Det gäller att suga åt sig det positiva. I går blev det en runda på nästan 22 km. Jag tog det lugnt och växlade med spring och gång. Brydde mig inte om tiden. Det fanns ingen som väntade på mig hemma. Frugan är bortrest. Kompis travade på. Han fick ta sig ett bad efter ca 50 minuter. Det blåste en del så jag tror inte det blev för varmt för honom. Men när jag senarer ville ge honom vatten totalvägrade han, knep ihop munnen (man vet ju inte om det skulle vara sportdryck på flaskan). Först mot slutet tog han ett par slick. I stället sprutade jag lite på honom.

När jag kom hem och kollade tiden på rundan blev jag glad. Det hade gått på 8 sekunder “snabbare” per km än på de tidigare långa rundorna. Det är sådant här som  jag måste suga i mig för att orka fortsätta. Förr eller senare kommer det ju att lossna, det vet (?) jag.

Senare på eftermiddagen blev det ytterligare lite “träning”. Då åkte ytterligare en pall med pellets ner i källaren. Det tar mig ca 45 minuter att kånka ner 832 kg. Nu har jag bara en pall kvar, vilken jag hoppas få ner i dag. Sedan har jag burit ner 4992 kg. Kanske inte så konstigt att jag är lite slut i ryggen.

Sedan blir jag också glad när jag ser att det åtminstone är någon som läser mina rader, och då speciellt att det är någon som kommer med uppmuntrande “tillrop”. Det är som på många små maror eller ultralopp, det finns oftast inga direkt vid banan som hejar, men före och efter kan jag ha fått någon uppmuntrande kommentar på min blogg eller via e-mail.

I dag var jag ute och gick med kompis. Jag tog stavar med och provade stavgång med honom. Och det gick faktiskt, det hade jag inte trott. I början var han lite rädd och skeptisk över dem, men när vi kom så han fick springa löst gick det bättre. Ska nog försöka med en stavgångsrunda i veckan.