Jag kom, jag sprang, jag segrade. Ja, inte blev jag totalvinnare i Stockholm marathon. Om så vore hade det ju varit en skräll. Men alla som genomför ett marathon är vinnare, det är en sådan distans att det är en prestation för alla som klarar det. Och min prestation i dag var inte fy skam om jag får säga det själv. Jag hade ju till och med vissa tvivel om jag skulle klara av det över huvud taget. Det var till och med så illa att jag hade satsat på att om jag klarade det skulle det nog bli i runt 5,30. Men första halvan gick suveränt (2,17), jag till och med hade föraning av runners high, och det var länge sedan. Sedan väntade jag på att det skulle ta slut men jag bara fortsatte. Inte ens vid 30 tog det slut som det har kunnat göra ibland. Vid 35 började jag räkna hur långt jag hade per km för att klara 5 timmar. Då började jag förstå vad jag höll på att göra, under 5 timmar. Det fanns inte i min fantasi innan start. Jag såg också att jag hade marginal, så jag tog det lite lugnt så jag inte skulle bränna mig och behöva gå mot slutet och missa de 5. Jag kom in på 5.53 och tårarna kunde jag inte hålla tillbaka. Det här var så stort för mig. Jag hade uppnått alla mina normala förutsättningar. Jag klarade det, jag kom inte sist, och jag kom under 5 timmar. Och när jag nu kollat i resultatlistan är det ännu bättre. Jag blev inte ens sist i Löparklubben, det är en som kom drygt 2 minuter senare.

Jag fick ju för ett par veckor sedan nya piller som kanske skulle hjälpa mot min trötthet. Jag har haft dem tidigare och då blev det som att vända handen. Men ingen sådan effekt denna gång. Men å andra sidan kanske jag var längre nere i trötthets träsket denna gång. Kan det vara så att de har hjälpt. Att vara utvilad har minst lika stor betydning som träningen. Och nu när jag inte haft möjlighet att träna kanske jag inte var lika trött tack vare pillerna. Vilket fall som helst är jag super nöjd med dagen.