184 km.
Ja, det är alltså inte resultatet i dag. Men det är det nya rekordet på hur mycket jag sprungit på 7 dagar. Helt fantastiskt. Det är lite som om det går bättre varannan dag. I dag hade jag egentligen ingen lust att springa, men när jag väl kom iväg gick det. Jag hade tänkt att springa själv, men ingen annan var hemma så kompis fick lika gärna följa med. Synd om honom att sitta själv hemma. Men det ångrade jag. Han var lite medtagen i dag redan på ett tidigt stadium. Och när han ville lyfta på benet passade inte med när jag egentligen hade tänkt ta det lite lugnare. Så det var väldigt mycket stop and go. Lite oflyt kan man säga. Men trots det var sluttiden inte så dålig som jag hade väntat. Det ger ju också lite indikation om hur man kan springa i Tyskland när jag kommer igång där nere. Jag låg alltså klart under 8 minuter per km i dag och då tyckte jag ändå att jag gick en hel del och stoppade för kompis benlyft och en massa snusande på blommor och badande i vattenfyllda diken.
Jag kollade de som kom sist respektive näst sist förra året, och de hade snitt på 9 respektive 9,5 minuter per km. Kan jag bara hålla igång alla 17 dagar tycker jag att det ska gå vägen.
I kväll har också den där euforiska känslan infunnit sig. Det är helt grymt alltså.
Jag kan inte annat än önska att fler provade på att springa längre. Bry er inte om om det går långsamt eller om ni måste gå ibland. Grejen är att mala på timme efter timme. Spring bara spring. Fast jag är ju väldigt tacksam för att jag i morgon ska ut på jobbresa och inte kan springa på troligen 2 dagar. Men å andra sidan hade det varit roligt att se hur länge jag kunnat hålla på. Det får jag se i Tyskland om inte annat.