Brutet lopp. Urasunti 100 mils gick inte hele vägen. Jag klarade av 130 km. Kanske inte så dåligt det heller med tanke på problemen jag haft. Jag kan ju inta säga att jag tränat långa distanser speciellt länge innan jag gav mig på det här. Det är väl bara 1 månad sedan frugan kom hem från sjukhuset, och ett par veckor sedan värken började släppa efter sprutorna.

Jag var rädd att jag skulle ha värk när jag började springa nere i Lund. På nedresan i bil fick jag rejält ont, och ändå hade jag delat upp resan i 2 etapper.

Jag kom fram till Lund tidigt på fredagen. Först kollade jag hur lång tid det skulle ta att gå från hotelet till starten, så jag visste när jag måste gå från hotelet. På återvägen till hotelet inköptes 2 st prinsessbakelser. Man kan ju inte ladda med för mycket energi tänkte jag. Hotelet hade sedan kvällsmat som ingick i priset(gratis alltså eftersom jag hade frinatt ). Det blev både soppa, salladsbord med allt möjligt, kalvfärsbiffar och italiensk glass som dessert. Dumheten jag gjorde var att jag även tog en dubbel espresso som avslutning. Sömnen på natten var den uslaste på länge.

På kvällen blandade jag även i ordning den första laddningen med energidryck och liknande så att det skulle vara klart. Det blev 2 liter med Vitarbo med aminosyra och lite av en slags långsamma kolhydrater med lite mera smak. 7,5 dl av något pulver jag hade som heter “Meal Pro” och ska vara typ en komplett måltid. Sedan blev det 2 liter med Vitargo uppblandat med ett finskt havregrynsgrötspulver med skogsbär. Jag hade också inköpt en stor flaska med Cola.

På morgonen blev det bara en enkel frukost med lite bacon och äggröra och en macka. Sedan gjorde jag en macka med massor av smör på som jag tog med. Fyllde på vatten i en dunk och tog med.

På vägen till start drack jag sedan en flaska med 1 dl olivolja blandat med 4 dl apelsinjuice. Nu var jag så energiladdad som jag kunde bli. En sådan här flaska hade jag också med för att ta när jag kom över till Helsingör.

När vi började springa blev jag förvånad över hur lätt det kändes. Lite beroende på att jag inte sprungit sista veckan. Men det gick faktiskt i 8,5 k/h till en början och det hade jag inte räknat med. Den här farten höll jag i alla fall i tre timmar innan det blev lite lugnare.

Jag hade frågat i förväg on ruten skulle vara framkomlig med babbyjoggern och fått svaret att det var den troliogen, åtminstone till 98%. Men fy för de dåliga 2 % alltså. Det var ute i naturen riktigt med att vi skulle över stättor på 4 ställen plus att det var en smal brant trappa på ett ställe. Och allt detta innan Helsingborg. Det här tog krafter och sinkade mig.

Jag hade tänkt att om jag klarade mig till Helsingör på 12 timmar skulle det vara bra. Jag kom fram till Helsingborg på 11,30, missade precis en färja. Så när jag kom över hade det gått 12.10. Helt planenligt alltså. Men nu kände jag mig medtagen. Här började jag mera växla mellan att småjogga och gå. Kanske till och med så lite som 30% joggning.

Vid 100 km skulle vi rapportera in oss. Jag hade tänkt att det kanske skulle ta 5 timmar från Helsingör ner till 100 km. Det tog 5.08. Jag var alltså fortfarande på banan så att säga.

Men nu började det riktigt att gå tungt. Jag kunde inte mobilisera mera joggning. Jag fick också börja ta korta pauser efter ca varje timme, sätta mig ner på en bänk. Efter 3 timmar började jag kunna småjogga inemellan igen, mycket kort. Men efter ytterligare 1,5 timme var det helt slut.

På den danske sidan var det grymt med dessa raksträckor.

När jag började närma mig Kastrup och såg att det från 100 km hade tagit “lite” längre tid än beräknat, 30 k på ca 7 timmar, insåg jag att om jag skulle fortsätta på den svenska sidan skulle min tid hamna på bra över 30 timmar. Det hade jag inte lust till. I Kastrup tog jag tåget hela vägen till Lund.

Senare på hotelet började jag inte frysa, vilket jag hade trott, detta betydde att jag trots allt fåt i mig tillräckligt med energi. Detta brukar annars vara mitt stora problem.

Som vanligt efter en sådan här ansträngning hade jag ingen stor matlust på kvällen. Den senaste natten sov jag bättre än på väldigt länge. Somnade vid 19 tiden och vaknade strax efter 6 i morse.

Även om jag inte klarade hela sträckan känner jag mig nöjd. Det hade ju varit för bra om jag klarat det med tanke på min träning. Jag har ju inte tränat så intensivt efter alla mina problem. Det här var i alla fall en bra värdemätare på att jag i princip är redo för sådana här distanser.

Under bilresan hem hade jag faktisk mindre ont än under resan ner. Ont ska kanske med ont fördrivas. Jag känner mig mindre stel och öm än jag väntat mig. Jag kommer ju ihåg hur det var efter 100-milaren i Sydafrika.

Nu ska det bli skönt med 1 veckas allinclusiv i Turkiet med turkiskt bad och oljemassage, och komma hem och ta nya tag.