Ett ljus i mörkret. Nu har jag använt min apparat, APAP, i så att säga 2,5 nätter. I går var jag ute på en 14 km runda. Vilken känsla. 14 km mitt i veckan. Jag flög, jag svävade fram. Med lite ironi förstås. I alla fall var det stor skillnad mot tidigare. Det gick väl på ca 15 minuter snabbare än tidigare i höst när jag nu orkat springa så långt.
Och hör och häpna, jag var ute i dag igen. Jag vågade inte strama det så långt som till 14 km igen så jag tog bara 12 km. De första 5 gick nästan på 5 minuter snabbare än många gånger tidigare i höst. 6-9 gick lite trögare för att mot slutet gå fint igen. De här 2 rundorna har väl gått ungefär som när det tidigare inte gick som bäst, men så har jag ju också legat av mig lite.
Det är sjukt alltså att lite luft kan göra så mycket.Första natten gick det inte bra med apparaten. Jag blev så kall i näsan att jag fick huvudvärk, som när man äter eller dricker något riktigt kallt. Men det visade sig bero på att det blev uttorkat i näsan. Sedan smörjde jag in med vaselin i näsan och då har det gått bättre. Är lite ovant på natten efter ett par timmar och sover lite oroligt då, men ändå känner jag mig piggare när jag går upp. Och på dagen är det lite bättre. Jag har också fått tillbaka löpglädjen, och det är ju nog så viktigt i samanhanget.