Jubileumsmaran – mot alla odds. Jag klarade det. Ännu en gång har jag sprungit mer än 10-20 km. Efter över 1 år med dåliga resultat kanske jag är på banan igen. Ja, jag gjorde inte ett helt marathon av i dag, men jag gjorde ett marathon a la 1912, 40,075 km. Från början och väldigt långt in i loppet hade jag tänkt att springa de extra dryga 2 km som krävdes för att få en full mara. Men vid km 34 bestämde jag mig för att 40,075 det var helt ok det med. Speciellt med tanke på omständigheterna.

Förra söndagen sprang jag en test runda för att de hur det gick, men den var inte överbevisande. I veckan sprang jag dryga 5 km 2 gånger. Men när starten gick i Stockholm förvånade det mig hur jag plötsligt kunde springa. På träningsrundorna var det som vanligt kanske max 1 km innan jag fick gå lite, men nu plötsligt sprang jag kanske 25 innan jag fick gå på riktigt. Ja, i backarna hade jag gått lite innan. Tiden, vad blev den? För mig helt godkända 5.20. Hade inte trott att jag skulle komma under 5.45. Utan ordentlig träning och ännu en gång i mina sprintskor.

Vad är orsaken till det här “undret”? Jag tror inte att det är ryggoperationen för då skulle det gått bättre när jag tränade innan. Jag tror ändå det är något annat som orsakar min trötthet. I Kroatien fick jag ju B-vitaminsprutor. Men det tror jag inte jag skulle kunna få här hemma. Och i tablettform har det inte hjälpt. Så jag har forskat en det på nätet. B-vitamin tas bättre upp av slemhinnor. En sight rekommenderade att man skulle krossa tabletter och blöta upp med lite vatten och sedan trycka upp det i näsan, men det tyckte jag inte lätt som något alternativ. Men så hittade jag att man kunde köpa B-vitamin i sprejform. Och jag fick det i onsdags, och sedan har jag sprejat hej vilt under tungan. Mycket större dos än den rekommenderade.  Men de här vitaminerna kan man tydligen inte överdosera. Så nu ska jag gå över till lätt överdosering

Och med den leveransen i onsdags fick jag även ciafrön. Något som någon mexikansk indianstam använde för uthållighet. Dessa har jag också ätit av 2 gånger om dagen sedan onsdags.

Som den sista uppladdningen i går gjorde jag vad jag gjorde förr i tiden innan det vanliga Stockholm marathon. Jag gick till Hötorgshallen och köpte mig en rejäl Kebab i pitabröd som sköljdes ner med Coca-Cola.  En angenäm uppladdning.

Nu återstår bara att försöka utvärdera vad det är som haft bäst verkan. Minst en veckas vila och sedan får jag börja springa så smått igen. Det är precis när min semester börjar. Och visar det sig att jag är på banan blir det till att planera något löparäventyr i höst.

Många anser ju att jag har en skruv lös, men under loppet i går så tappade jag hela 2 skruvar. Jag sprang med den där luftcylinderhistorien för ryggen, och strax innan 20 km ramlade 1 skruv av. Det var lönlöst att försöka hitta den på asfalten, den hade nog studsat iväg. Och sedan mot slutet var en skruv till borta.