20,5 km. Underbart. Det kändes lite trögt att ut och springa i dag, men när jag väl kom iväg var det ok. Och efter ett tag var det mer än ok. Jag sprang ca 20 minuter snabbare, på ungefär samma distans, än i fredags. Men så var det också tredje dagen på raken i fredags. Och i går var jag inte ute och sprang alls. Och inte nog med at det var ok att springa i dag, jag fick ett par lättare anfall av ”runners high”. Det var ett bra tag sedan jag hade det, kan inte minnas jag haft det på över ett år. Det är i mycket det som driver mig att springa, att få en sådan. Det är svårt att beskriva den känslan. Det är något som släpper inom mig, ett lyckorus bubblar upp inom mig och jag vill bara springa fortare och fortare. Men jag vet också att jag måste hålla igen för att inte förta mig och för att få ”anfallet” att vara längre. Det tar slut när krafterna delvis tar slut så att säga. Sedan får jag ta det lugnt lite och komma igen. Har jag tur kan det komma tillbaka.
Lyckokänslan sitter i fortfarande. Det känns som om jag skulle kunna ut och ta en runda till, men jag vet också att det är en kroppslig illusion. Om jag gett mig ut hade det antagligen tagit slut innan jag kommit igång. Men bara det att ha den här känslan. Det är löparglädjen, och när den finns där ”känner jag mig oövervinnlig”. (Ha, ha.) Nu börjar också tankarna på vad jag ska ut på härnäst, skulle vilja/behöva en ordentlig genomkörare. Jag skulle ju vilja prova ”vingarna” nu när det börjar gå bra igen. Fast kanske är det bättre att vänta och komma i ännu bättre form.
Det kan ju inte gärna vara något annat än det här med APAP:en som gjort det här. Visst är jag fortfarande trött, men samtidigt är det något som hänt i kroppen. På onsdag natt ska jag sova med mätutrustning igen och då får vi se vad den sägen om jag blir mer syresatt på natten.
Fast masken jag har är inte optimal tycker jag. Jag har fått lite skavsår på mellanväggen fram i näsan och lite öm längst upp på näsan. Det finns andra grejor och det får jag väl se till att få prova.