27,2 km.
Si så där, nu är jag uppe i lite distans. Fast…
När jag sprang i dag tänkte jag mest hela tiden samtidigt som jag småskrattade inombords: i dag blir det antagligen runt 27 km. Men vad fasiken är det. Löjligt lite. I Tyskland ska jag springa runt 3 gånger detta varje dag i 17 dagar. Är jag egentligen medveten om vad jag har gett mig in på?
Som så mycket annat är nog svaret nekande. Och det är till viss del här min styrka ligger J
Hur många skulle över huvud taget tänka tanken att springa 120 mil. Det är på samma sätt med kortare distanser som till exempel marathon. Visserligen är det fler som springer det, men även här är det många som inte ens kan tänka sig tanke att springa ett.
Men det är ju klart, man går nog inte från ett halvmarathon eller helmarathon och tänker en sådan här tanke. Jag har ju varit ute på en del strapatser dessemellan.
Nu gäller det att tänka den här tanken starkt. Om ingen annan tror på mig måste i alla fall jag göra det. Och det är faktiskt en härlig tanke. Jag ser mig själv på de Tyska vägarna, inte kanske bara springande fram utan tagandes mig fram. Jag tror nog det bitvis blir en hel del slow motion.
Det är rätt varierande med folk vad de säger när jag berätta vad jag ska ge mig ut på. En del tror jag ska klara det, en del att jag inte, en del har ingen åsikt och sedan är det de som inte rakt ut säger vad de tror men i en mening har på något sätt avslöjat att de inte tror det ska gå.
Bland annat min storebror har sagt att jag inte kommer att klara det. Bara därför måste jag göra det.