Liten tuva stjälper stort lass. Ja, jag är nu i stort sätt säker på att det var lite sjukdom i kroppen som stoppade mig på 100-milaren. Ett tag innan hade jag, om jag ritigt kände efter känt något långt nere i luftrören. Tog jag ett ritigt djup andetag kittlade det liksom till. Men det hade ju inte stört träningen mot slutet så jag hade inte tänkt så mycket på det.
Nu har jag lagat här några dagar alldeles däckad. Har svårt för att andas. Till en början ingen feber men djup slemmig hosta. Så i söndags kväll kom febern, 40 grader och jag ännu mer orkeslös.
Att hålla på med de vanliga ”kortare” rundorna påverkade det kanske inte. Men att hålla på timme efter timme i blöta kläder och till viss del frysa lätt, att timme efter timme flåsa i sig luft som bara blev kallare. Det var väl det som gjorde att det tog stopp.
Jag har kanske varit lite slarvig med användningen av värmeväxlaren till andningen i vinterträningen. Annars om åren har jag varit noga med om det varit lägre än 3 minusgrader har den varit på, men jag tänkte att det kanske var lite överdrivet. Men antagligen inte om det är ultra man tränar.