Ett ljus i tunneln? Jag går ju och känner efter och hoppas att det ska börja bli bättre. Och i dag var det en sak som jag kan kalla för första tecknet på ”bättring”. När jag satt och jobbade på kontoret på eftermiddagen tyckte jag plötsligt att kroppen var så lugn. Jag kollade pulsen och den var nere i 47-48. Så lågt har den inte varit på jätte länge. När jag har mått tämligen bra har jag kunnat haft neråt 45 fast jag suttit och jobbat.Men sedan var jag ute och tog en runda när jag kom hem, och där märktes det ingen förbättring. Det var så jag försökte fundera om det fanns en möjlighet att korta rundan när jag hade kommit ca 4,5 km, men det var bara att fortsätta. Det blev strax under 10 km. Men jag har nog redan fått mer flyt i att springa jämt och hålla pulsen på en jämn nivå. Innan försökte jag springa i ”vanlig” takt och när det inte gick längre gick jag lite för att hämta mig. Men nu försöker jag ta det lugnare och försöka hålla en fart som jag kan hålla längre.

Livet går vidare, om än lite långsammare. Nu har jag varit ute och ”sprungit” 2 dagar på raken. Jag har dragit ner tempot. I dag kändes det lite tyngre, men jag kom runt. Visserligen bara drygt 7 km. Långt ifrån vad det borde vara
Jag måste springa även med borrelian, för annars får jag löparabstinens. Och det kan jag lova inte är något trevligt. Jag fick ett sådant anfall för ett par veckor sedan, så det var bara att pallra mig ut på en runda när anfallet gått över.
Och om jag inte springer förlorar jag också så mycket av det jag byggt upp.Jag vågar inte planera något äventyr så länge det inte går bättre. Det är synd, för med äventyr som morot brukar löpningen också gå bättre.

Microlöpare. Ja, det är nästan vad jag får kalla mig nu. Löpningen fungerar inte alls. Och det är därför jag varit så tyst i sommar.
Efter Stockholm marathon gjorde jag som vanligt, sprang inte på ca 2 veckor. När jag skulle igång igen var det väldigt tungt. Gick jag ner i fart gick det lite bättre till en början. Men det gick bara sämre och sämre.
När jag var på jobbresor i sommar gick det inte alls, orkade inte springa. Jämfört med förra sommaren då jag sprang 80-100 k även när jag låg ute. När jag kom hem och skulle komma igång igen var det ännu sämre. Under uppvärmningen 4-5 km fick jag gå inemellan och därefter kunde jag bara springa ca 300 meter så fick jag gå 50 meter. Och rundan blev ca 10 km.
Dessutom har vilopulsen gått från runt 40 till runt 60.
Försökte jag springa 16-18 km var det inte att tänka på löpning över huvud taget den veckan.
Tänkte att jag nog fick gå till någon doktor, men vilken. Min så kallade husläkare som också kallar sig idrottsläkare brukar bara avfärda mig med att jag springer för mycket – för långt och är för gammal. Men jag sökte upp en annan i Gula sidorna.
Jag var där i tisdags. Hjärtat var helt ok men sedan skulle jag på provtagning.
Innan jag åkte från jobbet i dag ringde läkaren och sa att han antagligen fått en träff på mig. Det kan tänkas att jag har Borelia.
Tänk vad skönt. Ja, inte skönt att ha Borelia men att det kanske fanns en orsak till att det inte fungerat. Så nu ska jag ta en antibiotika kur så får vi se.