På ét igen. Är åter hemma sedan ett tag. Direkt började jag springa så smått. Underlaget var ju annorlunda här hemma så det gick ju inte att springa var som helst. Det blev avsevärt kortare rundor. Men det var kanske bara bra, att tuffa igång lugnt.

I dag blev första ”längre” rundan. Hela 1:15 h, med en fart på 7:16 per k. Faktiskt riktigt bra för att vara jag och så kort efter loppen på Bermuda.

Fortsätter det så här har jag vilda planer för året. Vad som redan är bestämt är äventyrsloppet på Hawaii i maj. Tiden dit är väldigt härlig. All planering. Först att planera hur jag ska resa och hur långt innan loppet jag ska åka dit för att acklimatisera mig. Sedan det spännande med att planera utrustning. Den biten tar stor del av mina tankar redan.

Jag upptäckte att jag inte riktigt har koll på vad jag har. Bland det obligatoriska här är att man ska ha ett liggunderlag. Så jag började fundera på vad jag skulle satsa på. Men så innan jag åkte till Bermuda och var och rotade i mitt skåp med diverse utrustning, upptäckte jag att jag ju hade ett riktigt bra liggunderlag redan. Det är litet och lätt och tar inte stor plats. Det är uppblåsbart. Men jag har inte använt det tidigare. Det var när jag var på vinterloppet i Finland som jag skaffade det, men inte kom så långt att jag behövde använda det.

Jag kanske borde göra en inventarie lista på vilka grejor jag har.

Jag köpte också för ett tag sedan en ny pannlampa. Det var bara det att det visade sig vara speciella batterier till den. Men jag skaffade sådana här i veckan. Otroligt vilken stark lampa. Tror inte jag har sett något liknande tidigare. Den ska det bli fint att springa med på Hawaii.

Sammanfattning. Det har mer och mer gått upp att det nog var en större utmaning med THE challenge än jag trodde.

När jag vid nummerlappsutdelningen fick en startlista såg jag att det totalt var 70 anmälda till hel challenge, det var alltså både män och kvinnor. Sedan vet jag ju inte om någon efterskänkt sig.

I resultaten ser jag att det är 17 kvinnor och 30 män som gått i mål. Alltså 23 som brutit på en eller annat tidpunkt. Så min placering att komma på 30:de plats bland männen totalt ser jag ändå inte som något dåligt resultat.

Och allra först när jag anmälde mig tänkte jag att kunde jag göra all loppen på 6:45 så var det inte tokigt. Sedan gick träningen ju så bra tidigare i höst att jag satte ner målet till 6:30 och som utopi kanske 6:15.

Men sedan kom ju förkylningen i december. Några veckor helt utan löpning. Och sen när det närmade sig sig avresa hade jag 2 tillkämpade veckors träning.

Att då klara av utmaningen och göra den på 6:55 får jag vara väldigt nöjd med.

Jag var väldigt orolig efter lördagens lopp när GPS:en sa att jag borde ha en återhämtning på bortåt 50 timmar.

Efter marathonet var återhämtningsbeskedet 41 timmar. Och det blir det inga problem med. Ingen löpning, men jag cyklar runt på ön rätt mycket. Skönt för benen.

Bermuda Challenge. Ja nog är det en utmaning alltid. Det är 3 lopp på 3 dagar. Det första är ju nästan inget, en mild. Dagen efter är det 10 km, för att avslutas med ett marathon.
En av grejerna när jag åker ut så här är att det inte brukar vara andra svenskar, så man kan sedan "skryta med" att blivit bäste svensk.
Men när jag hämtade ut nummerlapp och kollade i startlistan visade det sig att det var 2 svenskar till, och yngre än mig. Avsikten också.
Milen gick klockan 7 i fredags kväll. Min förhoppning var att klara den på 10 minuter. Och det gjorde jag med glans. Tiden blev 9:17.
I går var det så 10 km. Milen kändes inte i benen. Det visade sig att det var rätt kuperad bana. Det tyckte jag inte hade framgåt av banprofilen. Men jag satsade, målet var att fixa det på 1:10 ca. Och igen blev det med glans, 1:05.
Men i morse var det tufft att komma upp och tänka att det var en mara som skulle avklarad. I går kväll hade vadmusklerna levt sina egna liv.
Vädret i dag artade sig bra, lite vind och sol.
Och igen var det en tuff bana. Första varvet var kämpigt, men jag klarade halvmaraton på ca 2:30. Men inför varvningen var det nära att jag brott. Men jag gav mig inte, ut på varv 2. Nu hade det blivit riktigt varmt, men efter ett tag rullade det på.
Nu fanns det gel på vätskestationerna, och det hjälpte.
Men efter 30 började jag få känning av kramp i baksidan av låren. Jag fick stanna några gånger och stretcha.
Förhoppningen var att klara loppet på 5:15 ca, men det insåg jag snart var kört.
Resultatet blev 5:40, godkänt det med.
Nu var det ingen kö till massagen.
På väg till mitt boende blev det mjölk, öl och en Angus Steam. Få se om jag blir hungrig lite senare.
Jag tror inte totalresultatet kommer att ligga så jätte långt ifrån den ursprungliga tidsideen på 6:45. Träningen gick väldigt bra i höst, men så åkte jag på en rejäl förkylning i december så det blev några veckor utan löpning. Och sedan bara 2 veckor hårdträning innan jag åkte.

Omvärderat. I dag har jag cyklat från där jag bor på Bermuda till i princip öns norra ände. Och det var väldigt upp och ner. Profilerna för loppen visar inte så värst svår löpning. Men efter att ha cyklat på vissa av sträckningarna som det ska springas undrar jag om jag nog borde omvärdera mina mål. Jag fick väldigt ofta växla från växel till växel. Och ofta ligga i lägsta växeln. Men vi springer andra hållet mot vad jag cyklade. I vilket fall som helst ska det bli spännande att springa.
Ursprungligen hade jag som "mål" att klara det hela på 6:30, för att en period gå ner till 6:15. Men jag får nog säga att klarar jag det på 6:30 är det snudd på sensation.

Packad och glad igen. Så, nu är allt klart för avfärden i morgon. Det bär iväg till Bermuda och ”lite” löpning.

Jag ska ju mellanlanda i USA på vägen dit, och det blev lite problem med det. Jag sökte ju sådant där förenklat inresetillstånd, men efter att de tänkt fick jag avslag på det. Jag hade ju gud bevars varit i Iran, och då kan man ju inte bli insläppt i USA hus som helst. Men jag fick söka riktigt visum i stället. Och efter lite nervositet och intervju på ambassaden gick det vägen. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick visum för 10 år.

Under intervjun frågade de vad jag skulle göra i USA. Ja, det är ju inte dit jag ska. Jag ska till Bermuda. Och göra vadå? Springa maraton. Jaha, och vad gjorde du i Iran då? Sprang maraton. Och du var i Uganda i början av november. Vad gjorde du där? Sprang maraton. Ja. ja, någon hobby ska man ju ha. J

Sedan i december hade jag en envis förkylning. Blev inte mycket springande på ett tag där. Lite streck i räkningen. Men sedan efter jul var det så pass att jag började springa igen. Jag hade förhoppningen att få till en n100 vecka den här veckan. Men jag lyssnade på kroppen som tyckte att det var lite i tuffaste laget. Nu får vi se hur det går på Bermuda.

Det är 3 lopp på 3 dagar. Börjar lite lugnt på fredag med bara 1,6 km. Det kortaste jag någonsin sprungit. För att sedan gå upp till 10 kim på lördagen, och sedan kommer kreskendot  på söndagen med ett maraton.

Jag passar på att stanna där nästan 2 veckor. Jag har bokat en mountain bike så att jag kan ta mig runt ordentligt. Ön är ju inte speciellt stor.

Första veckan ser vädret inte så där lysande ut, men efter loppen blir det nog bättre. Vattentemperaturen verkar ligga på strax över 20 grader. Ska bli skönt.

Förkylt värre. Finns det något värre att bli drabbad av än en ordentlig förkylning i slutskedet av uppladdningen inför ett viktigt lopp.

I tisdags förra veckan var jag ute på en runda på ca 22 km. Det var första gången jag kom upp över 20 efter Uganda loppet. Det kändes bra och jag var på gång att klättra upp i distanserna. Men vad kommer dagen efter? Jo, en ordentlig förkylning. Jag känner mig hängig, tjock i halsen och snorar en del ibland. Men ingen feber. Finns det något värre än när en man blir förkyld?

De första dagarna gick jag över till stavgång i stället. Men sedan har jag till och med hoppat över gym-träningen ett par gånger. Och nu har det inte blivit stavgång heller. Det är alltså mindre än 1 månad till loppen på Bermuda. Resan är bokad och betald och går inte så lätt att avboka utan att jag förlorar en massa pengar. Jag får hoppas att förkylningen är över till julafton, och sedan får jag träna järnet. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av loppen. Jag får väl revidera min tilltänkta totaltid. Efter sommaren och när jag anmälde mig tänkte jag att de väl skulle gå på 6:45. När det senare gick bättre var mina tankar nere på 6:30, för att strax innan jag åkte till Uganda ”drömma” om 6:15. Men nu är jag väl tillbaka på 6:45.

Inget spring i dag. I dag tyckte jag inte ens att det var lönt att göra ett försök att springa. Frugan och jag var hembjudna till några kompisar på middag i går. Och av erfarenhet vet jag att där blir det både god mat och gott dricka. Och det slog inte fel denna gång heller.

När jag vid frukost kollade mitt blodtryck var det av sådan beskaffenhet att jag inte ens ville registrera det. En sådan plump i protokollet ville jag inte ha.

Men i övrigt mådde jag inte dåligt alls. Hade bara sovit lite för lite.

Så i dag blev det en rejäl stavgångsrunda. Jag var ute ca 1:45 h. Det var skönt med lite omväxling. Jag har satsat mycket mer på löpningen i höst så det här avbrottet var välkommet.

I morgon får det bli den vanliga morgonrundan med hunden.

Trycket åter ok. Sedan ca 1,5 år har jag medicinerat för högt blodtryck. Det är ju konstigt att jag med min träning har drabbats av det. Samtidigt har jag en längre period medicinerat med lätt antidepressiv medicin för att förhoppningsvis få bukt med min ständiga trötthet.

Efter sommaren byte läkaren ut den medicinen jag tog mot en annan. Men den blev jag bara ännu tröttare av trotts att jag bara tog 2,5 mg av den. Så till slut bestämde jag mig för att skippa den och se vad som hände.

Blodtrycksmedicinen doktorn till slut satte in hade även vätskedrivande verkan. Men trycket varierade ändå väldigt under dagen. Men sprang jag mycket, eller som i Uganda, svettades en del kände jag mig lite snurrig. Tecken på lågt blodtryck. Hemma mätte jag trycket flera gånger under dagen och det var ibland rejält lågt.

Så även här tog jag ett eget beslut att skippa blodtrycksmedicinen och se vad som skulle hända. Det har nu gått några dagar och nu verkar trycket helt normalt utan tabletterna.

Det ska ju inte vara så att man tar medicin som man får biverkningar av och måste ta andra tabletter för att motverka det. Vem vet, det hade kanske kommit andra biverkningar så att jag behövt ta ytterligare medicin för att motverka.

Nästan ”back on track”. En vecka efter maran I Uganda började jag så smått jogga igång igen. Det kändes rätt så tungt. Jag tänkte att det här blir tufft att komma igen efter en sådan urladdning. Men till saken hör att jag efter en vecka hemma fick något strul med magen. Det gjorde ju inte löpningen bättre. Inte var det heller bättre av att det under min bortavaro hade kommit lite snö. Det gjorde ju inte löpningen lättare.

När så magen hämtat sig och det mesta av snö och is var borta igen, så i fredags tog jag min fartleks runda innan gymet. Och här fick jag kvitto på att det inte stod fullt så illa till. Min så kallade 54 minuters runda tog nu åter 47 minuter. Precis som den gjort strax innan jag åkte iväg. Och löparklockan sa att återhämtningstiden inte var allt för lång.

I går tog jag då en halvlång skogsrunda med hunden. Inte allt för snabbt tempo men jag var ute i dryga 1:17. Inte nu heller fick jag speciellt hård löprestriktion.

Så i dag skulle jag ut själv på en smålång runda. Det kändes något motigt, men jag kämpade på. Fick visserligen gå så fort det blev motlut. Det blev en runda på 15,26 km med ett tempo på 7:22 per k. Inte så illa. Men nu vart löparrestriktionen på över 40 timmar. Så för att komma tillbaka fräsch är det väl bara till att lyda.

Innan jag åkte till Uganda hade jag en VO2max på 41, och nu efter har den sjunkit till att pendla mellan 35 och 36. En bit tillbaka alltså. Men det är också 1,5 månad till nästa mara.

Uganda och The Rift Marathon.

Loppet var delvis välgörenhet. Överskottet skulle gå till handikappade barn och ungdomar i området. Jag hade också gjort en uppmaning i löparklubben om att om någon hade lite överblivna kläder eller dyligt kunde jag ta med. Men det var faktiskt 2 i klubben som verkligen hade hörsammat detta. De hade gjort garderobsrensning. Flera kg kläder. Jag trodde inte jag skulle få med det. Men max bagaget var 30 kg. Själv packade jag lätt. Tog de här kläderna och annat i en stor trunk. Sedan spände jag fast trunken och min ryggsäck så att det bara blev ett kolli.

Vi skulle träffas i Fort Portal på torsdagen. Men eftersom resan dit är lång bestämde jag mig för att åka en dag tidigare. Från flygplatsen, Entebbe, till Fort Portal skulle det ta 4-5 timmar. Arrangören kunde ordna taxi till mig. Men jag ville ha lite ytterligare äventyr, så jag bestämde mig för att åka lokaltransport dit. Taxi från flygplatsen till minibuss stationen i Entebbe – minibuss in till Kampalas busstation (vi var 3 i bussen när vi började och smock full innan vi var framme). Buss till målet. Ingen tidtabell. Bussen gick när den var full. Jag hade landat klockan 4 på morgonen och kom in till Kampala strax före 7. Eftersom jag var så tidig blev det inte så lång väntan innan bussen gav sig iväg. Till Fort Portal tog det sedan ca 5 timmar.

Stället jag skulle bo på låg en liten bit utanför staden. Hade fått rådet att ta en taxi, men när jag kom av bussen kom det fram en motorcyklist och frågade vart jag skulle. Jag hade mycket bagage, men det sa han inte var något problem. En stor trunk med grejor till barn tog han på styret, ryggsäcken tog jag på mig och hoppade upp, och iväg bar det. Det här är det lokala transportmedlet. Det finns massor av motorcyklar, de håller på strategiska ställen i staden eller utanför. Patrullerar vägarna. Så när jag var ute och gick kom de hela tiden och frågade om jag skulle ha lift.

Det visade sig vara ett trevligt ställe jag skulle bo på. Ville man ha middag på kvällen lagade de en meny. Sedan satt alla som bodde där runt ett stort bord och åt gemensamt. Alltså inte bara deltagare i loppet. Man pratade om allt möjligt. Samma var det till frukost, efterhand som man kom upp satt man där sedan i godan ro och käkade och snackade, gamla som unga.

Efter middagen första kvällen stöp jag i säng. Jag hade inte sovit på 1,5 dygn.

På torsdagen tog jag en lång promenad runt staden och ner till marknaden. Lunch åt jag på en högst lokal inrättning. Det stod några grytor i rummet innanför serveringsborden. Jag viste ju inte vad som var vad så jag bad om en tallrik med lite av varje. Det var lite ljusbrunt ”mos”, ett vit ”mos, plataner lagade i bananblad, böngryta och en köttgryta (troligen get). Inte tokigt alls, men ingen kulinarisk höjdare.

Nere vid marknaden fastnade jag för försäljare av gräshoppor. Det fanns både levande och stekta. Det fick bli en påse stekta att ha som tilltugg till kvällsdrinken. Inte tokigt alls. Innan hemresa köpte jag en större påse dito som jag nu gottat mig i en dryg vecka efter hemkomsten. Här hemma har jag spetsat dem med lite chili pulver. Gott till en kvällswiskey.  

Käcka gräshoppor - kittlar dödsskönt i kistan.

Det här var alltså uppladdningen inför maran. Inga problem med magen.

Innan jag lade mig på kvällen tog jag alla mina piller samt ett par elektrolytpiller. Sammaledes på morgonen.

 

Det fanns ytterligare en svensk deltagare. En engelsman som bott i Sverige i 25 år. Det här var hans första maraton. Han hade nyligen fyllt 50 och ville markera det med något speciellt.

Fort Portal och där vi skulle springa ligger på 1500-1600 meters höjd. Sedan jag kom ner drack jag rödbetsjuice morgon och kväll, frystorkat pulver. Det ska ju öka syreupptaget. Tror nog det hjälpte något.

Tävlingsdagen serverades frukost från klockan 5. Vi skulle bli hämtade 6:15 för transport ca 8 km till en lyxlodge där start och mål var. De lokala vägarna är inte av denna värld. Det gällde att se till att inte bli åksjuk.

Banan var en rundbana på ett varv med en liten vändpunkts grej på ett ställe på knappt 2 km ut och tillbaka. Vändningen var vid en banan som lagts på marken.

Vi hade fått reda på att banan skulle vara ”böljande”, men det var ordentligt böljande. Rena tsunami vågorna, upp och ner hela tiden. Branta backar som gick rakt upp i himlen, fast det var inget himmelrike. Snarare rena helvetet. Det var möjligtvis alldeles i början som jag sprang en del av backarna upp.

 

Vi var inte värst många internationella deltagare. Ca 30 st, och då var det några som skulle springa halv maraton. Det kanske var totalt ca 50 deltagare på marathonet.

Starten skulle gå 7:30, men vi blev lite försenade för att alla som skulle vara vid kontrollerna skulle hinna ut.

Här hemma har jag ju sprungit utan min ”ställning” på träningsrundorna, sedan operationen. Men ett helt maraton och böljande dessutom vågade jag inte ge mig i kast med utan den. Och det visade sig vara rätt beslut.

När starten gick tog det inte lång stund innan jag var ensammen men inte sist, och så var det hela loppet igenom.

Det ända som skulle finnas vid kontrollerna var vatten. Så jag hade blandat i ordning en rätt stark blandning sportdryck. Det var mitt geting pulver, aminosyra och en regelrätt sportdryckspulver. Och som droppbag strax efter halvan hade jag en halvliters flaska dito samt några gel som väntade på mig.

Vi hade blivit rekommenderade att springa i terräng skor för eventuellt leras skull. Men jag har inga terrängskor som jag har sprungit så långt i. Så det fick bli mina vanliga lätta löparskor.

Som tur var hade det inte regnat dagen innan så det var inte allt för mycket lera. Det var bara på ett ställe som det var rejält med lera. Där fick jag vänta medan en lastbil tog sig igenom leran först.

Banan gick på småvägar och stigar. Förbi hus, byar och fält med folk som jobbade. Det var inte långa sträckor utan människor som stod och tittade. Jag vet ju inte hur jag såg ut, men jag kan tänka mig att jag inte var allt för fräsch efter halvan. Vid ca 24 km var det någon som ropade efter mig: ”You will die before you get to the finish”.

Utsikt över The Rift, som get loppet dess namn.

Vid ca 27 började jag få kramp i lårens baksidor när jag försökte ”springa”. Så därefter blev det inte mycket av det. Elektrolyt tabletter jag tagit räckte tydligen inte. När jag hade ca 5 km kvar kom en ambulans och gav mig en dryck med saltlösning. Ett tag senare gick det så smått att shuffla mig framåt.

Jag såg på klockan att jag nog skulle klara mig precis under 7 timmar. Och det gjorde jag också på maraton distansen. Men målet låg en bit till bort. Min GPS visade 42,82 och tiden 7:05. Men det var det mest sceniska marathonet jag sprungit. Jag var tvungen att genomföra för det blir nog inga fler resor hit för mig. Och inte hade jag ont i ryggen varken under eller efter loppet.

Men jag kom inte sist. Tror det var min bästa placering någonsin. Jag kom som tvåa i M60 och som tvåa bland svenskar.

Dagen efter umgicks vi med de handikappade och deras familjer.

På måndagen var jag ute på en schimpanssafari. https://www.youtube.com/watch?v=qHUKUl8JrYs

Och när jag kom hem hade jag återigen inte sovit på 1,5 dygn.

Nu gäller det att komma i hårdträning till nästa äventyr som är i januari. Mer härom senare.

Redan 1 vecka efter loppet var jag ute och sprang lite lätt. Snö och modd, så det var lite tungt. Men det var inte bara därför det gick tungt, det tar ett tag för mig att komma tillbaka efter en sådan här urladdning.