Eufori.

Massor av km.
Det är helt otroligt, jag överträffar mig själv. I onsdags sprang jag en runda på knappt 30 km. Allt kändes bra och det gick hyfsat. Sedan var tanken natt jag skulle ut på en runda dagen efter också. I min vilda fantasi tänkte jag att det ju vore fantastiskt om jag kunde ta samma runda igen. Det kändes tveksamt innan jag kom iväg, men väl iväg kändes det bättre än väntat. Och det gick inte heller så tungt som jag hade trott. Första timmen gick lika fort som dagen innan. Det var som om det bubblade av undertryckt skratt i bröstet och en euforisk känsla. Någor sådant här hade jag aldrig tidigare gjort. Och inte nog med att jag sprang samma runda som dagen innan, jag utökade den dessutom med 700 meter. Tiden blev 15 sekunder snabbare per km än föregående dag. Hela kvällen i går gick jag som i ett lyckorus. Och det tror jag inte bara berodde på ölen jag drack efteråt.
Jag kom på att det gick mycket bättre om jag försökte slappna av när jag sprang. Att ta det lugnt, hitta en rytm som fungerar, inte hålla på och jaga eller variera tempot för mycket. Att hitta den där fantastiska ”feelingen”.
Sedan nästan ”chokade” jag frugan när jag i dag på morgonen sa att jag skulle ut och springa på morgonen. Det blev inte långt men jag tog en så kallad skogsrunda med kompis. Snacka om att han blev glad, har ju inte varit med och sprungit på läönge.
Det blev runt 7 km, så hittills i denna veckan har jag passerat 100 km med 500 meter. Och det återstår ju en dag. Intensionen är att åter avverka runt de 30 i morgon. Klarar jag det blir det nytt veckorekord. Får kanske vara lite återhållsam med snapsen till sillen i kväll.
Men ändå är det långt till vad som väntar mig där nere i september, men med sådan här träning tror jag mer och mer att det kanske ska kunna gå vägen.