Ocean Floor Race – Löpning på oceanens botten.

Jag nämnde på ett klubbmöte i höstas att jag skulle springa på oceanens botten och alla undrade vad jag nu skulle hitta på. Men det här ökenloppet gick faktiskt på det som för väldigt länge sedan var havsbotten. Det är i Sahara i Egypten, Vita öknen.

Loppet var ett nonstop lopp på 260 km. Jag har aldrig förr gjort den distansen nonstopp så det var ”lite” nervöst. Inte heller var ruten snitslad utan vi skulle navigera oss med GPS.

I vanlig ordning ville jag komma till landet i god tid inför loppet. Nu behöver jag ju inte komma dit så mycket för att varva ner från jobbet, men det är alltid skönt att insupa atmosfären. Inte ha något annat att tänka på än loppet. Det är bara synd att det är så ensamt.

Jag åkte till Kairo den 19:de mars.

Första dagen tog jag en promenad till Tahrir torget. Tänkte att det kunde vara kul att se det i verkligheten, det ligger inte långt från det hotel jag bodde på i centrum. Vid alla vägar som bar till torget var det posterade tanks. Lite underligt. Jag satte mig på ett kafé där egyptiska män gick för att röka vattenpipa. Jag nöjde mig med en kaffe.

Eftermiddagen tillbringade jag sedan till större delen vid poolen. Tänkte jag skulle få en grundsolbränna. Jag gillar inte alls att smörja in mig med solkräm.

På kvällen gick jag till en flodbåt i närheten och åt riktigt god egyptisk mat. Som förrätt var det en massa röror med bröd att doppa. Det hade nästan räckt med detta. Men jag slog på stort och tog både huvudrätt och dessert.

Jag gick tidigt i säng för att riktigt vila, låg och läste. Hade med mig en passande bok: Ramses hämnd.

Nästa morgon vaknade jag tidigt naturligtvis, men låg kvar i sängen och drog mig, läste lite igen. Gick ner och åt en riktigt ordentlig frukost med allt man kan tänka sig.

Förmiddagen blev en lång promenad. Hittade till slut till lite spännande kvarter. Lokal marknad. Ett ännu mera mysigt kafé. Det var i de muslimska kvarteren, med sågspån på golvet. Köpte några apelsiner till lunch.

Eftermiddagen som dagen innan – vid poolen. Och kvällen blev det en annan flodbåt med god mat.

Tidigt på morgonen den 22 mars åkte jag från hotelet jag bott på i stan till det vid flygplatsen där vi skulle träffas.

Det var en brokig skara, 17 tävlande. Jag var nestorn i sällskapet. Tror inte det var någon av de andra som var över 50 ens. Det fanns en österrikare som är proffs, lever på löpning och föredrag. Han hade ett filmteam med sig. Någon hade gjort något av 4Deserts lopp. Någon hade sprungit maraton som mest och någon hade ingen erfarenhet alls. Detta skulle visa sig äventyrligt i största grad.

På lördagen körde vi söderut till en by som heter Bahreya. Det var tänkt att vi skulle bo i tält natten innan start, men att de ändrat det till ett enkelt hotel i den här byn. Inte dumt alls.

Vi kom fram strax efter lunch och hade sedan efter middagen och kvällen till att bekanta oss med varandra. Prata om vad vi hade för utrustning mm. Det mäsktes att de flesta var nervösa, men jag kände mig tämligen lugn med all erfarenhet i bagaget.

Starten skulle gå på söndag lunch så vi hade förmiddagen att i lugn och ro förbereda oss.

Jag hade köpt nya ”ökenkläder”. Helvita. Långärmad Underarmour ”hotgear” tröja och dito knä tajts. Jag hade vita Löplabbet kompressionsstrumpor. Mitt ”dåliga knä” hade en support.

Sedan hade jag fixat en specialare på andra knäet för att slippa smörja in det. Jag hade ett avklippt damstrumpbyxben som jag hade dubbelvikt. Det blev inte varmt men jag slapp solkräm!

Lämna ifrån oss våra droppbags. Det var 10 checkpoints efter vägen. Här hade jag gjort burkar med sportdryckspulver till alla bagsen. I varannan hade jag burkar med en egen energiblandning bestående av: hampa protein, vassleprotein, vitargo, maltodroxin och lite elektrolyt. Några energibars. Strumpbyte till halvvägs. Ren tröja till mot slutet. Några frystorkade måltider. Samarin brustabletter. Väldigt gott att rensas magen efter all sportdryck man dricker på ett sådant här lopp.

Bland det första jag också gjorde var att blanda sportdryck och hälla på blåsan. Ve och fasa det visade sig att det var ett litet hål på den. Det var en 2 liters och hålet var i övre delen. Men att inte kunna ta full vätskeranson med ut i öknen var inget som gjorde mig lugnare. Först började vi laborera med superlim. Sedan visade det sig att en annan deltagare vid ett tidigare tillfälle råkat ut för något liknande och då lagat det med Comped. Och Comped hade jag rikligt av med mig. Det visade sig hålla fantastiskt bra. Jag kunde ta fulla 2 liter i den utan problem.

När vi skulle till start fick vi åka jeepar i en dryg halvtimme. Starten gick på en grusväg in från asfaltvägen. Grusvägen skulle vi följa en bit innan vi gav oss in på obanad mark.

Relativt omgående blev det stor spridning på fältet. Jag hade inte gjort upp med att följa någon och det brukar jag heller inte göra. Det gick till en början som planerat. Men när vi vek av från grusvägen verkade det som om min GPS inte följde med. Panik, skulle det redan vara över. Men där stod tävlingsledningen och jag fick en GPS av dem i stället och de skulle fixa min. Jag kunde fortsätta.

Terrängen var inte alls som jag hade väntat mig, den var mycket mer kuperad. Men till första CP kom jag på 3,24 mot ”planerade” 3,30.

Jag tog inte alls lång paus här. Bara att blanda ihop dryck och så åter iväg. Tyvärr kände jag inte heller för några bars, inte heller att ta med mig.

Sedan började det sakteliga gå utför. Det var mycket stenigt vilket gjorde det svårt för mig att springa och hitta plats att sätta ner mina 49:or. Det var bitvis också löss mark. Jag fick gå mer och mer. Halvvägs var det nermörkt. När jag kollade riktningen på GPS:en och gick och sedan kollade igen upptäckte jag att jag hela tiden drog åt höger. Jag kom sedan på hur jag skulle göra. Det gällde att kolla riktningen och rikta in sig efter en stjärna. Då gick det bättre och behövde inte kolla GPS:en så ofta. Innan jag kom till CP2 hade jag rejält ont i ryggen. Vid CP2 tog jag lite längre paus, kanske 30-45 minuter. Drack massor av Cola och annan dryck. Kände inte för eller kunde få ner bars. Tog heller inga med mig på vägen.

Nu började jag gå med stavar.

Till CP3 var det 30,3 km, och det var natt. Trotts bra pannlampa var det något tillfälle då jag höll på att ramla ner i klyftor, vi sdkulle upp på en platå. Mot slutet hände det också att jag var så trött att jag var tvungen att lägga mig ner på marken några minuter och vila. Då var det inte långt ifrån att jag somnade. När jag kom till CP:n hade jag tänkt ta ett vil, men det gick inte, då var jag inte så trött. Men ändå tog jag några timmars rast/vila.

Fortfarande var jag på banan så att säga, klarade jag bara av 3 CP per dygn skulle allt ordna sig.

Fortfarande fick jag inte i mig annan energi än de pulver jag hade. Kände inte heller för frystorkat eller den mat

de fixade vid CP. Jag borde tvingat mig att äta. Försökt med ”riktig” mat.

Vid CP3 glömde jag min pannlampa. Detta upptäckte jag efter några km. Men det var ingen tanke på att vända om. Tänkte att de kommer ifatt mig med den. Men så icke. Som tur var hade jag en colcellsdriven väldigt skarp lampa som backup. Gick även att ladda med vev på baksidan. Den var väl så bra som pannlampan nästa natt.

Jag gav mig av mot nästa mål. Började förstå varför jag inte kunde sova vid tälten. När jag kom dit det första jag

gjorde var att hälla i mig massor av Cola. Socker och koffein, klart man blir pigg då. Men vid fjärde CP tog jag ingen Cola och det var alltså andra natten. Nu måste jag sova, och det gjorde jag. Det blev kanske till och med lite längre än planerat.

Tidigt på morgonen bar det av mot CP5. Det var ett stort plant öppet landskap men i princip utan skugga. Innan det blev allt för jobbigt hittade jag en klippa mitt i där det var en grottliknande sak där jag satt en stund och vilade. Längre fram ångrade jag att jag inte stannat här.

Jag behövde vila oftare och oftare. Det blåste en lätt vind.  Lade mig ner på marken med ansiktet mot vinden för lite svalka. Hade det kommit någon bil hade jag brutit tidigare. Till slut kunde jag bara pressa mig att gå 15 minuter sedan måste jag ligga ner i ca 10. Fullständigt vansinne att ligga där i den bakande solen. I slutlägret var det några som kollade temperaturen och då var det 50,4 grader i solken. Men den ända tanken vara att åtminstone försöka fortsätta framåt. Tillslut måste jag komma till CP. Den sista gången jag reste mig upp såg jag doktorn och en beduin komma mot mig från en kulle 500 meter bort. När jag kom fram till dem berättade de att CP var på andra sidan kullen. Här bröt jag. Jag var varken först eller sist att bryta. Jag kom hit lite senare än vad jag tyckte för att klare maxtiden, plus att jag insåg att även några timmars vila inte skulle hjälpa på energiintaget, jag var fullständigt dränerad. Fötterna kändes också lite ömma. Visserligen hade jag nu extrastrumpor här men jag orkade inte bry mig. Fötterna fick vänta till jag kom till slutlägret.

Att jag inte sett någon bil på hele denna dag berodde på att en tjej hade gått bort sig totalt. Alla resurser var satta på att hitta henne. Dagen efter i campen låg hon sedan och fick dropp. Men vad med oss som var ute?

CP 5 packades strax ihop och vi körde till CP6, vilket var en oas, för att tillbringa natten.

Nästa morgon blev jag skjutsad runt lite för att till slut komma till slutlägret.

Här kunde jag ta hand om mina fötter. Det visade sig att höger fot hade ett stort hotspot på främre trampdynan, på vänster hade samma gått till en ordentlig flerlagers blåsa som sedan dränerades. Det hjälpte inte att doktorn försökte dränera med spruta. Hur mycket han stack fick han inte ut allas vätska. Han var tvungen att göra några snitt med skalpell. Sedan blev det ordentligt bandagerat.

Här i lägret var det vansinnigt med flugor. När man låg ner i skugga eller tält på dagen hade jag en tröja eller hat över ansiktet för att freda mig lite. Så fort solen gick ner ”lade” sig flugorna att sova. Skönt att slippa dem på kväll och natt.

När jag kom till lägret hade vinnaren redan kommit i mål. En lite belgare som avverkade det hela på 46 timmar. Men han är ju inte mycket mer än hälften av mig. Helt otroligt (tiden alltså).

Jag tyckte att säkerheten var i sämsta laget. Vi hade fått egyptiska SIM kort till våra mobiler. Det var bara det att det var inte täckning på ens halva sträckningen. Det fanns ingen kontakt mellan de olika CP, här borde det varit satellittelefoner. Fler bilar borde ha patrullerar ruten.

Dessutom var det vansinne att ha med sådana deltagare som den här tjejen som inte hade annan erfarenhet än att ha varit ute på vandring. Och inte heller GPS erfarenhet. Totalt var det visst 6 personer som vid olika tillfällen varit försvunna.

Det var även rutinerade personer som gick bort sig och missade CP. Men de fick göra en straffrunda vid målet. Det tycker jag inte var ok. Terrängen och förhållandena var ju inte som där de missade. De borde ha blivit diskade.

En kille från Moskva som inte orkade mer försökte under 5-6 timmar att komma i kontakt med tävlingsledningen för att bli hämtad. Han hade vatten så det var inge fara så. Men det kunde ju varit något annat som hänt eller så kunde det varit så att han var utan vatten.

 

Till nästa gång (nonstop lopp) måste jag hitta något som fungerar att få i mig som ger mer än 1000 –1500 kcal per dag. Och det hjälper inte att ladda i förväg.

Det fungerar inte med kompressionsstrumpor. Måste vara kompressions delar på benet och lösa strumpor. Måste då ha med fler par strumpor för att byta ofta. Ha med massor av fot puder.

Etapplopp är en sak, nonstop är något helt annat.

 

Foto vid oasen. Det var 4 “bassänger”. Vid den övre drack människor vatten. Vid nästa tvättade man sig. Tredje var för klädtvätt. Och den nedersta var för kameler att dricka ur.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som ett hav med drivis.