Livet går vidare, om än lite långsammare. Nu har jag varit ute och ”sprungit” 2 dagar på raken. Jag har dragit ner tempot. I dag kändes det lite tyngre, men jag kom runt. Visserligen bara drygt 7 km. Långt ifrån vad det borde vara
Jag måste springa även med borrelian, för annars får jag löparabstinens. Och det kan jag lova inte är något trevligt. Jag fick ett sådant anfall för ett par veckor sedan, så det var bara att pallra mig ut på en runda när anfallet gått över.
Och om jag inte springer förlorar jag också så mycket av det jag byggt upp.Jag vågar inte planera något äventyr så länge det inte går bättre. Det är synd, för med äventyr som morot brukar löpningen också gå bättre.