107,717 km.
Det blev nytt personbästa vid 24-timmars tävlingen i Finland i helgen. Det gamla och mitt första sådant lopp var på något med 94 km.
Det gav mig en placering som 73:a av 95 som kom till start. Det är jag helt nöjd med.
Vi var ju ett sällskap Svenskar som tog Siljaline över. Vi hade julbord både ditt och hem. Dit lades det in en hel del i uppladdningssyfte. Och sedan på lördags morgonen blev det en ordentlig frukost.
Loppet gick i en fantastisk idrottsarena i Esbo. Den innehöll löparbanan vi sprang på, 3 innebandy planer, innlines bana, gym, och en fullstor konstgräsplan på taket.
De flesta klagade på att underlaget var hårt att springa på, och det var det också för att hålla på i 24-timmar. Och längden 390 meter var lite kort :-). Det var faktiskt nästan så att jag fick snurrkänsla ibland. Kurvorna var skarpa. Var sjätte timma vände vi löpriktning.
Jag gick ut något ”hårdare” än tänkt, drygt 8 km i timmen. Men jag brukar så att säga springa som det känns bra till. Det här höll väl i 3-4 timmar. Sedan började jag ta det lite lugnare, villa något lite. Efter 6 timmar gick jag och fick lite massage. Jag hade fått lite känning i låren, speciellt på insidorna på något sätt. Men massagen hjälpte inte så mycket. Bättre var då när jag själv smetade på lite Iprensalva eller ibland liniment.
Jag började redan i början att äta lite. Stoppade väl in något minst vart tredje varv, och drack sportdryck eller Cola. Det blev rätt mycket Cola och banan. Själv hade jag med till 3 stora laddningar Vitargo. Pastan de serverade var ingen höjdare. Det var bara kokta pasta skruvar, och ingen sås. Det fanns ketchup om man ville ha något på.
Vid nio tio tiden på lördagskvällen började jag få lite fryskänning. Så jag tog och gick en del varv och samtidigt stoppa i mig en del mer.
Vid 12 timmar hade jag kommit till ungefär 80 km.
Men här var jag också rejält trött. Bestämde mig för att ta och vila riktigt lite. Kröp ner i sovsäcken och låg på golvet i omklädningsrummet. Men inte gick det att sova. Var också rädd för att bli stel och ha svårt att komma igång igen.
Efter 3 timmar var jag på banan igen. Inte det minsta stel och jag gjorde god fart så att säga i bortåt 3 timmar.
Men sedan började de riktiga problemen. Skavsår i grenen och mellan skinkorna. Mycket beroende på generande hårväxt så att säga (alltså inte mina mustacher). Jag smetade först på vad salva jag hade med och det gick lite. Sedan så fort jag suttit ner något var det grymt att komma igång igen. Det var till att försöka få tag på vaselin. Det smetades på i enorma mängder.
Jag tror det var vid 8.30 ungefär som jag tyckte det räckte (vaselin brist). Jag gick och duschade och bytte om. Sedan satt jag och tittade på och hejade på andra. Jag var långt ifrån först att sluta avancera mig framåt så att säga.
Men sedan när det var en dryg halv timma igen började jag gå banan runt med några andra, i lågskor – jeans och skjorta men med nummerlapp på. Och chip runt ankeln. På det sätt fick jag ihop några varv till.
Men sedan var jag bra sömnig. Det var en pers att hålla mig vaken till färjan och fram till att vi skulle äta julbord igen. Men det var det kortaste avverkade julbordet för min del någonsin. Vi började kvart över fem, och klockan sex låg jag i hytten. Hade fått i mig en del riktig mat och druckit massa mineralvatten. Jag tog ett glas vin som med viss ”möda” gick ner.
Jag sov väldigt gott hela natten.
Om någon hade stått vid Silja terminalen i Stockholm när vi gick av hade det nog inte varit större problem att peka ut vilka av resenärerna som hade deltagit i loppet.
Hur gick det för övriga Svenskar? Totalt var vi 28 Svenskar.
Reima Hartikainen vann loppet på 241,21 km. Vilket dessutom var nytt skandinaviskt inomhus rekord.
Sverige lade också beslag på placering 3 genom Mikael Andersson på 215,086 km. Han är bror till en klubbkompis.
Reimas fru Torill kom tvåa i dam klassen på 191,746 km.
Bertil Palmqvist från Bälinge kom 32:a med 161,618 km. När han dagarna innan hade hämtat ut nya skor hade det legat skor till mig och de hade jämfört dem. Hans skor vägde bara 1/3 av mina.
Ted Tryggvesson från Värmland, som är 57 år gammal och inte tidigare sprungit något 24-timmars fick ihop 161,21 km. Han är en typisk Värmlänning med humor och värme och med ”en käft som gick”. Men efter loppet var det inte mycket med ”käften”.
Stefan Lindvall från Göteborg hade hoppats på över 200 km, och lede också loppet länge. Men rätt vad det var fick han magproblem och fick lägga sig ett tag. Han fick nöja sig med 137,415 km.
K-G Nyström, loppets äldste deltagare, fick ihop 73,90 km. Trotts knäprotes och att han hade glömt kryckorna hemma.
Ibland får man till ett lopp som fungerar och ibland kan det inträffa något som gör att man får hålla igen eller lägga av. Det kan vara något som kanske inte hade påverkat så mycket på ett marathon eller så men när man håller på i 24-timmar måste allt klaffa om man ska komma riktigt långt.På ett sådant här lopp finns det inga förlorare. We are all the winners, we are all the best.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar