Sista kvällen på den här raddan av helgdagar. På sitt sätt ska det bli skönt att komma in i vanliga gängor igen. Men det hade också varit skönt med mera ledighet. Jag känner att det är mycket uppdämt vilobehov egentligen.
I går var det över 10 minus, men i övrigt härligt väder. Jag kom iväg på en 12 km runda tillsammans med kompis. Jag var ordentligt klädd, men värre var det nog för kompis. Visserligen är han ju klädd i päls, men med tanke på att han ville att jag skulle öka farten tror jag nog att han tyckte det var i kallaste laget.
I dag hade jag inte planerat att springa så till vida att inte andan föll i ordentligt. Temperaturen i dag var strax under 0, men det blåste rejält. Men så var det en som nästan fick abstinensbesvär för att vi inte skulle ut i dag. Kompis. Han har nu blivit van att vi varit ute i stort sett varje dag, så det slutade med att jag tog en kort runda. Det blev bara 5,5 km. Innan jag gav mig iväg hade jag satt på ångbastun så den skulle vara färdig när jag kom hem. Sen satt jag där en god stund och hade det varmt och gott och gjorde vapenvård så att säga (filade fötterna).
Sedan har jag också anmält mig till vårens stora utmaning, i slutet av mars. Ett 100-miles lopp i Täby. Täby Extreme Challenge http://www.colibri.se/tec/ De hade maximerat deltagarantalet till ca 40 pers, och här i mellandagarna såg jag att det var redan bortåt 30 anmälda. Så det var bara att anmäla sig så jag fick plats.
Ja, det finns kortare också att välja, men det tycker jag inte är lönt att åka till Täby för. Ska det va så ska det. Fast jag har ju lite tvekan om jag klarar det. Det är ett lopp med en massa slingor. Man kommer att passera utgångspunkten ca var 10:de km. Då är det så himla lätt att kasta in handduken och tycka att nu får det räcka. Jag behöver ju inte bevisa något eftersom jag klarat distansen tidigare.
Jag fick också reda på av de som arrangerar det att av de hittills anmälda är jag den ända som genomfört en 100-milare. Det förpliktigar ju.
I slutet av mars kan det ju vara lite taskig värme, och om jag då dessutom inte klarar ätandet igen kan det bli tufft. Måste pappa mig ordentligt till dess.Sedan skulle det ju inte vara fy skam om man kunde få en pacer mot slutet av loppet. Det måsta ju vara någon som förstår att vid det laget går det inte fort, och som bara ska följa med mig i min takt och vara ett moraliskt stöd. Inte jaga på mig, utan bara finnas där.