Långrundan som blåste bort. I dag hade jag satt upp mig på att genomföra en längre löprunda. De kanske skulle bli i närheten av 20 km. Lite som examen och se hur det skulle gå. Hade satt klockan på ringning för säkerhetsskull till 6,30. Visst blåste det ute, men det hade det gjort de senaste dagarna. Så började jag så lugnt springa iväg. Jag hade lite brännande känsla i vänster lårbaksida. Kraftig motvind på sina ställen här i Selce. Så kom jag över stora vägen och det bar uppför. Tjo hejsan vad det blåste. Längre upp var det så jag nästan inte tog mig fram, jag kastades ut i vägbanan och kunde inte hålla kursen. Men envis som jag är försökte jag ett tag till, men snart nog insåg jag att det bästa vore att vända om. Slutet blev att rundan inte blev mer än 6,8 km ungefär. När jag sedan var ute på nätet och kollade prognosen för i morgon är det nog inte ens lönt att tänka på löpning.
När jag sedan satt ner och åt frukost kände jag mer av låret. Inte roligt att ha ett bakslag. Tänkte mycket på vad som orsakat det. I går i gymet fick jag köra en annan maskin. Satt fastspänd med ett ben och maskinen körde benet fram och tillbaka. När den tog benet framåt skulle jag trycka på och när det gick bakåt skulle jag också pusha på vad jag orkade. Göra det här i set om 10-12 stycken och med vila emellan och bara låta benet följa med. Kanske tog jag för hårt i bakåt.
Men det var också när jag skulle ha stretching hjälp så var det en ny kille som skulle hjälpa mig, och han tog verkligen i och pressade på. Kanske var det han som sträckte för mycket.
Eller också när dagens sejour var över och jag skulle skynda mig till affären för att få lite mat.
Men just nu känns det något så när.