La Transtica – Costa Rica Ultra Trail. Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem och jag har väl hunnit smälta loppet lite.

Jag åkte till Costa Rica nästan 1 vecka i förväg. Tänkte slappa, sola och så innan loppet. Men sola blev det inte så mycket av, det regnade tämligen mycket. Men kalt var det i alla fall inte. Där jag bodde kunde jag sitta eller ligga i hängmatta under tak. Efter att ha ätit ute 2 kvälla började jag laga mat själv. Dels var det dyrt och dels var det inte någon höjdare. Så när jag kom hem blev min dotter väldigt glad över att jag inte hade några mat influenser med denna gång.

När vi sedan träffades i San Jose var det genomgång av utrustning och kolla av medicinska papper. Jag hade varit ärlig och i papperna skrivit att jag blivit opererad för spinal stenos. Läkaren frågade när och jag svarade att det var i maj. Vilket år frågade han då. Och när det gick upp att det var i år blev han lite ställd. I Frankrike hade jag inte fått springa på de första 6 månaderna. Men jag hade ju tränat hyfsat sedan i somras.

Dessutom hade körtlarna på halsen svullnat de senaste dagarna. Men jag kände mig inte sjuk. Men tills loppet började hade svullnaden nästan släppt och gått inåt i stället. Jag kände mig inte febrig eller så, men lite medtagen. Hade jag varit hemma hade jag inte sprungit.

Innan vi lämnade San Jose var vi också bjudna på grillparty på franske ambassaden. Trevlig tillställning.

När vi kom fram till stillahavskusten skulle vi börja med ett litet strandlopp på 6 km. Här märkte jag att jag inte sprungit på 9 dagar samt att grejen i halsen gjorde mig rätt matt. Men jag kom inte sist. Fast det var inte min förtjänst. Det var en kille från Singapore som mitt under löpningen fick magproblem och var tvungen att rusa på huset. Ändå gjorde jag de här 6 km på några minuter bättre tid än jag hade väntat mig. Och då hade jag ändå fått stanna 2 gånger för att knyta om skorna. Och redan här var det inget att be för, utan det var bara att springa i vattnet. Och efteråt fotades jag stående ute i Stillaoceanen.

Nästa morgon var det dags för the real thing. Det var ingen riktigt tidig start, även om många hade önskat det. Jag var ju anmäld till extreme varianten, och hade varit lite nervös för det. Jag hade ju sett löpprofil för etapperna men inte trott att det skulle kunna vara så hemskt. De var nog lite överdrivna trodde jag.

Här inspekterar jag ambulansen innan loppet. Närmare än så här kom jag tack och lov inte.

Det började med ca 18 km relativt plan mark. Solen sken och det var tämligen varmt. Här hade jag ändå den fart jag tänkt mig, ca 7 km per timma. Men sedan började det. 20 km uppförsbacke. Ibland så brant att jag fick gå fot för fot. Springa eller jogga var inte att tänka på. Och sedan började regnet också. Varmt regn, men ändå. Jag hade trott att jag skulle klara första dagen på lite under 8 timmar i alla fall. Men inte riktigt. Det blev 8.15. Och jag började bli riktigt orolig för fortsättningen. Hade jag tagit mig vatten över huvudet mer än genom regnet? Under kvällen tog jag beslutet att gå över till adventure varianten. Alltså “bara” ca 20 km om dagen. Nästa dag skulle bli rakt upp och sluta på ca 3000 meters höjd. Och med regn igen. Vi startade senare än extreme och längre fram på rutten. Och vad händer, ju ledaren kommer i en uppförsbacke lätt trippande. Jag förstår inte hur han kunde. Och de sa att han senare på en 42 km etapp avverkade den på 2,40. Om han gjorde det under dessa förhållande undrar jag vad han gör på maran.

När det gick så här uppför fick jag en låttitel i huvudet – Stairway to heaven. Jag tror inte jag hört den. Men jag ändrade om, för till himlen kom jag aldrig. Snararer Staiways to Hell.

På kvällarna landade vi i någon by och hade nattkvarter i någon skola eller samlingssal. Mat lagades av lokala förmågor.

Jag kände mig mer och mer medtagen av halsproblemet som hade gått djupare. Jag inbillade mig att jag inte hade feber och käkade på av febernedsättande i förebyggande syfte.

På en etapp fick vi verkligen ge oss ut i spenaten. Det var ca 2 km med trädrötter, hala nerförsbackar och djup gyttja. Jag tror den här biten tog en dryg timma. Den avslutade med att vi skulle över en hängbro.

Jag var så glad att jag hade gjort ändring  på rutten. I stället för att kanske behöva bryta efter 3 etapper kände jag att jag nog skulle klara det.

Jag var ju lite rädd också för att jag inte skulle få i mig tillräckligt med energi, men det var det aldrig frågan om. Efter dagens etapper var det rätt skönt att komma fram och få sig lite mat.

Annars var det antingen brant uppför eller brant nerför i slingrande grusvägar.

En etapp kallade de nattetapp. Men det var bara det att vi skulle starta klockan 4 på natten. Alltså äta morgon mat dessförinnan.  Det innebar mörkerlöpning i ca 1,5 timma. Och då var det tämligen plan mark. Men den etappen avslutade desto värre. Solsken och rakt upp. Det var ofta stigningar på 1000 meter på 10 km. Och då alltså inte någon ynka backe utan så i flera km eller till och med mil.

Innan sista etappen var det tänkt att vi skulle åka forsränning. Men det hade regnat och regnade så mycket att det blev inställt. Det var förstas gången det hände.

Inför sista etappen fick vi förvarning att vi skulle bli tvungna att simma över floder som mynnade i havet. Det var bara att gilla läget. För moss på adventure var det en nätt sträcka på ca 20 km. 1 gång simmade vi riktigt och 3 gånger var det med näppe jag bottnade.

Ultra löpning eller ultra simning?

På sista biten kom det en liten sträcka igen med lera, “gyttjepulkabackar” och gyttjepulsande. Men i mål kom jag. Och som vanligt vid sådan här eskapader kunde jag inte hålla tårarna borta. Dels över lättnaden att ha klarat det men också över glädjen att ha bevisat att än är gubben inte uträknad. Och speciellt med tanke på den korta tiden sedan operation.

Slutet gott, allting gott. Nu är jag inte lika rädd för backar som tidigare.

Helt sist kan man nog inte säga att jag kom. Det var 2 som i princip bröt. Och sedan var jag inte den ände som graderade ner mig.

Enligt min GPS avverkade jag ca 128 km på 6 dagar, och det var det länge sedan jag gjorde. Men de här km tog mig nästan 26,5 timma. Så kan Ni förstå hur pass jobbigt det var.

Alla kläder och skor var nu helt igenom blöta. Vi bodde på hotel de sita 2 nätterna, och här fick hårtorken gå varm för att få saker så torra som möjligt.

Och nu gnager det i bakhuvudet. Kan jag träna hårdare och komma tillbaka och verkligen göra extremen?