan, baken på byxorna hade frusit till is, de yttre vantarna var stelfrusna, mössan var helt täckt av rimfrost och is. Nu visade termometern på "bara" 17 grader minus.

Men jag var lycklig och glad över att ha genomfört det här i dag. Det blev 26 km och ca 3,5 timme. Äntligen fick jag användning av en del av utrustningen från Antarktislopppet.